Utmanade av Gladiatorerna

Prästerna i Freetown blev mycket svartsjuka och upprörda när de förstod att deras församlingsmedlemmar tyckte om broder Browns föredrag. I The Watch Tower för 15 december 1923 stod det: ”Prästerna har tagit upp knölpåken, och genom pressen angriper de sanningen. Broder Brown har svarat dem gång på gång, medan tidningarna publicerar båda sidorna.” Till sist blev prästerna svarslösa. Det var tydligt att deras angrepp saknade grund. Bibelns sanning hade spritts vitt och brett i pressen och fått många läsare att beställa biblisk litteratur. Prästerna hade gaddat ihop sig för att tysta Jehovas folk, men Jehova lät det onda de gjorde ”vända tillbaka över dem”. (Ps. 94:21–23)

En kyrklig ungdomsgrupp som kallade sig för Gladiatorerna började försvara prästerna. De planerade att hålla flera offentliga möten för att sätta stopp för det som de kallade ”russellianismen”. Då publicerade broder Brown en utmaning i dagstidningen och bad dem ställa upp i en rad offentliga debatter. Gladiatorerna vägrade och kritiserade redaktören som hade publicerat Browns utmaning. De portförbjöd Brown från sina möten, så Alfred Joseph gick dit i stället.

Deras möten hölls i Buxton Memorial Chapel, en ansedd metodistkyrka i Freetown. Alfred berättar: ”Under frågestunden började jag ifrågasätta anglikanska trosläror, treenighetsläran och andra obibliska läror. Det hela slutade med att ordföranden inte lät mig ställa fler frågor.”

Melbourne Garber, en av Gladiatorernas medlemmar som var närvarande den kvällen, hade tidigare varit med och lyssnat på Bibel-Browns föredrag. Han var i själva verket den teologistudent som hade sagt att ”mr Brown kan sin bibel”. Garber tänkte noga igenom det han fått höra och blev övertygad om att han funnit sanningen. Han bad därför Brown om ett bibelstudium. Broder Brown inbjöd honom till vakttornsstudiet som hölls i hans hem varje vecka. Trots att Garbers familj inte ville ha något mer med honom att göra gjorde han snabba andliga framsteg, och han och flera andra blev snart döpta.

Satans försök att stoppa predikoarbetet i det här tidiga skedet hade misslyckats. Det blev precis som borgmästaren i Freetown hade sagt till Gladiatorerna, det som står i Apostlagärningarna 5:38, 39: ”Om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem.”

”Browns religion”

Tidigt i maj 1923 skickade broder Brown ett telegram till avdelningskontoret i London och bad om mer litteratur. Snart kom 5 000 böcker, och därefter följde fler litteratursändningar. Broder Brown fortsatte också att hålla offentliga möten som drog till sig tusentals intresserade.

Året därpå kunde man läsa i Vakttornet: ”Verket har vuxit så hastigt ... [i Sierra Leone] att broder Brown har begärt en medhjälpare; och broder Claude Brown från Winnipeg, vilken förut varit i Västindien, är nu på väg.”

Claude Brown var en erfaren och härdad förkunnare. Under första världskriget hade han blivit illa behandlad i kanadensiska och engelska fängelser på grund av sin kristna neutralitet. Han predikade i Sierra Leone i fyra år och var till stor uppmuntran för vännerna där.

Pauline Cole berättade: ”Innan jag blev döpt 1925 ville Claude vara säker på att jag förstod vad det innebar.

Han frågade mig: ’Syster Cole, förstår du allt du fått lära dig från Studier i Skriften? Vi vill inte att du ska glida bort från sanningen bara för att du inte förstår lärorna i Bibeln.’

Jag svarade: ’Broder Claude, jag har läst och begrundat det jag lärt mig flera gånger. Jag har bestämt mig!’”

Pauline tjänade Jehova i mer än 60 år, och en stor del av den tiden var hon specialpionjär. Hon avslutade sitt jordiska liv 1988.

Precis som Claude var Bibel-Brown duktig på att hjälpa andra att utveckla goda andliga rutiner. Alfred Joseph säger: ”När jag träffade broder Brown tidigt på morgonen kunde det låta ungefär så här: ’Hej, broder Joe. Hur står det till i dag? Vad är dagens text?’ Om jag inte visste det brukade han betona hur viktigt det var att läsa dagens text i boken Daglig himmelsk manna, numera Forska dagligen i Skrifterna. Nästa morgon läste jag texten med en gång så att jag inte skulle vara svarslös om han frågade igen. Till en början uppskattade jag inte de här fina påminnelserna, men det gjorde jag längre fram.”

De här brödernas andliga stabilitet gav goda resultat. Under 1923 bildades en församling i Freetown, och 14 personer blev döpta. En av de nya bröderna var George Brown, så nu fanns det tre familjer Brown i församlingen. De här familjerna var så nitiska att många i Freetown började kalla bibelforskarna för ”Browns religion”.

Sanningen tar fart

Den nybildade församlingen i Freetown var mycket entusiastisk för sanningen och blev ”intensivt upptagen med ordet”. (Apg. 18:5) Alfred Joseph berättar: ”Jag band ofta fast en kartong med litteratur på min Norton. Thomas Grant eller hans bror Sylvester fick sitta bak på motorcykeln, och så åkte vi ut på landet och till de små byarna runt omkring Freetown och predikade.”

