FÖRVISADE TILL SIBIRIEN

Trots grymt motstånd från myndigheterna fortsatte vittnena att nitiskt predika de goda nyheterna om Jehovas kungarike. Detta irriterade centralregeringen i Moskva. Och det irriterade i synnerhet den sovjetiska säkerhetstjänsten. Ett memo daterat 19 februari 1951 från säkerhetstjänsten till Stalin löd: ”För att förhindra all ytterligare underjordisk antisovjetisk verksamhet av jehovisterna anser MGM [senare KGB] i Sovjetunionen det nödvändigt att förvisa kända jehovister och deras familjer till Irkutsk oblast och Tomsk oblast.” Säkerhetstjänsten visste vilka som var vittnen, och man bad Stalin om tillåtelse att förvisa 8 576 personer från sex sovjetiska republiker till Sibirien. Denna begäran beviljades.

Magdalina Belosjitskaja erinrar sig: ”Klockan två på natten söndagen den 8 april 1951 väcktes vi av att någon bankade på dörren. Mamma hoppade upp och sprang till dörren. En officer stod framför oss. ’Ni är förvisade till Sibirien för att ni tror på Gud’, förklarade han formellt. ’Ni har två timmar på er att packa ihop era tillhörigheter. Ni kan ta med er vad ni vill i rummet. Men det är inte tillåtet att ta med sig spannmål eller mjöl. Det är inte heller tillåtet att ta med möbler, föremål av trä eller symaskiner. Ni får inte ta något från gården. Ta med er era sängkläder, kläder och väskor och kom ut.’

Vi hade tidigare läst i vår litteratur att det fanns mycket arbete att utföra österut. Nu insåg vi att tiden var inne för att utföra det arbetet.

Ingen av oss jämrade sig eller snyftade. Officeren var förvånad och sade: ’Inte en enda liten tår har fallit från era ögon.’ Vi sade till honom att vi hade väntat oss detta sedan 1948. Vi bad om lov att få ta med oss åtminstone en levande höna för resan, men det fick vi inte. Officerarna delade upp vår boskap mellan sig. De fördelade också hönorna inför våra ögon – en tog fem, en annan sex, och någon fick tre eller fyra. När endast två hönor återstod i buren gav officeren order om att slakta dem och ge dem till oss.

Min dotter på åtta månader låg i en trävagga. Vi frågade om vi kunde ta med oss vaggan, men officeren gav order om att den skulle tas isär. Sedan gav han oss endast den del som vår dotter kunde ligga i.

Snart fick våra grannar reda på att vi skulle förvisas. Någon kom med en liten påse skorpor, och när vi kördes i väg i en skrinda kastade han upp påsen i den. Den soldat som vaktade oss såg detta och kastade ut påsen. Vi var sex personer – jag, mamma, mina två bröder, min man och vår dotter på åtta månader. När vi kommit utanför byn stuvades vi in i en bil och kördes till lokalkontoret, där våra handlingar fylldes i. Därefter kördes vi i lastbil till järnvägsstationen.

Det var en vacker och solig söndag. Det var fullt med folk på stationen – både de som skulle förvisas och de som kommit för att titta på. Vår lastbil körde ända fram till en järnvägsvagn där våra bröder redan var. När tåget var fullt ropade soldaterna upp alla och bockade av dem. Vi var 52 personer i vår vagn. Innan vi for började de som var där för att säga farväl gråta och snyfta. Detta fick oss att häpna – vi visste ju inte ens vilka alla dessa personer var. Men de kände till att vi var Jehovas vittnen och att vi skulle förvisas till Sibirien. Ångloket visslade högt. Sedan började våra bröder sjunga en sång på ukrainska: ’Må Kristi kärlek vara med er. Genom att ge ära åt Jesus Kristus kommer vi att träffas igen i hans rike.’ De flesta av oss var hoppfulla och övertygade om att Jehova inte skulle överge oss. Vi sjöng flera verser. Det var så rörande att några av soldaterna började gråta. Sedan for tåget i väg.”

”RAKA MOTSATSEN TILL DET SOM DE HADE HOPPATS PÅ”

I sin bok beskrev doktor N. S. Gordijenko, professor vid Herzenuniversitetet i Sankt Petersburg, vad förföljarna hade åstadkommit. Han skrev: ”Resultatet blev raka motsatsen till det som de hade hoppats på; de ville försvaga Jehovas vittnens organisation i Sovjetunionen, men de stärkte den faktiskt i stället. I nya bosättningar där ingen hade hört talas om Jehovas vittnens religiösa tro ’smittade’ de ner befolkningen med sin tro och lojalitet mot den.”

Många vittnen anpassade sig snabbt till sina nya omständigheter. Små församlingar organiserades och tilldelades distrikt. Nikolaj Kalibaba säger: ”Det var en tid i Sibirien då vi faktiskt predikade från hus till hus eller rättare sagt från ett hus till ett annat två eller tre hus längre ner på gatan. Men detta var riskabelt. Hur bar vi oss åt? Efter första besöket försökte vi göra återbesök inom ungefär en månad. Vi började genom att fråga människor: ’Säljer ni höns, getter eller kor?’ Sedan förde vi över samtalet till Guds kungarike. Efter en tid fick KGB reda på detta, och snart publicerades en artikel i tidningen, där man varnade människor för att tala med Jehovas vittnen. Artikeln sade att vittnena gick från hus till hus och frågade människor efter getter, kor och höns – men det som vi egentligen ville ha var ju får!”

