Sidan två

Plötslig spädbarnsdöd eller SIDS (Sudden Infant Death Syndrome) är något som många föräldrar innerst inne fruktar för. Det är en sjukdom som vanligtvis angriper spädbarn under det första levnadsåret och som drabbar pojkar oftare än flickor. Men vad innebär den? Vad förorsakas den av? Går den att förebygga? När den slår till, hur kan då föräldrarna klara av situationen?

Plötslig spädbarnsdöd — föräldrars ständiga fruktan

”Ett till synes friskt spädbarns plötsliga, oväntade död är nog den bittraste och mest förödande händelse som kan drabba ett ungt par — i det västerländska samhället är detta likväl också det vanligaste slaget av spädbarnsdöd efter den första levnadsveckan.” — Professor Bernard Knight: ”Sudden Death in Infancy—The ’Cot Death’ Syndrome”.

KLOCKAN var fyra på morgonen den 22 december 1984. Ken Eberline stack in huvudet i sovrummet för att se hur det stod till med sju månader gamla Katie. Lilla Katie var enda barnet till Ken och Tottie, några och trettio år gamla, och var deras glädje och stolthet. Barnet sov lugnt och fridfullt. Ken gick ut. Han hade lång väg att köra till Las Cruces i New Mexico, där han skulle hålla ett anförande vid ett symposium.

Tottie steg upp klockan halv åtta och gick in för att se hur Katie mådde. Katie var egendomligt tyst. Tottie såg på henne en gång till, rörde vid henne och förstod genast att det värsta hade hänt. Katie var död. Hon hade dött av plötslig spädbarnsdöd eller SIDS (Sudden Infant Death Syndrome). Denna plötsliga, tysta död slår till mot tusentals familjer varje år.

En förstående undersökningsläkare

Hur reagerade Tottie och Ken inför dödsfallet? Tottie berättar för Vakna!: ”Så snart jag insåg vad som hade hänt, ringde jag SOS- numret 911. Ambulanspersonal och polis var snabbt på plats tillsammans med en undersökningsläkare. Alla var så snälla och deltagande. Ovisshet och tvivel dök naturligtvis upp i mitt sinne — vad hade jag gjort eller låtit bli att göra som kunde ha orsakat detta?

Undersökningsläkaren stillade mina farhågor. Han förklarade att han hade förlorat ett barn under liknande omständigheter nio år tidigare. ’Det finns ingenting du kunde ha gjort för att förhindra det’, försäkrade han mig. ’Även om du hade stått bredvid sängen med en monitor, så skulle du inte ha kunnat rädda henne.’ Han tillade: ’Man kan inte förutsäga sjukdomen, och man kan inte förhindra den. I vissa fall är det bara så att allting slutar upp att fungera, och för närvarande finns det inget sätt att få reda på orsaken.’ Jag är säker på att hans ord besparade mig en hel del skuldkänslor och självanklagelser.”

Hur kunde Ken och Tottie klara av sin sorg? En senare artikel kommer att besvara den frågan. Men det finns andra frågor som alla spädbarnsföräldrar vill ha svar på: Vad är orsaken till plötslig spädbarnsdöd? Finns det några varningssignaler? Går sjukdomen att förhindra?

Plötslig spädbarnsdöd — Försök att spåra symptom och orsaker

”Plötslig spädbarnsdöd (SIDS) bär ansvaret för i runt tal 2 dödsfall per 1.000 levande födda i Förenta staterna och resulterar i mellan 7.500 och 10.000 dödsfall årligen.” — ”The New England Journal of Medicine”, 30 april 1987.

DET är först på senare år som plötslig spädbarnsdöd har kommit att definieras som en dödsorsak. Under gångna generationer har denna typ av dödsfall drunknat i statistiken över de många andra orsaker till spädbarnsdöd som då var förhärskande. Nya medicinska landvinningar har nu eliminerat så många av de tidigare orsakerna till spädbarnsdöd att SIDS nu framträder tydligt. Att så är fallet framgår av att det var först år 1979 som Världshälsoorganisationen tog upp ”Plötslig spädbarnsdöd” i sin internationella klassificering av sjukdomar. Vissa medicinska experter anser sig emellertid kunna spåra exempel på det som vi nu kallar plötslig spädbarnsdöd ända tillbaka till bibelns tid!

