Magdalina Belosjitskaja erinrar sig: ”Klockan två på natten söndagen den 8 april 1951 väcktes vi av att någon bankade på dörren. Mamma hoppade upp och sprang till dörren. En officer stod framför oss. ’Ni är förvisade till Sibirien för att ni tror på Gud’, förklarade han formellt. ’Ni har två timmar på er att packa ihop era tillhörigheter. Ni kan ta med er vad ni vill i rummet. Men det är inte tillåtet att ta med sig spannmål eller mjöl. Det är inte heller tillåtet att ta med möbler, föremål av trä eller symaskiner. Ni får inte ta något från gården. Ta med er era sängkläder, kläder och väskor och kom ut.’

Vi hade tidigare läst i vår litteratur att det fanns mycket arbete att utföra österut. Nu insåg vi att tiden var inne för att utföra det arbetet.

Ingen av oss jämrade sig eller snyftade. Officeren var förvånad och sade: ’Inte en enda liten tår har fallit från era ögon.’ Vi sade till honom att vi hade väntat oss detta sedan 1948. Vi bad om lov att få ta med oss åtminstone en levande höna för resan, men det fick vi inte. Officerarna delade upp vår boskap mellan sig. De fördelade också hönorna inför våra ögon – en tog fem, en annan sex, och någon fick tre eller fyra. När endast två hönor återstod i buren gav officeren order om att slakta dem och ge dem till oss.

Min dotter på åtta månader låg i en trävagga. Vi frågade om vi kunde ta med oss vaggan, men officeren gav order om att den skulle tas isär. Sedan gav han oss endast den del som vår dotter kunde ligga i.

Snart fick våra grannar reda på att vi skulle förvisas. Någon kom med en liten påse skorpor, och när vi kördes i väg i en skrinda kastade han upp påsen i den. Den soldat som vaktade oss såg detta och kastade ut påsen. Vi var sex personer – jag, mamma, mina två bröder, min man och vår dotter på åtta månader. När vi kommit utanför byn stuvades vi in i en bil och kördes till lokalkontoret, där våra handlingar fylldes i. Därefter kördes vi i lastbil till järnvägsstationen.

Det var en vacker och solig söndag. Det var fullt med folk på stationen – både de som skulle förvisas och de som kommit för att titta på. Vår lastbil körde ända fram till en järnvägsvagn där våra bröder redan var. När tåget var fullt ropade soldaterna upp alla och bockade av dem. Vi var 52 personer i vår vagn. Innan vi for började de som var där för att säga farväl gråta och snyfta. Detta fick oss att häpna – vi visste ju inte ens vilka alla dessa personer var. Men de kände till att vi var Jehovas vittnen och att vi skulle förvisas till Sibirien. Ångloket visslade högt. Sedan började våra bröder sjunga en sång på ukrainska: ’Må Kristi kärlek vara med er. Genom att ge ära åt Jesus Kristus kommer vi att träffas igen i hans rike.’ De flesta av oss var hoppfulla och övertygade om att Jehova inte skulle överge oss. Vi sjöng flera verser. Det var så rörande att några av soldaterna började gråta. Sedan for tåget i väg.”

[Bild på sidan 102]

Magdalina Belosjitskaja förvisades till Sibirien tillsammans med sin familj