Till slut blev min innerliga bön besvarad, och jag förflyttades mer än 200 mil mot sydöst till en stor lägeranläggning vid den nybyggda staden Angarsk i Sibirien. Där höll man på att bygga en stor kemisk fabrik, och det mesta av arbetet utfördes av fångar.

Jag blev anvisad till Läger 13, i närheten av byggplatsen. Där träffade jag direkt andra Jehovas vittnen, som gav mig de senaste numren av Vakttornet och av Informationer, som Tjänsten för Guds kungarike då kallades. Vilken andlig fest! Men varifrån kom allt detta?

I april 1951 hade tusentals Jehovas vittnen i Ukraina blivit förvisade till Sibirien, många av dem till områden nära Angarsk. Dessa bröder fick exemplar av Vakttornet och andra publikationer, och i hemlighet framställde de kopior som de sedan smugglade in i lägren. Vi lyckades också få tag på en bibel. Vi tog isär den i delar och sände runt dem ibland oss. Om det blev visitering, skulle därför bara någon del av Bibeln gå förlorad. Vi ledde till och med ett Vakttornsstudium och en skola i teokratisk tjänst i lägren!

I slutet av år 1952 blev jag förflyttad till Läger 8. I mars året därpå firade vi Åminnelsen i ett litet rum där fångarna förvarade sina personliga tillhörigheter. Bara 12 var närvarande — 3 Jehovas vittnen och 9 intresserade personer. De ansvariga för lägret fick på något sätt reda på vårt möte, och som straff förvisades jag till Läger 12 för att jag var, som de sade, ”en ondsint agitator”. Fem andra Jehovas vittnen, som också hade blivit straffade för sitt predikande, var redan i detta läger. Medan vi var där tvingades vi att gräva grunden till en stor byggnad med bara hackor och spadar.

Många av fångarna i Läger 12 var värsta sortens brottslingar. De ansvariga för lägret trodde tydligen att de skulle bryta ner oss genom att placera oss tillsammans med dessa. Men vi talade med dem om Guds kungarike, och i barackerna sjöng vi Rikets sånger. Vid ett tillfälle, sedan vi hade slutat sjunga, gick ledaren i lägret fram till ett Jehovas vittne och sade: ”Om någon vågar ge sig på er, kommer jag att slå av huvudet på honom!” Det var till och med några brottslingar som lärde sig våra Rikets sånger och sjöng med!

I mitten av 1953 blev många Jehovas vittnen från andra läger förflyttade till Läger 1. I början var vi 48 vittnen i Läger 1, men på mindre än tre år hade antalet ökat till 64. Ja, under den tiden var det 16 personer som tog ståndpunkt för Bibelns sanning och blev döpta! Även om ansvariga för lägret alltid höll utkik efter tecken på religiös verksamhet, kunde vi hålla våra möten och dop i lägrets badhus, eftersom den som ansvarade för det var ett vittne.

Frihet och en familj

År 1956 blev de flesta av Jehovas vittnen i lägren frigivna, och följaktligen spreds budbärarna av de goda nyheterna ut till alla delar av det stora sovjetiska distriktet. Mitt 25-åriga fängelsestraff hade reducerats till 10 år och till sist till 6 år och 6 månader. I februari 1957 blev därför även jag frigiven.

Först tog jag mig till Birjusinsk, en stad i Sibirien, omkring 60 mil nordväst om Angarsk. Många ukrainska Jehovas vittnen hade blivit deporterade till det området, och jag gladde mig åt att få utbyta erfarenheter med dem och få höra om medvittnen som vi gemensamt kände.

Men sedan vi hade bott där i ett litet skjul i sex månader, flyttade vi till Birjusinsk och förenade oss med våra förvisade kristna bröder och systrar. Det fanns omkring 500 Jehovas vittnen i Birjusinsk och fem församlingar, och jag blev förordnad som presiderande tillsyningsman i en av församlingarna. År 1959 föddes vår dotter Oksana, och därefter Marianna år 1960. Från deras späda barndom var de alltid med vid mötena och blev vana vid de regelbundna andliga aktiviteterna i församlingen i Sibirien.

Myndigheterna i Sibirien var relativt toleranta beträffande vår församlingsverksamhet, åtminstone i jämförelse med de stränga restriktioner som pålagts vårt arbete i Ukraina. Det var emellertid fortfarande inte lätt för hela vår församling att komma tillsammans. Begravningar gav oss möjligheter att komma tillsammans i stort antal. Vid dessa tillfällen brukade flera bröder hålla lärorika bibliska tal. Men när myndigheterna fick kännedom om vad som pågick, vidtog de åtgärder. Vid ett tillfälle stoppades en begravningsprocession, och kistan togs med våld till kyrkogården och grävdes ner.