De hänvisar till fallet med de två kvinnorna som kom inför kung Salomo och båda påstod sig vara mor till ett levande spädbarn och inte till det som hade dött på grund av att modern ”legat ihjäl honom”. (1 Kungaboken 3:16—27) Som patologen Bernard Knight skriver: ”Ihjälliggning var till helt nyligen den klassiska förklaringen till plötslig spädbarnsdöd.” Det finns emellertid en faktor som gör det tveksamt att bibeln här beskriver ett fall av plötslig spädbarnsdöd — barnet var bara tre dagar gammalt när det dog, ”vilket är för tidigt för ett verkligt fall av plötslig spädbarnsdöd”, enligt Bernard Knight.

Visserligen har en del spädbarn säkert dött på grund av att de råkat kvävas av en sovande mor, men i många av de fall som inträffat under århundradenas lopp har det säkert rört sig om det som vi i dag kallar plötslig spädbarnsdöd.

Mysteriet med plötslig spädbarnsdöd

Plötslig spädbarnsdöd är ett världsomfattande problem. Man har till exempel beräknat att mellan 1.000 och 2.000 spädbarn dör varje år i Storbritannien under definitionen SIDS. I industriländerna drabbas i genomsnitt ett barn av 500. Med tanke på att världens befolkning enligt vissa beräkningar ökar med 83 miljoner per år, innebär detta minst 166.000 dödsfall årligen. Men sjukdomen berör också miljontals oroliga föräldrar som lever med en hemlig fruktan. Som Phyllis, en mor i New York på några och 30 år, medgav: ”Jag ber varje kväll att mitt lilla barn skall vara vid liv nästa morgon.”

SIDS fortsätter att gäcka medicinska forskare och patologer. En artikel i tidskriften Pediatrics dryftade nyligen förekomsten av SIDS hos tvillingar. Trettiotvå fall undersöktes, och ”man kunde inte finna någon dödsorsak trots noggrann obduktion”. Tio andra fall av SIDS hos tvillingar undersöktes vid universitetskliniker i Antwerpen, Paris och Rouen. Vad blev resultatet? ”Orsaken till SIDS var fortfarande ouppklarad efter noggrann obduktion.” Orsaken eller orsakerna till plötslig spädbarnsdöd är fortfarande ett mysterium.

Av en annan rapport framgick det emellertid att hos 11 av 42 undersökta tvillingpar var ”det blivande SIDS-offret ... mer än 300 gram lättare än sitt överlevande syskon”. Man kom till den slutsatsen att det enda som skilde SIDS-barnen från kontrollgruppen var ”lägre genomsnittlig vikt och längd vid födelsen, tidigare förekomst av cyanos [blåaktig missfärgning av hud och slemhinnor som orsakas av syrebrist i blodet] eller blekhet under sömnen och återkommande ymniga nattliga svettningar”.

I en rapport som omfattade 16 SIDS-fall i England förklarade en grupp läkare: ”SIDS uppträder vanligen mellan 1 och 6 månaders ålder med en höjdpunkt vid 2 till 4 månader. ... Andra faktorer som enligt tidigare rapporter kan förknippas med SIDS är moderns rökning under havandeskapet, barnafödande i unga år, ogift civilstånd, stora familjer [och] låg socioekonomisk status.” De tillade: ”SIDS uppges också vara mer utbrett bland pojkar och är vanligare under höst- och vintermånaderna.” Bernard Knight säger dock varnande: ”Det måste framhållas att plötslig spädbarnsdöd kan drabba vilken familj som helst, oavsett dess ställning på den sociala rangskalan.”

