”Kärleken till Jehova har hjälpt mig att hålla ut”

Jag dömdes till 15 års straffarbete och sattes på ett tåg till Kolyma-området i Sibirien, som var ökänt för sina arbetsläger. Vakterna utsatte oss för misshandel och svält för att ha kontroll över oss. I början undrade jag hur jag skulle överleva.

Jehova formar mig och tar hand om mig

När jag kom dit fanns det 34 vittnen i lägret. Ganska snart kom några av dem fram till mig och frågade försiktigt: ”Finns det några Jonadab-vänner i din grupp?” Då förstod jag på en gång att de var mina andliga bröder. Ingen annan skulle använda ett sådant speciellt uttryck från Bibeln. De här erfarna bröderna hjälpte mig att tillämpa Bibelns principer i svåra situationer, men också att utvecklas som andlig människa, till exempel lärde jag mig att visa gott omdöme.

I lägret fick jag arbeta som maskinarbetare. Jag jobbade bland annat med en man som hette Matfej. En dag skröt han om att han kunde räkna upp namnen på 50 helgon. När jag gav ett dräpande svar om de så kallade helgonen, så försökte Matfej slå mig. Men jag sprang därifrån. Senare såg jag att de andra bröderna skrattade. Jag blev sur och sa: ”Vad skrattar ni åt? Jag försökte ju vittna!” De påminde mig vänligt om att vårt mål är att sprida goda nyheter, inte att förolämpa människor. (1 Petrus 3:15) Matfej var regeringsmotståndare, men han var ändå imponerad av hur respektfulla vittnena var mot vakterna och myndigheterna. Med tiden blev han intresserad av Bibeln. Jag kommer aldrig att glömma den natten då han i hemlighet döptes i en tunna med kallt vatten.

Kort efter att vi hade kommit till lägret, inbjöds jag och två unga bröder att vara med vid teorilektioner om politik. Först vägrade vi gå dit, för vi tänkte att det skulle gå emot vår kristna neutralitet. (Johannes 17:16) Som straff sattes vi i en mörk cell i två veckor. När vi släpptes ut därifrån förklarade några bröder att det inte nödvändigtvis skulle vara fel att närvara vid sådana lektioner. Tvärtom, det kunde till och med ge oss möjlighet att vittna. De här snälla bröderna hjälpte oss att mogna och bli mer resonliga.

Jag såg deras tålmodiga råd som Jehovas sätt att visa omtanke om mig. Vid ett tillfälle var det en fånge som var präst som blev redovisningsansvarig. Varje gång vi träffade på varandra i samband med måltiderna sa han till mig: ”Hej, djävulens son!” En annan fånge uppmanade mig att svara sarkastiskt: ”Hej, pappa!” Jag får tyvärr erkänna att jag gjorde som han sa. Det ledde till att jag blev svårt misshandlad. När de andra bröderna fick veta vad som hade hänt, fick de mig att förstå att jag inte hade hanterat situationen på rätt sätt. (Ordspråksboken 29:11) Efter ett tag bad jag prästen om ursäkt.

Innan jag hamnade i arbetslägret brukade jag gå på församlingsmötena i hemlighet på natten eller tidigt på morgonen. Men i lägret fanns det ingenstans att gömma sig. Så varje dag brukade vi bröder ställa oss i en ring, fullt synliga för vakterna, och prata om olika bibelställen som vi hade skrivit ner på små lappar. Vi försökte lära oss så många bibelställen som möjligt utantill och regelbundet påminna oss om dem. Om en vakt kom fram under ett möte så svalde vi snabbt våra lappar.