Plötslig spädbarnsdöd — Hur kan föräldrarna klara av sin sorg?

PLÖTSLIG spädbarnsdöd är en förödande tragedi. Ett till synes normalt och friskt barn somnar och vaknar inte mer. Det är en fullständigt oväntad händelse, för vem föreställer sig att ett spädbarn skall dö före sina föräldrar? Ett litet barn som har stått i centrum för moderns gränslösa kärlek har nu plötsligt blivit orsaken till hennes gränslösa sorg.a

Skuldkänslor börjar dyka upp. Föräldrarna känner sig ansvariga för dödsfallet, som om det berodde på någon försummelse från deras sida. De frågar sig själva: ”Vad kunde vi ha gjort för att förhindra detta?” I vissa fall kan mannen rentav undermedvetet komma med grundlösa beskyllningar mot hustrun. När han gick till arbetet, var babyn frisk och pigg. När han kom hem, hade den dött i sin säng! Vad hade egentligen hans fru sysslat med? Var befann hon sig när det hände? Sådana irrationella misstankar och tvivel måste klaras upp för att inte förhållandet makarna emellan skall bli lidande.

Tottie, som omtalades i den inledande artikeln, genomled en svår period. Hon säger: ”Om jag inte aktar mig, så får jag fortfarande attacker av skuldkänslor och missmod. Jag måste då snabbt lägga om växeln, mentalt sett, för att komma bort från detta negativa tankemönster. Bönen har varit till stor hjälp för mig. Jag har bett om hjälp att kunna förstå mina egna tankeprocesser och tänka mer positivt.”

Hur kan andra människor hjälpa dem i deras sorg? Tottie svarade snabbt: ”Somliga människor uppträder som om Katie aldrig hade existerat. Om de bara kunde inse att man faktiskt vill tala om sin älskade! Det känns välgörande att få tala. Katie kommer alltid att vara ett underbart litet barn i våra ögon, och vi vill minnas henne, inte glömma bort henne. Varför då vara rädd för att tala om henne?”

Å andra sidan finns det många föräldrar som inte vill tala om sitt döda barn. Det är något som besökaren måste försöka bedöma.

Att bearbeta sorgen

Den sörjandes sätt att reagera varierar från person till person och från kultur till kultur. En undersökning rörande SIDS i Förenta staterna visade att det i genomsnitt tar tre år för föräldrarna ”att återfå det mått av personlig lycka som de hade före dödsfallet”.

Doug, en datasystemanalytiker, och Anne, som nu är några och fyrtio år, förlorade sin lilla dotter Rachel för tolv år sedan. Då var SIDS fortfarande en relativt okänd sjukdom. Trots att en läkare hade undersökt barnet dagen före, insisterade den polisman som hade hand om fallet på att undersökningsläkaren skulle begära obduktion. Anne berättar: ”Just då ifrågasatte vi inte hans beslut. Det var först senare som vi fick veta att polismannen hade lagt märke till blå fläckar på Rachels hals, och han misstänkte att det rörde sig om barnmisshandel! Det visade sig emellertid att detta var något som kallas likfläckar eller livores mortis — två fläckar som till utseende och form påminde om blåmärken. Vid obduktionen kunde man inte finna någon orsak till dödsfallet, och det klassificerades slutligen som plötslig spädbarnsdöd.”

Hur tog Doug och Anne denna svåra förlust? Doug förklarar: ”Jag var i Rikets sal när en av vännerna sade att man hade sökt mig och att jag genast måste åka hem. När jag kom hem fick jag veta vad som hade hänt. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag var den siste som rörde vid Rachel den kvällen. Nu var hon död. Jag bröt samman och började gråta, och det gjorde Anne också. Det var enda gången jag grät.”

Vakna!: ”Hur gick det på begravningen? Hur reagerade ni då?”

”Det egendomliga var att varken Anne eller jag grät vid begravningen. Alla andra grät.” Anne inflikade: ”Det är sant, men jag hade redan gråtit tillräckligt för oss båda. Jag tror att jag egentligen inte fattade vad som hade hänt förrän ett par veckor efter tragedin, när jag för en gångs skull var ensam hemma. Jag grät hela dagen. Men jag tror att det hjälpte mig. Jag kände mig bättre efteråt. Jag måste få sörja mitt lilla barn. Jag tror absolut att man bör låta sörjande personer få gråta. Det kan vara naturligt för andra att säga: ’Gråt inte’, men orden är inte till någon verklig hjälp.”

Vakna!: ”Hur kunde andra människor bistå och hjälpa er under denna svåra tid? Och var det något som inte var till hjälp?”

Anne svarade: ”En av våra vänner kom hem till oss och städade utan att jag behövde säga ett ord. Andra bjöd oss på mat. Somliga var till hjälp bara genom att ge mig en kram — inga ord, bara en kram. Jag ville inte tala om det som hade hänt. Jag ville inte behöva förklara det om och om igen. Jag behövde inga nyfikna frågor, som om jag inte hade gjort vad jag kunde. Jag var ju barnets mor; jag skulle ha gjort vad som helst för att rädda min Rachel.”

Doug fortsatte: ”Ibland fick vi höra välmenande kommentarer som inte var till hjälp, till exempel: ’Vi som är kristna bör inte sörja som andra gör.’ Det vet jag faktiskt. Men jag kan försäkra dig att när man förlorar ett barn, då kan inte ens den fastaste tro på uppståndelsen hindra en från att gråta och sörja. Jesus grät ju när Lasarus hade dött, och ändå visste Jesus att han skulle uppväcka honom.”