Patologer försöker lösa mysteriet

När ett spädbarn dör utan synbarlig anledning, brukar undersökningsläkaren i allmänhet anlita en patolog för att undersöka kroppen och företa en obduktion. Skälet till detta är att man vill försöka fastställa den exakta dödsorsaken och använda denna kunskap för att förhindra fall i framtiden. Vad har då patologerna funnit i många av dessa fall?

Under årens lopp har man följt många olika spår. En gång i tiden trodde man att förklaringen till SIDS var att barnet hade kvävts av kuddar, sängkläder eller olämplig kroppsställning. Denna teori förkastades när det visade sig att spädbarn normalt kämpar sig loss från ställningar som kan utgöra en kvävningsrisk. Och sängkläder är vanligtvis så porösa att de inte förhindrar andningen. Längre fram trodde man att det var flaskuppfödningen och bruket av komjölk som var orsaken. Men bröstbarn dog också av SIDS. Länge trodde man att apné, dvs. andningsstillestånd, bar skulden. Nu har man i stort sett upphört att betrakta detta som den primära orsaken.

För några år sedan var det somliga patologer som ”uppriktigt trodde att luftvägsinfektion var den bakomliggande dödsorsaken. ... Även om man nu [år 1983] allmänt anser att infektionen är den utlösande faktorn snarare än den bakomliggande orsaken, råder det inget tvivel om att vissa milda inflammatoriska tillstånd i luftvägarna är inbegripna i en stor del av SIDS-fallen.” — Sudden Death in Infancy.

Professor Knight säger sammanfattningsvis att det nu ”tycks vara uppenbart att det inte finns någon enskild orsak till plötslig spädbarnsdöd”, utan att ”det är flera olika faktorer som samverkar hos ett visst barn vid en viss tidpunkt och vållar dess död. Vi känner till några av dessa faktorer men inte alla.” Detektivarbetet fortsätter således, eftersom man letar efter fler ledtrådar. Helt nyligen gjordes emellertid en ny upptäckt.

Hemoglobinförändringar — orsak eller symptom?

Dessa nya rön publicerades i The New England Journal of Medicine för 30 april 1987. Det sades där: ”Långvarigt förhöjda halter av fetalt hemoglobin (hemoglobin F) hos spädbarn som drabbas av SIDS skulle kunna innebära minskad syretillförsel till känsliga vävnader.”a Det framkom i rapporten att efter ett barns födelse ersätts normalt det fetala hemoglobinet med hemoglobin A som producerats av barnets kropp — dess eget syretransporterande hemoglobin. Hos barn som drabbats av SIDS hade ett betydande antal av offren fortfarande högre halter av det mindre effektiva fetala hemoglobinet än normalt. Vilken slutsats drog då läkarna av detta?

”Enligt vår uppfattning tyder dessa rön på att spädbarn med SIDS karakteriseras av en markant försening i omställningen från hemoglobin F till hemoglobin A — ett fenomen som kan tyda på ett bakomliggande kroniskt tillstånd.” Varför inträffar detta? ”Orsaken till den onormala förekomsten av hemoglobin F är oklar.”

Även om forskarna inte ser detta fenomen som en orsak till SIDS, betraktar de det dock som en praktisk fingervisning om vilka barn som kan vara mer benägna att drabbas av SIDS, ”i synnerhet de som kommit förbi 50:e levnadsveckan, från befruktningen räknat”.

Initiativtagarna till denna undersökning förklarade att ”undersökningar kring SIDS ger vid handen att sjukdomen kan sättas i samband med låg födelsevikt, förtidig födelse, tillväxthämning och rökande mödrar”.

Det sistnämnda är värt att beakta. Doktor Bernard Knight vid University of Wales i Cardiff skrev: ”Ett tämligen starkt samband mellan rökning och SIDS har konstaterats, även om det också härvidlag är svårt att veta huruvida detta är en direkt länk eller endast är förknippat med sociala faktorer.” Men ändå anför han en del avslöjande statistiska uppgifter. I en undersökning som omfattade 50.000 nyfödda i staden Cardiff var frekvensen av SIDS bland barn till mödrar som aldrig hade rökt eller hade slutat att röka 1,18 per 1.000 levande födda. Men för mödrar som rökte mer än 20 cigarretter per dag var siffran hela 5,62 per 1.000 levande födda — fem gånger så hög!

