Adolf Kose berättar: ”I fem år arbetade jag under jord i kolgruvorna. Vi var norr om polcirkeln där det inte är ljust på hela dagen under vintern. Det var mörkt när vi kom ovan jord då vårt skift var slut. Vi såg inte dagsljus på flera månader. Vi fick inte heller tillräckliga matransoner. Allt det här påverkade mitt minne och min tidsuppfattning. På grund av det hårda arbetet, bristen på mat och ren utmattning orkade vi bara prata några minuter åt gången om vardagliga saker. Men när vi resonerade om sanningen, kände vi oss aldrig trötta. Vi kunde hålla på i timmar.”

Under alla de här svårigheterna lärde sig Jehovas folk att visa varandra självuppoffrande kärlek. Broder Kose förklarar: ”Allt vi hade och allt någon av oss fick delade vi lika mellan oss. Vi led alla nöd, och därför lärde vi oss att dela allt vi hade med varandra.” (1 Joh. 4:21)

”Längre fram skickades vi till olika läger”, förklarar broder Kose. ”I varje cell pågick ett intensivt vittnande. Jag kunde vittna mer än jag någonsin tidigare hade kunnat göra eller har kunnat göra sedan dess.”