I mitten av det året kom den förste förkunnaren till Freetown. Han hette Alfred Joseph, var 31 år och kom ursprungligen från Guyana i Sydamerika. Han hade blivit döpt samma år på Barbados i Västindien och började arbeta som lokförare i Freetown. Alfred fick en bostad i närheten av järnvägen i Cline Town, drygt tre kilometer från bomullsträdet i Freetown. Han började genast dela med sig av Bibelns budskap till sina arbetskamrater.

Följande år fick Alfred sällskap av en tidigare arbetskamrat från Barbados, Leonard Blackman. Det var hans mor, Elvira Hewitt, som hade introducerat sanningen för Alfred. Leonard bodde granne med Alfred, och de träffades regelbundet för att resonera om Bibeln. De lämnade också biblisk litteratur till sina vänner och andra intresserade.

Alfred och Leonard upptäckte att fälten i Freetown var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) År 1923 skrev Alfred till huvudkontoret i New York: ”Många här är intresserade av Bibeln. Kan ni skicka någon som kan ta hand om dem och som kan hjälpa till med att utvidga predikoarbetet i Sierra Leone?” Han fick svaret: ”Vi skickar någon!”

”Sent en lördagskväll flera månader senare fick jag ett oväntat telefonsamtal”, berättar Alfred.

”’Var det du som skrev till huvudkontoret och bad om fler som kunde predika?’, frågade en röst.

’Ja’, svarade jag.

’Nåväl, de skickade mig’, dundrade rösten.

Rösten tillhörde William R. Brown. Han och hans fru Antonia och deras lilla dotter hade just anlänt och bodde på Gainford Hotel.

Morgonen därpå när jag och Leonard hade vårt bibelstudium visade sig en ståtlig gestalt i dörröppningen. Det var William R. Brown. Han var så nitisk för sanningen att han ville hålla ett offentligt föredrag redan nästa dag. Vi hyrde genast den största samlingslokalen i Freetown, Wilberforce Memorial Hall, och planerade in att hålla det första av fyra föredrag följande torsdag kväll.

Vår lilla grupp var fullt engagerad i att annonsera föredragen i tidningar och bjuda in så många som möjligt. Vi undrade hur lokalbefolkningen skulle reagera, men vi behövde inte oroa oss. Omkring 500 fyllde lokalen, däribland många av prästerna i Freetown. Vi var överlyckliga!”

Under sitt tal på en timme citerade broder Brown ofta från Bibeln och använde sig av ljusbilder för att visa bibelcitat på en filmduk. Under talet upprepade han ofta: ”Det är inte Brown som säger det, utan Bibeln.” Åhörarna var förundrade och applåderade efter var och varannan mening. Det var inte broder Browns goda talekonst som gjorde intryck på dem, utan hur han använde Bibeln för att slå fast sanningen. Det var som en ung teologistuderande man i publiken sa: ”Mr Brown kan sin bibel!”

Browns föredrag satte staden i rörelse, och människor flockades för att få lyssna. Följande söndag fylldes lokalen igen, och man fick då lyssna till talet ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där?” De kraftfulla sanningarna som Brown presenterade fick till och med en del framträdande kyrkomedlemmar att begära sitt utträde ur kyrkan.

Det fjärde och sista föredraget i serien, ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, lockade så många att en invånare i Freetown senare sa: ”Kyrkorna i staden blev tvungna att stänga sina kvällsgudstjänster, eftersom alla medlemmarna hellre gick och lyssnade på Browns föredrag.”

Utmanade av Gladiatorerna

Prästerna i Freetown blev mycket svartsjuka och upprörda när de förstod att deras församlingsmedlemmar tyckte om broder Browns föredrag. I The Watch Tower för 15 december 1923 stod det: ”Prästerna har tagit upp knölpåken, och genom pressen angriper de sanningen. Broder Brown har svarat dem gång på gång, medan tidningarna publicerar båda sidorna.” Till sist blev prästerna svarslösa. Det var tydligt att deras angrepp saknade grund. Bibelns sanning hade spritts vitt och brett i pressen och fått många läsare att beställa biblisk litteratur. Prästerna hade gaddat ihop sig för att tysta Jehovas folk, men Jehova lät det onda de gjorde ”vända tillbaka över dem”. (Ps. 94:21–23)

En kyrklig ungdomsgrupp som kallade sig för Gladiatorerna började försvara prästerna. De planerade att hålla flera offentliga möten för att sätta stopp för det som de kallade ”russellianismen”. Då publicerade broder Brown en utmaning i dagstidningen och bad dem ställa upp i en rad offentliga debatter. Gladiatorerna vägrade och kritiserade redaktören som hade publicerat Browns utmaning. De portförbjöd Brown från sina möten, så Alfred Joseph gick dit i stället.

