Denna fixering, eller besatthet, kom på ett dramatiskt sätt till uttryck genom de väl planerade angrepp som genomfördes mot Jehovas vittnen i april 1951. För bara två år sedan, år 1999, skrev den ansedde forskaren professor Sergej Ivanenko i sin bok O ljudjach, nikogda nje rasstajusjtjichsja s bibliej (Ett folk som aldrig är utan sina biblar) att tidigt i april 1951 ”skickades mer än 5.000 familjer som var Jehovas vittnen från de ukrainska, vitryska, moldaviska och baltiska sovjetrepublikerna till ’en permanent bosättning’ i Sibirien, ryska Fjärran Östern och Kazakstan”.

Värt att minnas

Kan du föreställa dig vilken krävande uppgift detta var — att samla in flera tusen familjer som är Jehovas vittnen från ett så stort område? Tänk dig att organisera hundratals, ja, kanske tusentals, personer för att, för det första, hitta vittnena och sedan, i skydd av mörkret, på en och samma gång genomföra överraskningsraider i deras hem. Därefter skulle de sättas på en kärra eller en vagn eller något annat fordon och forslas till en järnvägsstation, där de flyttades över till en godsvagn.

Tänk också på hur offren led. Kan du föreställa dig hur det var att tvingas resa hundratals mil — i tre veckor eller mer — i överfulla, ohygieniska godsvagnar som bara hade en hink som toalett? Och försök att tänka dig hur det var att bli avkastad i den sibiriska vildmarken, med vetskapen att det skulle krävas stor möda för att klara sig i denna hårda miljö.

Den här månaden är det 50 år sedan förvisningen av Jehovas vittnen i april 1951. För att berätta historien om deras trohet under årtionden av förföljelse har de överlevandes berättelser spelats in på videofilm. Det de berättar visar att — precis som fallet var med de kristna under det första århundradet — alla försök att hindra människor från att tillbe Gud till slut är dömda att misslyckas.

Vad landsflykten ledde till

De sovjetiska myndigheterna insåg snart att det skulle bli mycket svårare än de hade föreställt sig att hindra Jehovas vittnen från att tillbe Jehova. Trots protester från dem som höll vittnena fångna, sjöng de lovsånger till Jehova när de tvingades till landsflykt och hängde skyltar på sina järnvägsvagnar där det stod: ”Jehovas vittnen ombord.” Ett Jehovas vittne berättar: ”På järnvägsstationerna längs vägen såg vi andra tåg med landsflyktiga, och vi såg skyltarna som hängde på järnvägsvagnarna.” Vilken uppmuntran det gav!

Så i stället för att bli nedstämda återspeglade de som hade blivit landsflyktiga Jesu apostlars anda. Bibeln visar att efter det att de hade blivit pryglade och fått order om att sluta predika, ”fortsatte de utan uppehåll att ... undervisa och förkunna de goda nyheterna om Kristus”. (Apostlagärningarna 5:40–42) Ja, precis som Kolarz skriver om landsflykten, ”innebar inte detta slutet för ’vittnena’ i Ryssland, utan bara början på ett nytt kapitel i deras proselytvärvning. De försökte till och med utbreda sin tro under uppehållen vid järnvägsstationerna på väg till sin förvisning.”

På de platser där vittnena hade lämnats av fick de rykte om sig att vara lydiga och duktiga arbetare. Därigenom gav de, precis som Kristi apostlar, i själva verket sina förtryckare svaret: ”Vi ... kan inte sluta upp med att tala om [vår Gud].” (Apostlagärningarna 4:20) Många lyssnade till det vittnena förkunnade och förenade sig med dem i att tjäna Gud.

Följden blev precis som Kolarz skriver: ”När sovjetmyndigheterna deporterade dem, kunde de inte ha gjort någonting bättre för att utbreda deras tro. Från isoleringen i sina byar [i de västra sovjetrepublikerna] fördes ’vittnena’ ut i en vidare värld, även om det bara var den hemska värld som heter koncentrations- och slavarbetsläger.”

[Ruta/Bild på sidan 7]

EN BLAND TUSEN — Fjodor Kalin berättar om sin familjs förvisning

Min familj bodde i byn Vilsjanitsa i västra Ukraina. På morgonen den 8 april 1951, medan det ännu var mörkt, kom militärer med hundar, väckte oss och sade att vi enligt ett beslut av regeringen i Moskva skulle skickas till Sibirien. Om vi skrev under ett dokument där det stod att vi inte längre var Jehovas vittnen, skulle vi få stanna, men min familj på sju personer — mina föräldrar och syskon — var fast besluten att förbli Jehovas vittnen. Jag var 19 år då.

En av militärerna sade: ”Ta med er bönor, majs, mjöl, inlagda grönsaker och kål — hur skall ni annars kunna ge barnen mat?” Vi fick också tillåtelse att slakta några kycklingar och en gris och att ta med oss köttet. Vi hade två hästdragna vagnar som vi stuvade in allting i, och därefter bar det av till staden Hriplin. Där var vi mellan 40 och 50 personer som pressades in i en godsvagn, och dörren stängdes igen.

I vagnen fanns några plankor att sova på — de räckte dock inte till alla — och en kamin med lite kol och ved. Vi lagade mat på kaminen och använde de kokkärl som vi hade tagit med oss. Men det fanns ingen toalett — det enda vi hade var en hink. Vi gjorde därför ett hål i golvet, placerade hinken i hålet och hängde filtar runt omkring för att få lite avskildhet.

Där satt vi hopträngda i godsvagnen medan tåget sakta gled fram hundratals mil mot okänd ort. Först kände vi oss ganska dystra till mods. Men när vi sjöng Rikets sånger tillsammans — ja, vi sjöng så högt att vi knappt kunde prata efteråt — blev vi glada. Ibland kom befälet och sade åt oss att sluta sjunga, men vi slutade inte genast, utan sjöng klart sången först. När vi gjorde uppehåll vid stationerna, var det många som blev medvetna om att Jehovas vittnen höll på att förvisas. Till slut, efter 17 eller 18 dagar i godsvagnen, fick vi kliva av på en plats nära Bajkalsjön i Sibirien.

[Bild]

Jag står i den bakre raden, till höger

[Bild på sidan 6]

Tusentals transporterades till Sibirien i godsvagnar

[Bild på sidorna 8, 9]

Paret Vovtjuk förvisades 1951 till Irkutsk i Sibirien och har förblivit trogna kristna