Med M/K Skagstein på människofiske
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Norge
Varje sommar reser Jehovas vittnen ut i stora skaror för att förkunna på ”icke-utlämnade distrikt” — i glesbygder där det inte finns någon församling. Många av dem är förvärvsarbetande eller studerande som på detta sätt tar vara på semestern eller skollovet. Andra är heltidsförkunnare — ”pionjärer” — som utvidgar sitt arbetsfält. De får uppleva förkunnandets glädje, vacker natur och glädjen över att få knytas närmare samman med sina familjemedlemmar och sina andliga bröder och systrar. Följande berättelse ger några glimtar från en tur på ett icke-utlämnat distrikt i Nordnorge i fjol sommar.
FISKEBÅTEN Skagstein glider ut från kajen. Det är kväll. En svag östlig bris krusar vattenytan och blandar den friska havsluften med doften av fisk och sillolja. På däcket står bland annat paret Øivind och Åshild och tar farväl av Båtsfjord, Norges största fiskeläge, i östra delen av Finnmark.
De kom hit tillsammans med ett annat gift par som pionjärer för 11 år sedan. Då fanns det ingen församling av Jehovas vittnen här. Nu flyttar de till ett annat distrikt och lämnar en stark och aktiv församling med bortemot 40 förkunnare bakom sig.
För övrigt är det en ganska brokig skara människor ombord. De andra i besättningen består av skepparen Jarle — yrkesfiskare och ”säsongpionjär”, två pionjärsystrar, en grävmaskinist, en industriarbetare och en kontorist från Betel i Norge.
Vad var det som hade fört samman dessa personer? Och vad slags färd skulle de ge sig ut på?
Från ö till ö
Den här gången var Jarle inte ute efter att fiska torsk. Man planerade att Skagstein under hela sommaren skulle gå från ö till ö och från utpost till utpost längs med kusten ända ner till Brønnøysund i Nordland — en sträcka som motsvarar gott och väl hälften av Norges hela längd. De flesta kommuner i Norge som är icke-utlämnade distrikt blir ganska regelbundet bearbetade. Men utmed den långsträckta kusten finns det många småsamhällen som man inte kan nå utan att ha egen båt, och därför kan det ha gått många år sedan Jehovas vittnen senast var och förkunnade Rikets goda nyheter på dessa platser. Vi på Skagstein hade bestämt oss för att bege oss till dessa ställen och ägna oss åt människofiske.
Båten stävade ut ur Båtsfjorden den 1 juli. Vi följde kusten västerut hela natten och passerade förbi fågelberg med tusentals måsar och kryckjor. Midnattssolen hade gömt sig bakom en jämntjock molnslöja och åstadkom ett gråblekt, dämpat ljus. Vädret var acceptabelt, enligt skepparen, men i hårdaste laget för en del av landkrabborna ombord. Dyningarna som kom rullande över havet kändes ...
Nästa morgon lade vi till i Honningsvåg. Här skulle vårt ”fiske” — förkunnararbetet — börja. Lite längre västerut, på Måsøy, Rolvsøy och Ingøy, upplevde vi några trevliga dagar i tjänsten på fältet. Finnmarksbornas omtalade gästfrihet och öppenhet förnekade sig inte. Efter att vi helt kort hade inlett vårt samtal med att berätta om vårt ärende blev vi ofta inbjudna att sätta oss i kökssoffan och trakterades med kaffe. Sedan fick vi lov att redogöra för alla detaljer om vilka vi var, var vi kom ifrån, vilka yrken vi hade, vad båten hette och hur stor den var, om vi hade fått någon fisk på turen och hur vi hade planerat vår fortsatta resrutt. Först sedan det var undanstökat kunde vi komma till saken — bibelns goda nyheter om Guds rike.
Varmt bemötande i kylan
Slog budskapet an hos dessa människor? Vad är det egentligen som folk här ute på öarna i havsbandet, 500 kilometer norr om polcirkeln, funderar över? Precis samma saker som människor på andra platser i världen: samhälleliga orättvisor, arbetslöshet, ekonomiska problem, familjeproblem och andra närliggande svårigheter. Dessutom var de bekymrade över den spända situationen i världen — både relationerna mellan nord och syd och konflikten mellan Öst och Väst.
Vi kunde visa på bibelns lösning — Guds rike — det rike som också människor här i glesbygden hade lärt sig att be om som barn, men som de flesta av dem numera upplevde som ganska avlägset. (Matteus 6:10) Det var glädjande att se att mångas pessimism och misstro kunde vändas till positiv undran, intresse och en strimma av hopp. Vi spred mycket biblisk litteratur och avtalade om att brevväxla med en del av öborna för att bygga vidare på intresset.
Förkunnarna blev inte precis bortskämda med stark värme de första dagarna. När man bearbetade Rolvsøy var det bara tre plusgrader på kvällen, och dessutom blåste det ganska snålt. Lätt huttrande och med jackan väl igenknäppt vände sig en av bröderna till en man som stod nere vid strandbrynet. Här kom återigen den nordnorska vänligheten och gästfriheten till uttryck.
”Fryser du?” undrade mannen.
Vår broder drog på svaret.
”Följ med in och få dig något varmt i skrovet”, löd uppmaningen.
Väl inne i köket satte han fart på sin fru:
”Har du något kaffe till den här krabaten?”
Rykande hett kaffe blev snart framdukat, och dessutom en laddning smörgåsar med hemlagad hjortronsylt och egenhändigt fiskad lax. Efter ett trevligt samtal fick brodern lämna en del biblisk litteratur och gick sedan värmd och uppmuntrad vidare till nästa besök. Så kunde det vara att arbeta bland de vänliga och gästfria människorna i dessa avsides belägna trakter.