Somliga mödrar undrar: ”Hur är det då om man ammar sitt barn? Ger det större skydd mot SIDS?” Doktor Bergman, en av förgrundsgestalterna inom SIDS-forskningen i Förenta staterna, förklarade: ”Jag råkar tro på amning, och jag tror att det är bättre av en lång rad orsaker; men jag tror inte att folk som har förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd bör få påpekat för sig att deras barn kanske fortfarande skulle vara vid liv om de bara hade ammat det.”

Finns det då, med tanke på detta, något som föräldrar kan göra för att avvärja SIDS-hotet? Går sjukdomen att förhindra?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Föräldrar betraktade med misstänksamhet

Den mystik som omger plötslig spädbarnsdöd har ibland förorsakat föräldrar onödigt lidande. På vilket sätt? Genom att utomstående, ibland även representanter för polisen och medicinsk personal, har betraktat dödsfallet med stor misstänksamhet, i synnerhet då tvillingar har dött samtidigt. Och enligt en undersökning som omfattade 47.000 födslar i Cardiff i Wales under åren 1965 till 1977 är risken för SIDS fem gånger så stor hos tvillingar. Doktor John E. Smialek rapporterade för en tid sedan i läkartidskriften Pediatrics om två ovanliga fall som inträffade i USA med fem års mellanrum, det ena i Wayne County i Missouri och det andra i Detroit i Michigan.

Han skriver: ”Meddelandet om det första tvillingparets död resulterade i en oerhörd misstänksamhet mot föräldrarna ... från läkarkårens sida och från lekmän som var ovetande om att detta fenomen [SIDS] existerade.” Detta är lätt att förstå med tanke på att SIDS har fått vidsträckt publicitet först sedan år 1975, då den amerikanska regeringen började subventionera informations- och rådgivningsverksamhet kring ämnet. När ett liknande fall av SIDS hos tvillingar inträffade i Detroit fem år senare, var misstänksamheten inte alls så stor. Både fackfolk och allmänheten började veta vad det rörde sig om.

Men även nu, när man vet så mycket mer om ämnet, medger dr Smialek: ”Även om SIDS nu är allmänt accepterat som ett tillstånd som föräldrar inte har någon möjlighet att förutsäga eller förhindra, är tvillingbarns samtidiga död ett fenomen som fortfarande väcker bestörtning och misstänksamhet.”

Men varför skulle tvillingar vara mer mottagliga för SIDS? Patologen Bernard Knight svarar: ”De föds mycket ofta för tidigt och är ofta underviktiga. De behöver oftare tillbringa den första delen av sitt liv i speciella vårdenheter på barnbördsklinikerna. ... Alla dessa faktorer gör dem mer utsatta för plötslig spädbarnsdöd.”

[Bild på sidan 4]

”Det ... finns [inte] någon enskild orsak till plötslig spädbarnsdöd.” — Professor Knight

[Bild på sidan 7]

”Tvillingbarns samtidiga död [är] ett fenomen som fortfarande väcker bestörtning och misstänksamhet”

Plötslig spädbarnsdöd — Kan den förhindras?

”Monitorövervakning i hemmet av spädbarn som anses löpa stor risk att drabbas av plötslig spädbarnsdöd (SIDS) har använts i allt större utsträckning under de senaste åren i ett försök att förhindra plötslig spädbarnsdöd.” — ”Pediatrics”, juni 1986.