Fram till 1927 predikade förkunnarna till största delen i och omkring Freetown i ett område som kallades The Colony. Men från och med 1928 brukade församlingen hyra en buss och resa ut till olika delar av landet. Det här gjorde man varje år före regnperioden. De som inte kunde följa med bidrog ekonomiskt till resorna som leddes av Melbourne Garber. Vännerna predikade i byar och områden öster om Kailahun ända bort mot gränsen till Liberia i söder. Den första söndagen varje månad återvände de för att göra återbesök hos alla som visat intresse.

Ungefär vid den tiden besökte broder Brown Västindien och kom tillbaka med en bil, en av de första i Sierra Leone. Bilen hade en ljudanläggning som var särskilt anpassad för offentligt vittnande. Broder Brown brukade parkera bilen på en allmän plats och spela livlig musik för att dra till sig uppmärksamhet. Sedan höll han ett kort tal eller spelade upp ett föredrag och erbjöd biblisk litteratur. Den talande bilen, som många kallade den, blev en stor sensation och många kom och lyssnade.

Broder Brown ville fortsätta till distrikt där ingen hade predikat förut och inriktade sig på de övriga engelsktalande länderna i Västafrika. Under senare delen av 1920-talet gav han sig ut på flera predikoturer till Gambia, Ghana, Liberia och Nigeria. Han upptäckte att många var intresserade i de här länderna, särskilt i Nigeria. Så 1930 flyttade han med sin familj från Freetown till Lagos. Därifrån fortsatte han att ha tillsynen över predikoverksamheten i Västafrika.

År 1950 var broder Brown tvungen att återvända till Jamaica på grund av hälsoproblem, men han lämnade efter sig ett fantastiskt arv. Under 27 års tid hade han och hans fru sett antalet vittnen i Västafrika öka från 2 till mer än 11 000. De hade bokstavligen fått se uppfyllelsen av Jesajas profetia: ”Den minste skall bli till en skara på tusen, och den ringaste till en mäktig nation.” (Jes. 60:22) Nu när drygt 60 år har gått finns ”en mäktig nation” på över 500 000 vittnen i Västafrika.

Trogna under förbud

Andra världskriget kastade sin skugga även över Sierra Leone, där soldater rekryterades till fronten. Men Jehovas folk var helt neutrala. (Mik. 4:3; Joh. 18:36) De brittiska myndigheterna stämplade dem som samhällsfientliga. De övervakade verksamheten och förbjöd litteraturen. Tulltjänstemän i Freetown beslagtog en litteratursändning och brände upp den. En del bröder greps för att de ägde förbjuden litteratur men blev snart frisläppta.a

Trots förbudet fortsatte vittnena att predika. Pauline Cole berättade: ”En broder som arbetade på ett fartyg som regelbundet kom till hamnen brukade ge oss exemplar av Vakttornet. Sedan gjorde vi kopior av dem som vi använde på mötena. Vi tryckte också flygblad med bibliska ämnen som vi delade ut till allmänheten. Och bröderna fortsatte hålla offentliga tal och spela upp broder Rutherfords radioföredrag, speciellt i byarna på landet.”

Det var tydligt att Jehova välsignade deras ansträngningar under de här svåra omständigheterna. James Jarrett, som under lång tid varit äldste och specialpionjär, berättar: ”Under kriget arbetade jag som stenhuggare, och då fick jag broschyren Flyktingar av en äldre syster. Titeln fångade mitt intresse eftersom många flyktingar kom till Freetown. Jag läste den samma kväll och förstod genast att det var sanningen. Morgonen därpå letade jag upp systern och bad att få broschyrer även till mina tre bröder. Vi kom med i sanningen alla fyra.”

När kriget var över 1945 hade församlingen i Freetown 32 förkunnare. De hade bevarat sin ostrafflighet och var aktiva i sanningen. De var redo att fortsätta framåt.

Kampanj med offentliga möten

I december 1944 kom ett spännande meddelande i Informationer, numera Tjänsten för Guds kungarike. Varje församling skulle annonsera om fyra offentliga möten som skulle hållas i ”varje stad, by och samhälle” på distriktet. Mötena skulle bestå av ett entimmestal och hållas av en broder som var 18 år eller äldre och en god talare i teokratiska skolan. Efter de fyra mötena skulle bröderna ordna med studiegrupper för att hjälpa intresserade i området. Under tjänstemötet den 29 augusti 1945 resonerade församlingen i Freetown om den här kampanjen.

Hur reagerade förkunnarna på den här nya anvisningen? I anteckningarna från Freetown-församlingens tjänstemöte kan man läsa följande kommentarer:

Ordföranden: ”Hur ska vi göra med den här nya kampanjen?”

Broder 1: ”Vi kan inte vänta oss samma goda resultat som i Amerika. Människor är annorlunda här.”

Broder 2: ”Jag instämmer.”

Broder 3: ”Varför inte ge det en chans?”

Broder 4: ”Men det kommer att bli svårt.”

Broder 5: ”Ja, men vi måste följa anvisningarna från Jehovas organisation.”

Broder 6: ”Det kommer aldrig fungera i det här landet.”

Syster 1: ”Anvisningarna i Informationer är tydliga, så vi kan väl pröva?”

Och det gjorde de. I ett område som sträckte sig från Freetown vid kusten mot Bo i sydöst och till Kabala i norr höll bröderna möten i skolsalar, på marknader och i privata hem. Den här satsningen gav församlingen ny energi, och ”Jehovas ord fortsatte att ha framgång och utbreda sig”. (Apg. 12:24)

Men förkunnarna behövde mer teokratisk övning. Och Jehova såg till att de fick det.