En berikande erfarenhet
Medan Skagstein plöjde fram genom vågorna mellan öarna, satt manskapet ofta trångt bänkat kring bordet i hytten och blev ihopskakade — och inte bara i bokstavlig bemärkelse. När åtta personer dagligen under flera veckor lever tätt inpå varandra ombord på en 38-fots båt, lär man snart känna varandras särdrag. Men vi lärde oss också att ta hänsyn till varandra och umgås i en god anda. Vi hade ett lärorikt och givande samarbete, som gjorde att våra kristna personligheter slipades. — Kolosserna 3:9, 10.
Varje dag dryftade vi dagens text gemensamt och ventilerade dagens upplevelser. Vi gjorde en tillbakablick på vad som hade blivit sagt och gjort och resonerade om vad som kunde ha blivit sagt och gjort. Detta stimulerade oss till att göra större ansträngningar för att förkunna på ett effektivt sätt. De unga och nya fick många värdefulla tips och blev sporrade till att göra mer i tjänsten.
Bjørn (27) bestämde sig för att börja som pionjär efter denna resa. Han säger: ”Tanken på heltidstjänsten har hela tiden funnits hos mig sedan jag blev döpt, och under turens gång fick jag så småningom önskan och modet till att ’pröva Jehova’. Ombord på Skagstein fick jag erfara den stora tillit vi kan hysa till Jehova. Turen har gjort det lättare för mig att sätta i gång i pionjärtjänsten.” — Malaki 3:10.
Som det ofta blir när man är på ett icke-utlämnat distrikt, kom vi de samhällen vi besökte och deras historia speciellt tätt inpå livet. På många ställen var det döende samhällen vi besökte. Fiskerinäringen höll på att tyna bort, postkontor var nedlagda, butiker igenslagna, och folk beklagade sig över att ungdomen söker sig bort och in till städerna. Nya, fina hus stod tomma — tysta vittnesbörd om en värld i obalans. På andra ställen på jorden finns det miljontals hemlösa och svältande människor. Här finns det tomma hus och fisk i havet, men folk vill inte bo här.
Vidare längs kusten
Färden gick vidare längs norra sidan av Sørøya och till Kvænangen. På en del ställen fick några av förkunnarna landsättas med roddbåt — på andra ställen kunde Skagstein gå in till kaj, där folk skockade sig och undrade vad det var för en samling original som nu var i farten. Alla i sällskapet ombord såg ju inte precis ut som fiskare, men när vi berättade att vi var Jehovas vittnen som kom för att tala om bibelns goda nyheter, föll brickorna på plats, och samtalet var i gång.
När distriktet här var genomarbetat, fick Skagstein lov att gå direkt till Tromsø, där de flesta i gruppen skulle närvara vid sommarens sammankomst med temat ”Guds frid”. Turen från Kvænangen till Tromsø var en oförglömlig upplevelse. Det var natt och strålande midnattssol. Till höger stod mörka öar och skär i skarp silhuett mot solen; till vänster låg de snöklädda ”Lyngsalpene” och glittrade i solskenet. Vädret var milt och behagligt. Havet var bara lätt krusat, och det var god sikt — bara en antydan till soldis i fjärran. Behaglig musik på radion ackompanjerades av dieselmotorns jämna, godmodiga dunkande. Vilken stämning!
Efter sammankomsten i Tromsø fortsatte kärnan i gruppen sin resa och fick hjälp av olika förkunnare under kortare eller längre tid. Färden gick på utsidan av ön Senja, genom Vesterålen, över till Bodø och vidare söderut till Brønnøysund, vårt slutmål. På många platser, bland annat i Rødøy kommun, träffade vi personer som aldrig tidigare hade talat med Jehovas vittnen. Det hade gått en del år sedan de senast fått besök, och nu hade en ny generation växt upp som gärna ville veta vad Jehovas vittnen stod för.
Då turen avslutades i Brønnøysund, hade vi nått senare delen av augusti. Vi kunde se tillbaka på några oförglömliga veckor ombord på Skagstein. Vi hade använt sammanlagt 880 timmar till att förkunna de goda nyheterna, lämnat 126 böcker och 1.026 tidskrifter samt tecknat 12 prenumerationer på Vakttornet och Vakna! En hel del av Rikets säd hade såtts i dessa glesbefolkade trakter.
”Det här är den finaste semester jag någonsin har haft!” utbrast en av de unga förkunnarna som var med på turen. Alla vi övriga som hade glädjen att få vara med om detta människofiske höll av hjärtat med om detta. Vi kände att det inte bara hade varit en ”fin semester”, utan att det också andligen sett hade varit en mycket uppbygglig och givande upplevelse.
[Karta på sidan 25]
(För formaterad text, se publikationen)
SVERIGE
FINLAND
SOVJETUNIONEN
Brønnøysund
Rødøy
Bodø
NORDLAND
Senja
Tromsø
Kvænangen
Rolvsøy
Honningsvåg
Båtsfjord
NORSKA HAVET
FINNMARK
TROMS
Kirkenes
Vadsø
Vardø
Nordkap
Hammerfest
Harstad
Sortland
Narvik
Mo i Rana
Sandnessjøen
Vesterålen
Lofoten
[Bild på sidan 26]
Skagstein vid kajen i Reinfjord i Kvænangen
[Bild på sidan 27]
Rolvsøy kl. 01.00