MONITORÖVERVAKNING i hemmet har kommit i allt större bruk, men kan det förhindra SIDS? Tusentals föräldrar har använt eller använder hemmonitorer. Monitorn, som ansluts till barnet, ger en varningssignal om hjärtverksamheten eller andningen blir oregelbunden. Tidskriften Science News rapporterar att uppskattningsvis 40.000 till 45.000 hemmonitorer nu är i bruk i Förenta staterna, och mellan 10.000 och 15.000 tillverkas varje år. Eftersom det bara är under det första levnadsåret som barnet befinner sig i riskzonen, behöver monitorn inte användas i åratal. Men är sådana apparater verkligen effektiva när det gäller att rädda liv?

Doktor Ehud Krongrad och sjuksköterskan Linda O’Neill vid barnkliniken vid Columbia University i New York undersökte 20 spädbarn som ansågs tillhöra högriskgruppen. Deras undersökning visar att det är oerhört svårt att med säkerhet avgöra vilka barn som befinner sig i riskzonen och därför verkligen är i behov av en hemmonitor. De förklarar: ”Det finns inget test som med något större mått av säkerhet eller noggrannhet kan ange eller med någorlunda bestämdhet förutsäga att ett barn tillhör högriskgruppen.”

De menar att föräldrar av naturliga skäl är mycket subjektiva i sin bedömning av barnets reaktioner och förklarar: ”De flesta larmsignaler som av föräldrar uppfattas som verkliga larmsignaler betingade av kroppsliga förändringar är inte beledsagade av kardioelektrisk instabilitet.” Deras forskningsresultat visar i själva verket ”att det stora flertalet spädbarn som dör plötsligt och oväntat inte uppvisar några påtagliga och/eller kliniskt definierbara symptom”. George A. Little vid Dartmouth Medical School förklarade därför: ”Om de kriterier som framläggs av denna consensus-panel tillämpas av läkare, skulle jag förvänta en betydande nedgång i bruket av hemmonitorer i samband med infantil apné.”

Denna slutsats ger ökad tyngd åt den försäkran som undersökningsläkaren gav Tottie och som citeras i den inledande artikeln: ”Det finns ingenting du kunde ha gjort för att förhindra det. Även om du hade stått bredvid sängen med en monitor, så skulle du inte ha kunnat rädda henne. Man kan inte förutsäga sjukdomen, och man kan inte förhindra den. I vissa fall är det bara så att allting slutar upp att fungera, och för närvarande finns det inget sätt att få reda på orsaken.” Det finns dessvärre många medicinska problem som läkarvetenskapen inte kan förklara, och SIDS är ett sådant problem.

En annan sak som man bör tänka på är att en hemmonitor är en elektrisk apparat, och därför sägs det i en artikel i tidskriften Pediatrics: ”Sjukvårdspersonal och konsumenter måste vara medvetna om att närvaron av en monitor i hemmet innebär potentiella risker, i synnerhet när familjen inbegriper ett koltbarn eller förskolebarn.” Vid monitorövervakning i hemmet bör man vara försiktig när det finns andra barn i närheten.

”Nära SIDS”-barn

”Nära SIDS” är ett tillstånd där barnet har slutat andas och förefaller livlöst men får hjälp i tid. En förälder kanske plötsligt lade märke till att barnet hade slutat andas och ryckte upp det ur sängen för att ringa efter hjälp eller i all hast föra det till närmaste sjukhus. Ibland har dessa plötsliga åtgärder och rörelser satt i gång hjärtverksamheten och andningen, och barnet har kunnat räddas utan hjärtmassage eller hjärt- och lungräddning.

I vissa fall har dessa s. k. livlöshetsattacker konstaterats hos barn som längre fram dött av SIDS. Doktor Marie Valdes-Dapena säger att barn med livlöshetsattacker ”löper särskild risk att drabbas av plötslig spädbarnsdöd”. Läkarna drar därför slutsatsen att eftersom sådana ”funktioner som andning och hjärtverksamhet är relaterade till det autonoma nervsystemet, tycks det vara så gott som säkert att SIDS-barn och riskbarn har något fel på denna automatiska del av det centrala nervsystemet”. Men den egentliga orsaken förblir ett mysterium.

