Det är troligt att hans judiska åhörare associerar till Davids ord: ”Jehova är min herde. Ingenting skall fattas mig. På gröna betesmarker låter han mig ligga.” (Psalm 23:1, 2) I en annan psalm skrev David: ”Kom, låt oss tillbe och böja oss ner, låt oss falla på knä inför Jehova, inför honom som har gjort oss. Ty han är vår Gud, och vi är folket på hans betesmark.” (Psalm 95:6, 7) Israeliterna under lagförbundet har länge liknats vid en fårhjord.

Nationerna som inte omfattas av lagförbundet är djupt insyltade i falska religioner. Men lagförbundet har varit som en ”fårfålla”, eller inhägnad, som skyddat de israelitiska ”fåren” från att ta skada av nationerna runt omkring.

Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli räddad, och han ska gå in och ut och hitta bete.” (Johannes 10:7–9)

Här presenterar Jesus någonting helt nytt. De som lyssnar vet att lagförbundet har existerat i flera hundra år, så Jesus kan inte vara dörren till det förbundet. Det han menar är alltså att han ska leda dem ut från lagförbundets fålla till en annan fålla.

Men Jesus har mer att berätta. Han fortsätter: ”Jag har också andra får, som inte tillhör den här fållan. Även dem måste jag föra in, och de ska lyssna till min röst, och det ska bli en enda hjord under en enda herde.” (Johannes 10:16) De här andra fåren ingår inte i hjorden som är i den nya fållan och som ska få ärva riket. Det finns alltså ytterligare en fålla. De två fållorna, eller inhägnaderna, representerar två olika framtidsutsikter. Men båda grupperna kommer att få stor nytta av det Jesus ska göra.