JAG blev tvångsrekryterad av rebellsoldater när jag var 16. De försåg mig med knark och sprit, och jag var ofta påtänd under striderna. Jag gjorde mig skyldig till fruktansvärda övergrepp. Det är något jag ångrar djupt.

En dag kom en äldre broder och predikade i rebellernas logement. De flesta var rädda för oss och föraktade oss, men han ville att vi skulle få andlig hjälp. Han inbjöd mig till ett möte, och jag följde med. Jag kommer inte ihåg vad mötet handlade om, men däremot vännernas omtanke.

Jag tappade kontakten med vittnena när kriget blossade upp. Längre fram blev jag allvarligt sårad och överlämnades till andra rebeller för att få vård. Innan kriget tog slut lyckades jag fly till ett regeringskontrollerat område. Där fick jag vara med i ett rehabiliteringsprogram för att bearbeta mina upplevelser och börja fungera i samhället igen.

Jag längtade oerhört efter andlig hjälp. Jag gick till pingstkyrkan, men de kallade mig ”Satan i deras mitt”. Så jag försökte få tag på Jehovas vittnen i stället, och jag började studera och gå på deras möten. När jag berättade om mitt mörka förflutna uppmuntrade bröderna mig med Jesus ord: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. ... Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Matt. 9:12, 13)

De här orden gick rakt in i hjärtat på mig. Jag lämnade över min stridskniv till brodern som studerade med mig och sa: ”Jag var rädd för hämndaktioner så jag behöll det här vapnet. Men nu, när jag vet att Jehova och Jesus älskar mig, vill jag inte använda det längre.”

Vännerna lärde mig att läsa och skriva. Så småningom blev jag döpt och började som pionjär. Ibland träffar jag före detta rebeller i tjänsten, och de visar respekt för att jag lyckades ordna upp mitt liv. Jag fick faktiskt studera med min före detta plutonchef.

Jag fick tre söner under tiden som soldat. Självklart ville jag hjälpa dem att lära känna Jehova när jag fick sanningen. Det är underbart att två av dem har reagerat positivt. En av mina söner har blivit odöpt förkunnare, och den äldste är hjälppionjär.

EN EFTERMIDDAG kom rebellerna till vår stad och sköt i luften under två timmar. En del av dem var bara tonåringar som knappt orkade bära sina vapen. De var mycket smutsiga, hade tovigt hår och verkade påtända.

Dagen efter började dödandet. Människor blev brutalt avrättade eller lemlästade. Kvinnor blev våldtagna. Situationen var kaotisk. Broder Amara Babawo och hans familj gömde sig hemma hos mig tillsammans med fyra intresserade. Vi var skräckslagna.

Snart dök en rebelledare upp och beordrade att vi skulle anmäla oss till militärtjänst nästa morgon. Men vi ville vara neutrala, trots att vi riskerade att bli dödade. Vi bad stora delar av den natten. Tidigt på morgonen gick vi igenom dagens text och väntade på rebellerna. Men de kom aldrig.

Längre fram kom en rebellofficer och fyra av hans män och beslagtog mitt hus. De befallde oss att stanna kvar, och vi kunde fortsätta läsa dagens text och hålla möten. Några av soldaterna sa: ”Ni läser dagens text. Ni måste vara Jehovas vittnen.” De var inte intresserade av Bibeln men respekterade oss.

En dag kom en överste för att inspektera soldaterna som var inkvarterade i mitt hus. Han gjorde honnör och tog broder Babawo i hand. Han skrek till soldaterna: ”Den här mannen bestämmer på det här stället! Om ni rör så mycket som ett hårstrå på honom eller någon av hans vänner ligger ni risigt till. Uppfattat?” ”Ja, översten!”, svarade de. Sedan fick vi ett brev av översten där RUF beordrades att inte skada oss, eftersom vi är fridsamma medborgare.

Flera månader senare började olika rebellgrupper strida mot varandra, så vi var tvungna att fly till grannlandet Liberia. Där hotades vi av en annan rebellgrupp. Vi berättade att vi var Jehovas vittnen. Då frågade en soldat: ”Vad står det i Johannes 3:16?” När vi citerade versen lät han oss gå.

Senare träffade vi en annan rebelledare som beordrade broder Babawo och mig att följa med honom. Vi var livrädda. Men ledaren ville bara berätta att han hade studerat med Jehovas vittnen innan kriget. Han gav oss lite pengar och tog med sig ett brev till bröderna i en närliggande församling. Kort därefter kom två bröder till oss. De hade med sig nödhjälp och förde oss sedan i säkerhet.