Gavriil Livyj berättar: ”Bröderna försökte ta del i tjänsten trots att de var noga övervakade av KGB. Människorna i Sovjetunionen kallade omedelbart på polisen om de misstänkte att någon ville tala med dem om ett religiöst ämne. Trots detta fortsatte vi att predika, och det utan några synliga resultat i början. Men under tidens gång började sanningen förändra några av invånarna. En av dessa var en ryss som drack omåttligt. Han lärde känna sanningen, började leva enligt Bibelns principer och blev ett aktivt vittne. Senare sökte en KGB-officer upp honom och sade: ’Vad är det för folk du är tillsammans med nu för tiden? De där vittnena är ju alla ukrainare.’

Brodern svarade: ’När jag var ett fyllo och låg i rännstenen brydde ni er inte om mig. Nu, när jag har blivit en ordentlig människa och medborgare, beslutar ni er för att ni inte tycker om det. Många ukrainare lämnar Sibirien, men de kommer att lämna efter sig sibirier som Gud lär hur de skall leva.’”

Efter några år skrev en myndighetsperson från Irkutsk till Moskva: ”Flera lokala arbetare har förklarat att alla dessa [Jehovas vittnen] bör sändas till något ställe i norr för att de skall bli avskurna från all kontakt med befolkningen och bli omskolade.” Varken i Sibirien eller i Moskva visste man vad man skulle göra för att få tyst på Jehovas vittnen.

År 1950 greps jag för religiös verksamhet och dömdes till tio år i läger. Vi var fem systrar som fördes till Usolje-Sibirskoje i Sibirien. Från april 1951 arbetade vi med att bygga järnväg. Två och två bar vi tunga sliprar på våra axlar. Med bara händerna flyttade vi också och lade ut 10 meter långa järnvägsskenor som vägde 320 kilo vardera. Vi blev mycket trötta. En gång när vi gick hem, utmattade av arbetet, kom ett tåg fullt med fångar och stannade intill oss. En man tittade ut genom fönstret och frågade: ”Flickor, är det några av er som är Jehovas vittnen?” All trötthet var som bortblåst. Vi ropade: ”Vi är fem systrar här!” Fångarna var våra kära bröder och systrar som hade förvisats från Ukraina. Medan tåget stod stilla berättade de ivrigt om vad som hade hänt och hur de hade förvisats. Sedan läste barnen upp dikter för oss som bröderna själva hade skrivit. Inte ens soldaterna störde oss, och vi kunde samtala med varandra och uppmuntra varandra.

Från Usolje-Sibirskoje överfördes vi till ett stort läger i närheten av Angarsk. Där fanns 22 systrar. De hade organiserat allt, till och med distrikt att predika på. Detta hjälpte oss att överleva andligen.

[Ruta/Bild på sidorna 108, 109]

Jag skickades flera gånger till ”femte hörnet”

NIKOLAJ KALIBABA

FÖDD 1935

DÖPT 1957

BAKGRUND År 1949 förvisades han till Kurgan oblast i Sibirien.

DET verkade som om alla vittnen i Sovjetunionen skuggades. Livet var inte lätt, men Jehova gav oss vishet. I april 1959 greps jag för religiös verksamhet. Eftersom jag inte ville förråda någon av bröderna, beslöt jag att inte avslöja någonting. Förhörsledaren pekade på foton av bröder och bad mig att namnge dem. Jag sade att jag inte kunde identifiera någon av dem. Sedan visade han mig ett foto av min köttslige bror och frågade: ”Är detta din bror?” Jag svarade: ”Jag vet inte om det är han eller inte, jag kan inte säga det.” Därefter visade förhörsledaren mig ett foto av mig själv och frågade: ”Är detta du?” Jag svarade: ”Den här personen liknar mig, men om det är jag eller inte kan jag inte svara på.”

Jag låstes in i en cell i över två månader. Varje morgon när jag steg upp tackade jag Jehova för hans kärleksfulla omtanke. Därefter erinrade jag mig ett bibelställe som jag sedan begrundade. Sedan sjöng jag en av Rikets sånger, men tyst för mig själv, eftersom det var förbjudet att sjunga i cellen. Därefter gick jag igenom ett ämne i Bibeln.

I det läger som jag skickades till fanns det redan många vittnen. Förhållandena var mycket svåra, och vi hade inte lov att tala. Bröderna skickades ofta till isoleringsavdelningen, eller femte hörnet, som den kallades. Jag skickades till femte hörnet flera gånger. Där fick fångarna endast 200 gram bröd om dagen. Jag sov på en träbänk som var beslagen med ett tjockt lager järn. Rutorna i fönstret var trasiga, och det fanns gott om mygg. Som kudde hade jag mina kängor.

Varje broder hade i allmänhet sitt eget gömställe för litteraturen. Jag beslöt att gömma min litteratur i den kvast som jag sopade golvet med. När förmannen sökte igenom min cell tänkte han inte ens på att titta inuti kvasten, trots att han noggrant undersökte allt. Vi gömde också litteratur i väggarna. Jag lärde mig att förtrösta på Jehovas organisation. Jehova ser och vet allt och hjälper alla sina trogna tjänare. Jehova hjälpte mig alltid.

Redan innan min familj förvisades 1949 sade min far att Jehova skulle kunna se till att människor långt borta i Sibirien fick höra sanningen. Vi tänkte: Hur skall det gå till? Men som det senare visade sig gjorde myndigheterna själva det möjligt för tusentals uppriktiga människor i Sibirien att lära känna sanningen.