I början av 1948 varnade två gynnsamt inställda män honom: ”Franz, ge dig i väg härifrån; de tänker arrestera dig. Man har påträffat din litteratur bland ryssarna.” Men broder Malina flydde inte. Han bestämde sig för att stanna kvar hos sin sjuka hustru och barnen. Det dröjde emellertid inte länge förrän han blev arresterad. Han blev kvarhållen på den lokale sovjetiske kommendantens kontor i åtta dagar och slutligen förflyttad till den sovjetiska arméstabens central. Under de sex veckor han tvingades vara där predikade han frimodigt för soldaterna och officerarna i samma mån och berättade för dem om Jehovas rike. Till sist blev han dömd till tio års straffarbete på den nu välkända anklagelsen ”demoralisering av krigsmanskapet” och fördes till det avlägsna Sibirien.

Till sist anlände han till det vidsträckta området bortom Uralbergen. Där förflyttades han från det ena lägret till det andra, och han fick mestadels gå till fots. Att fly var omöjligt. I nästan alla läger träffade han bröder från olika delar av Sovjetunionen. När han kom till ett nytt läger, fick han förstås söka efter dem. Och när han fann bröderna, satte de honom på prov för att utröna om han verkligen var ett av Jehovas vittnen. De gjorde detta genom att ställa frågor till honom, till exempel: ”Hur står det till med Jonadabs familj?” Och: ”Vem är president för Sällskapet Vakttornet?”

Övertygade om att han verkligen var en broder, hjälpte de honom kärleksfullt att uthärda det svåra, ovana livet i lägren. På grund av sin ålder blev han kallad pappa. Under fem år lärde han känna 30 läger. År 1953 beviljades han sedan straffeftergift och återvände hem. Hans hustru hade dött under mellantiden, och hans äldsta dotter hade iklätt sig modersrollen. Var broder Malina nu missmodig eller bruten? Under de dagar som närmast följde var han tvärtom redan i färd med att predika de goda nyheterna från hus till hus. Detta fortsatte han att göra ända till sin död år 1964.

[Bild på sidan 137]

Franz Malina satt i fångenskap i fem år i arbetsläger i Sibirien