SIDS är således en definition som används när ett barn dör under oförklarliga omständigheter. Inte ens vid noggrann obduktion kan man finna några bestämda orsaker till dödsfallet. I dagens läge kan forskarna i allmänhet inte förutsäga eller förhindra sjukdomen. När ett spädbarn dör — vare sig det sker i SIDS eller av någon annan orsak — hur kan då föräldrarna klara av detta slag? Hur kan de leva vidare med sin sorg?

[Bild på sidan 9]

Monitorövervakning av spädbarn i hemmet för att kontrollera andningen

Plötslig spädbarnsdöd — Hur kan föräldrarna klara av sin sorg?

PLÖTSLIG spädbarnsdöd är en förödande tragedi. Ett till synes normalt och friskt barn somnar och vaknar inte mer. Det är en fullständigt oväntad händelse, för vem föreställer sig att ett spädbarn skall dö före sina föräldrar? Ett litet barn som har stått i centrum för moderns gränslösa kärlek har nu plötsligt blivit orsaken till hennes gränslösa sorg.a

Skuldkänslor börjar dyka upp. Föräldrarna känner sig ansvariga för dödsfallet, som om det berodde på någon försummelse från deras sida. De frågar sig själva: ”Vad kunde vi ha gjort för att förhindra detta?” I vissa fall kan mannen rentav undermedvetet komma med grundlösa beskyllningar mot hustrun. När han gick till arbetet, var babyn frisk och pigg. När han kom hem, hade den dött i sin säng! Vad hade egentligen hans fru sysslat med? Var befann hon sig när det hände? Sådana irrationella misstankar och tvivel måste klaras upp för att inte förhållandet makarna emellan skall bli lidande.

Tottie, som omtalades i den inledande artikeln, genomled en svår period. Hon säger: ”Om jag inte aktar mig, så får jag fortfarande attacker av skuldkänslor och missmod. Jag måste då snabbt lägga om växeln, mentalt sett, för att komma bort från detta negativa tankemönster. Bönen har varit till stor hjälp för mig. Jag har bett om hjälp att kunna förstå mina egna tankeprocesser och tänka mer positivt.”

Hur kan andra människor hjälpa dem i deras sorg? Tottie svarade snabbt: ”Somliga människor uppträder som om Katie aldrig hade existerat. Om de bara kunde inse att man faktiskt vill tala om sin älskade! Det känns välgörande att få tala. Katie kommer alltid att vara ett underbart litet barn i våra ögon, och vi vill minnas henne, inte glömma bort henne. Varför då vara rädd för att tala om henne?”

Å andra sidan finns det många föräldrar som inte vill tala om sitt döda barn. Det är något som besökaren måste försöka bedöma.

Att bearbeta sorgen

Den sörjandes sätt att reagera varierar från person till person och från kultur till kultur. En undersökning rörande SIDS i Förenta staterna visade att det i genomsnitt tar tre år för föräldrarna ”att återfå det mått av personlig lycka som de hade före dödsfallet”.

Doug, en datasystemanalytiker, och Anne, som nu är några och fyrtio år, förlorade sin lilla dotter Rachel för tolv år sedan. Då var SIDS fortfarande en relativt okänd sjukdom. Trots att en läkare hade undersökt barnet dagen före, insisterade den polisman som hade hand om fallet på att undersökningsläkaren skulle begära obduktion. Anne berättar: ”Just då ifrågasatte vi inte hans beslut. Det var först senare som vi fick veta att polismannen hade lagt märke till blå fläckar på Rachels hals, och han misstänkte att det rörde sig om barnmisshandel! Det visade sig emellertid att detta var något som kallas likfläckar eller livores mortis — två fläckar som till utseende och form påminde om blåmärken. Vid obduktionen kunde man inte finna någon orsak till dödsfallet, och det klassificerades slutligen som plötslig spädbarnsdöd.”

Hur tog Doug och Anne denna svåra förlust? Doug förklarar: ”Jag var i Rikets sal när en av vännerna sade att man hade sökt mig och att jag genast måste åka hem. När jag kom hem fick jag veta vad som hade hänt. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag var den siste som rörde vid Rachel den kvällen. Nu var hon död. Jag bröt samman och började gråta, och det gjorde Anne också. Det var enda gången jag grät.”