Deras möten hölls i Buxton Memorial Chapel, en ansedd metodistkyrka i Freetown. Alfred berättar: ”Under frågestunden började jag ifrågasätta anglikanska trosläror, treenighetsläran och andra obibliska läror. Det hela slutade med att ordföranden inte lät mig ställa fler frågor.”

Melbourne Garber, en av Gladiatorernas medlemmar som var närvarande den kvällen, hade tidigare varit med och lyssnat på Bibel-Browns föredrag. Han var i själva verket den teologistudent som hade sagt att ”mr Brown kan sin bibel”. Garber tänkte noga igenom det han fått höra och blev övertygad om att han funnit sanningen. Han bad därför Brown om ett bibelstudium. Broder Brown inbjöd honom till vakttornsstudiet som hölls i hans hem varje vecka. Trots att Garbers familj inte ville ha något mer med honom att göra gjorde han snabba andliga framsteg, och han och flera andra blev snart döpta.

Satans försök att stoppa predikoarbetet i det här tidiga skedet hade misslyckats. Det blev precis som borgmästaren i Freetown hade sagt till Gladiatorerna, det som står i Apostlagärningarna 5:38, 39: ”Om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem.”

”Browns religion”

Tidigt i maj 1923 skickade broder Brown ett telegram till avdelningskontoret i London och bad om mer litteratur. Snart kom 5 000 böcker, och därefter följde fler litteratursändningar. Broder Brown fortsatte också att hålla offentliga möten som drog till sig tusentals intresserade.

Året därpå kunde man läsa i Vakttornet: ”Verket har vuxit så hastigt ... [i Sierra Leone] att broder Brown har begärt en medhjälpare; och broder Claude Brown från Winnipeg, vilken förut varit i Västindien, är nu på väg.”

Claude Brown var en erfaren och härdad förkunnare. Under första världskriget hade han blivit illa behandlad i kanadensiska och engelska fängelser på grund av sin kristna neutralitet. Han predikade i Sierra Leone i fyra år och var till stor uppmuntran för vännerna där.

Pauline Cole berättade: ”Innan jag blev döpt 1925 ville Claude vara säker på att jag förstod vad det innebar.

Han frågade mig: ’Syster Cole, förstår du allt du fått lära dig från Studier i Skriften? Vi vill inte att du ska glida bort från sanningen bara för att du inte förstår lärorna i Bibeln.’

Jag svarade: ’Broder Claude, jag har läst och begrundat det jag lärt mig flera gånger. Jag har bestämt mig!’”

Pauline tjänade Jehova i mer än 60 år, och en stor del av den tiden var hon specialpionjär. Hon avslutade sitt jordiska liv 1988.

Precis som Claude var Bibel-Brown duktig på att hjälpa andra att utveckla goda andliga rutiner. Alfred Joseph säger: ”När jag träffade broder Brown tidigt på morgonen kunde det låta ungefär så här: ’Hej, broder Joe. Hur står det till i dag? Vad är dagens text?’ Om jag inte visste det brukade han betona hur viktigt det var att läsa dagens text i boken Daglig himmelsk manna, numera Forska dagligen i Skrifterna. Nästa morgon läste jag texten med en gång så att jag inte skulle vara svarslös om han frågade igen. Till en början uppskattade jag inte de här fina påminnelserna, men det gjorde jag längre fram.”

De här brödernas andliga stabilitet gav goda resultat. Under 1923 bildades en församling i Freetown, och 14 personer blev döpta. En av de nya bröderna var George Brown, så nu fanns det tre familjer Brown i församlingen. De här familjerna var så nitiska att många i Freetown började kalla bibelforskarna för ”Browns religion”.

Den nybildade församlingen i Freetown var mycket entusiastisk för sanningen och blev ”intensivt upptagen med ordet”. (Apg. 18:5) Alfred Joseph berättar: ”Jag band ofta fast en kartong med litteratur på min Norton. Thomas Grant eller hans bror Sylvester fick sitta bak på motorcykeln, och så åkte vi ut på landet och till de små byarna runt omkring Freetown och predikade.”

Fram till 1927 predikade förkunnarna till största delen i och omkring Freetown i ett område som kallades The Colony.