Fängslad och sedan på väg till Sibirien

Efter det att Alma och jag lugnt hade packat några saker, satte vi oss ner för att äta. KGB-agenterna var förbluffade och sade: ”Ni gråter inte ens. Ni sitter bara här och äter.” Vi svarade: ”Vi är på väg till vårt nya distrikt, och vi vet inte när vi kommer att få mat nästa gång.” Jag tog med en filt, som jag senare använde till att göra varma sockor och vantar av. I augusti 1951, efter några månaders fängelse, blev jag och andra vittnen i Estland förvisade.c

Från Estland skickades vi med tåg till Leningrad (nu Sankt Petersburg) i Ryssland, och därifrån fördes vi vidare till de ökända arbetslägren i Vorkuta i republiken Komi ovanför polcirkeln. Vi var tre Jehovas vittnen i vår grupp. Jag hade läst ryska i skolan, och ända sedan jag blev gripen hade jag övat mig i ryska. Så när vi kom till arbetslägren kunde jag tala bra ryska.

I Vorkuta träffade vi en ung ukrainska som hade blivit ett Jehovas vittne i ett av nazisternas koncentrationsläger i Polen. Hon och 14 andra Jehovas vittnen sattes 1945 på ett fartyg som tyskarna hade tänkt sänka ute på Östersjön. Men fartyget tog sig tryggt till Danmark. När hon återvände till Ryssland blev hon sedan gripen för att hon predikade och skickades till Vorkuta, där hon blev en källa till uppmuntran för oss.

Vi träffade också två kvinnor som frågade på ukrainska: ”Vilka av er är Jehovas vittnen?” Vi förstod genast att de var våra kristna systrar! De uppmuntrade oss och tog hand om oss. Andra fångar sade att det var som om vi hade en familj där som väntade på oss när vi kom fram.

I slutet av 1950-talet och under 1960- och 1970-talen fortsatte förvisade Jehovas vittnen att återvända hem. I slutet av 1980-talet fanns det mer än 700 vittnen i Estland.