Vakna!: ”Hur gick det på begravningen? Hur reagerade ni då?”

”Det egendomliga var att varken Anne eller jag grät vid begravningen. Alla andra grät.” Anne inflikade: ”Det är sant, men jag hade redan gråtit tillräckligt för oss båda. Jag tror att jag egentligen inte fattade vad som hade hänt förrän ett par veckor efter tragedin, när jag för en gångs skull var ensam hemma. Jag grät hela dagen. Men jag tror att det hjälpte mig. Jag kände mig bättre efteråt. Jag måste få sörja mitt lilla barn. Jag tror absolut att man bör låta sörjande personer få gråta. Det kan vara naturligt för andra att säga: ’Gråt inte’, men orden är inte till någon verklig hjälp.”

Vakna!: ”Hur kunde andra människor bistå och hjälpa er under denna svåra tid? Och var det något som inte var till hjälp?”

Anne svarade: ”En av våra vänner kom hem till oss och städade utan att jag behövde säga ett ord. Andra bjöd oss på mat. Somliga var till hjälp bara genom att ge mig en kram — inga ord, bara en kram. Jag ville inte tala om det som hade hänt. Jag ville inte behöva förklara det om och om igen. Jag behövde inga nyfikna frågor, som om jag inte hade gjort vad jag kunde. Jag var ju barnets mor; jag skulle ha gjort vad som helst för att rädda min Rachel.”

Doug fortsatte: ”Ibland fick vi höra välmenande kommentarer som inte var till hjälp, till exempel: ’Vi som är kristna bör inte sörja som andra gör.’ Det vet jag faktiskt. Men jag kan försäkra dig att när man förlorar ett barn, då kan inte ens den fastaste tro på uppståndelsen hindra en från att gråta och sörja. Jesus grät ju när Lasarus hade dött, och ändå visste Jesus att han skulle uppväcka honom.”

Anne tillade: ”En annan kommentar som inte var till någon hjälp var: ’Jag vet hur du känner det.’ Vi vet att det sades i all välmening, men om de inte hade förlorat ett barn som jag hade gjort, kunde de omöjligen veta hur jag kände det. Känslor är något mycket personligt. Det är sant att de flesta människor kan visa sympati, men det är mycket få som kan visa verklig empati.”

Vakna!: ”Blev det några spänningar er emellan på grund av Rachels död?”

Anne var snabb att svara: ”Ja, det blev det. Vi sörjde nog på olika sätt. Doug ville sätta upp fotografier av Rachel överallt i huset. Det var det sista jag skulle vilja. Jag behövde inte några påminnelser. Jag ville inte att det skulle verka som om vi gjorde någon kult av hennes död. Men Doug förstod hur jag kände det och tog ner fotografierna.”

Vakna!: ”Hur reagerade lilla Stephanie, Rachels syster?”

”En kort tid efter Rachels död var Stephanie rädd för att bli sjuk. Hon fruktade att vilken sjukdom som helst skulle döda också henne. I början var hon också lite ovillig att gå och lägga sig. Men det gick över. När vi fick nästa barn, lilla Amy, var Stephanie alltid orolig för henne. Hon ville inte att hon skulle dö, och minsta lilla hosta eller snuva gjorde henne nervös för sin syster.”

Ett fast hopp håller modet uppe

Hur är det då med bruket av lugnande medel under sorgeperioden? Patologen Bernard Knight skriver: ”Det har visat sig att omfattande bruk av lugnande medel kan motverka sitt syfte om det förhindrar den normala processen av sorg och saknad. Tragedin måste uthärdas, genomlidas och så småningom förklaras rationalistiskt, och att onödigtvis hämma denna utveckling genom att bedöva modern med droger kan förlänga eller försvåra processen.”

Vakna! frågade Doug vad som hade uppehållit honom och Anne i deras sorg.