Anne tillade: ”En annan kommentar som inte var till någon hjälp var: ’Jag vet hur du känner det.’ Vi vet att det sades i all välmening, men om de inte hade förlorat ett barn som jag hade gjort, kunde de omöjligen veta hur jag kände det. Känslor är något mycket personligt. Det är sant att de flesta människor kan visa sympati, men det är mycket få som kan visa verklig empati.”

Vakna!: ”Blev det några spänningar er emellan på grund av Rachels död?”

Anne var snabb att svara: ”Ja, det blev det. Vi sörjde nog på olika sätt. Doug ville sätta upp fotografier av Rachel överallt i huset. Det var det sista jag skulle vilja. Jag behövde inte några påminnelser. Jag ville inte att det skulle verka som om vi gjorde någon kult av hennes död. Men Doug förstod hur jag kände det och tog ner fotografierna.”

Vakna!: ”Hur reagerade lilla Stephanie, Rachels syster?”

”En kort tid efter Rachels död var Stephanie rädd för att bli sjuk. Hon fruktade att vilken sjukdom som helst skulle döda också henne. I början var hon också lite ovillig att gå och lägga sig. Men det gick över. När vi fick nästa barn, lilla Amy, var Stephanie alltid orolig för henne. Hon ville inte att hon skulle dö, och minsta lilla hosta eller snuva gjorde henne nervös för sin syster.”

Ett fast hopp håller modet uppe

Hur är det då med bruket av lugnande medel under sorgeperioden? Patologen Bernard Knight skriver: ”Det har visat sig att omfattande bruk av lugnande medel kan motverka sitt syfte om det förhindrar den normala processen av sorg och saknad. Tragedin måste uthärdas, genomlidas och så småningom förklaras rationalistiskt, och att onödigtvis hämma denna utveckling genom att bedöva modern med droger kan förlänga eller försvåra processen.”

Vakna! frågade Doug vad som hade uppehållit honom och Anne i deras sorg.

”Jag minns att begravningstalet var till stor hjälp. Vårt kristna hopp om en uppståndelse var vad som tröstade oss mest den dagen. Saknaden efter henne kändes oerhört svår, men den mildrades av Guds löfte genom Kristus att vi skulle få se henne igen här på jorden. Vi såg i Skriften att dödens verkningar inte är oåterkalleliga. Talaren visade oss också från bibeln att Rachel inte var i himmelen ’som en liten ängel’ och inte heller i limbus i väntan på att få komma till himmelen. Hon sov helt enkelt i mänsklighetens gemensamma grav.” — Se Johannes 5:28, 29; 11:11—14; Predikaren 9:5.

Vakna!: ”Hur skulle ni svara om någon säger att ’Gud tog henne hem till sig’?”

”Det skulle vara en självisk Gud som skulle ta små barn från deras föräldrar. Bibelns svar i Predikaren 9:11 (NW) är mycket upplysande: ’Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.’ Och Psalm 51:7 visar att vi alla är ofullkomliga och syndiga ända från avlelsen och att slutet för alla människor nu är döden av en lång rad olika orsaker. Ibland slår döden till före födelsen, och följden blir en dödfödsel. I Rachels fall ådrog hon sig som spädbarn något som överväldigade hennes organism — en oförutsedd händelse.”

Varje dag är det tusentals familjer som förlorar ett barn i döden. Många av dessa är spädbarn som dör av SIDS. Medkännande vänner, läkare, sjukvårdare och rådgivare kan betyda så mycket under sådana tragiska omständigheter. (Se rutan till vänster.) Exakt kunskap om Guds uppsåt för mänskligheten är också något som verkligen kan uppehålla sörjande föräldrar.

Om du skulle vilja veta mer om Guds löfte om en uppståndelse till fullkomligt liv på jorden, tveka då inte att ta kontakt med Jehovas vittnen på den plats där du bor. De kommer med glädje att ge dig hjälp och tröst från Guds ord, utan någon förpliktelse från din sida.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 12]

Hur man kan hjälpa sörjande föräldrar

Vad man kan göra

1. Ställ upp. Laga mat. Städa upp i hemmet. Uträtta ärenden. Passa de andra barnen.

2. Uttryck din uppriktiga medkänsla och sorg över deras förlust.

3. Låt dem uttrycka sina känslor och sin sorg när de så önskar.

4. Uppmuntra dem att ha tålamod med sig själva och inte ha för stora krav på sig själva.

5. Låt dem tala om det döda barnet så mycket de önskar, och tala själv om det lilla barnets intagande egenskaper.

6. Visa särskild uppmärksamhet mot barnets syskon så länge det behövs.

7. Hjälp till att lindra deras skuldkänslor. Försäkra dem att de gjorde allt de kunde. Påpeka andra tillämpliga och positiva drag i deras skötsel av barnet.

Vad man bör undvika

1. Undvik dem inte bara därför att du själv känner dig illa till mods. En varm och deltagande kram är bättre än att hålla sig borta.

2. Säg inte att du vet hur de känner det — om du inte själv har förlorat ett barn.

3. Var inte dömande och tala inte om för dem vad de borde känna eller göra.

4. Bli inte tyst och sluten när de talar om sitt döda barn. Och var inte rädd att själv nämna barnet — de vill gärna höra positiva ting om honom eller henne.

5. Kom inte med tomma ord om lärdomar som de kan dra av barnets död. I sin stora sorg kan de inte se något positivt med denna händelse.

6. Påminn dem inte om att de i alla fall har andra barn eller kan få fler. Det går aldrig att ersätta ett barn med ett annat.

7. Förvärra inte deras skuldkänslor genom att söka finna fel på den vård som barnet fått i hemmet eller på sjukhuset.

8. Använd inte religiösa plattityder som lägger skulden på Gud.

(Ovanstående råd är delvis baserade på en förteckning som iordningställts av Lee Schmidt, Parent Bereavement Outreach, Santa Monica, Kalifornien.)