”Jag minns att begravningstalet var till stor hjälp. Vårt kristna hopp om en uppståndelse var vad som tröstade oss mest den dagen. Saknaden efter henne kändes oerhört svår, men den mildrades av Guds löfte genom Kristus att vi skulle få se henne igen här på jorden. Vi såg i Skriften att dödens verkningar inte är oåterkalleliga. Talaren visade oss också från bibeln att Rachel inte var i himmelen ’som en liten ängel’ och inte heller i limbus i väntan på att få komma till himmelen. Hon sov helt enkelt i mänsklighetens gemensamma grav.” — Se Johannes 5:28, 29; 11:11—14; Predikaren 9:5.

Vakna!: ”Hur skulle ni svara om någon säger att ’Gud tog henne hem till sig’?”

”Det skulle vara en självisk Gud som skulle ta små barn från deras föräldrar. Bibelns svar i Predikaren 9:11 (NW) är mycket upplysande: ’Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.’ Och Psalm 51:7 visar att vi alla är ofullkomliga och syndiga ända från avlelsen och att slutet för alla människor nu är döden av en lång rad olika orsaker. Ibland slår döden till före födelsen, och följden blir en dödfödsel. I Rachels fall ådrog hon sig som spädbarn något som överväldigade hennes organism — en oförutsedd händelse.”

Varje dag är det tusentals familjer som förlorar ett barn i döden. Många av dessa är spädbarn som dör av SIDS. Medkännande vänner, läkare, sjukvårdare och rådgivare kan betyda så mycket under sådana tragiska omständigheter. (Se rutan till vänster.) Exakt kunskap om Guds uppsåt för mänskligheten är också något som verkligen kan uppehålla sörjande föräldrar.

Om du skulle vilja veta mer om Guds löfte om en uppståndelse till fullkomligt liv på jorden, tveka då inte att ta kontakt med Jehovas vittnen på den plats där du bor. De kommer med glädje att ge dig hjälp och tröst från Guds ord, utan någon förpliktelse från din sida.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 12]

Hur man kan hjälpa sörjande föräldrar

Vad man kan göra

1. Ställ upp. Laga mat. Städa upp i hemmet. Uträtta ärenden. Passa de andra barnen.

2. Uttryck din uppriktiga medkänsla och sorg över deras förlust.

3. Låt dem uttrycka sina känslor och sin sorg när de så önskar.

4. Uppmuntra dem att ha tålamod med sig själva och inte ha för stora krav på sig själva.

5. Låt dem tala om det döda barnet så mycket de önskar, och tala själv om det lilla barnets intagande egenskaper.

6. Visa särskild uppmärksamhet mot barnets syskon så länge det behövs.

7. Hjälp till att lindra deras skuldkänslor. Försäkra dem att de gjorde allt de kunde. Påpeka andra tillämpliga och positiva drag i deras skötsel av barnet.

Vad man bör undvika

1. Undvik dem inte bara därför att du själv känner dig illa till mods. En varm och deltagande kram är bättre än att hålla sig borta.

2. Säg inte att du vet hur de känner det — om du inte själv har förlorat ett barn.

3. Var inte dömande och tala inte om för dem vad de borde känna eller göra.

4. Bli inte tyst och sluten när de talar om sitt döda barn. Och var inte rädd att själv nämna barnet — de vill gärna höra positiva ting om honom eller henne.

5. Kom inte med tomma ord om lärdomar som de kan dra av barnets död. I sin stora sorg kan de inte se något positivt med denna händelse.

6. Påminn dem inte om att de i alla fall har andra barn eller kan få fler. Det går aldrig att ersätta ett barn med ett annat.

7. Förvärra inte deras skuldkänslor genom att söka finna fel på den vård som barnet fått i hemmet eller på sjukhuset.

8. Använd inte religiösa plattityder som lägger skulden på Gud.

(Ovanstående råd är delvis baserade på en förteckning som iordningställts av Lee Schmidt, Parent Bereavement Outreach, Santa Monica, Kalifornien.)