Inbördeskrig

Västafrika i början av 1980-talet präglades av sociala, politiska och ekonomiska motsättningar. När kriget härjade i grannlandet Liberia flydde många till Sierra Leone. Avdelningskontoret ordnade så att bröderna och systrarna som hade flytt togs emot av sina medvittnen och kunde bo i vännernas hem och på Rikets salar.

Det var en turbulent tid, men mitt i allt kunde man ibland dra på smilbanden. Isolde Lorenz har tjänat som missionär under lång tid, och hon berättar: ”En pappa skickade i väg sin pojke till baksidan av Rikets sal, som låg på avdelningskontorets ägor. Han skulle värma mat på eldstaden som fanns där i trädgården. När pojken kom tillbaka sa han till sin pappa att ’det blir ingen mat i dag’. Pappan frågade varför. ’För att Jehova räddade mig från att bli uppäten av ett lejon!’, sa pojken upphetsat. Vad hade hänt? På väg tillbaka med tallriken stötte pojken ihop med avdelningskontorets stora men ganska harmlösa schäfer, Lobo. Pojken blev livrädd. Han sträckte darrande ut tallriken så långt han kunde för att värja sig mot hunden. Lobo tyckte förstås att det här var en vänlig gest. Han passade på att smörja kråset!”

Krig härjade i Liberia, och den 23 mars 1991 spred sig konflikten över gränsen till Sierra Leone. Det här ledde till ett inbördeskrig som varade i 11 år. Rebellrörelsen RUF (Revolutionära förenade fronten) avancerade snabbt genom Kailahun och Koindu, och största delen av lokalbefolkningen tvingades fly till Guinea. Bland flyktingarna fanns 120 av våra bröder och systrar. Andra vittnen, som var på flykt från Liberia, strömmade in i Sierra Leone med rebellerna hack i häl.

”I flera månader kom det grupper av tärda, magra och hungriga bröder och systrar till Betel i Freetown”, berättar Billie Cowan, samordnare för avdelningskontorets kommitté vid den tiden. ”Många av dem hade bevittnat fasansfulla övergrepp. De hade överlevt flykten genom att äta växter de hittade utmed vägen. Vi skyndade oss att ge dem mat och kläder och tog hand om deras släktingar och intresserade som också var med. Bröderna och systrarna tog emot dem med öppna armar. De nyanlända började snabbt engagera sig i tjänsten och hjälpa till i församlingarna. De flesta av dem flyttade vidare så småningom, men under tiden de bodde här blev vi mycket uppmuntrade.”

Hopp och tröst

Avdelningskontoret skickade mat, läkemedel, byggnadsmaterial, verktyg och utrustning till vännerna i flyktinglägren i södra Guinea. En stor sändning med kläder kom från vittnen i Frankrike. En pappa skrev: ”Barnen dansade, sjöng och tackade Jehova. De hade nya kläder att ta på sig till mötena!” Några bröder och systrar sa att de aldrig hade kunnat klä sig så fint.

Men flyktingarna behövde också andlig hjälp. Jesus sa: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matt. 4:4) Därför skickade avdelningskontoret biblisk litteratur och hjälpte till att organisera kretsmöten och sammankomster regelbundet. Pionjärer och resande tillsyningsmän blev också förordnade till området.

Kretstillsyningsmannen André Baart besökte Koundou i Guinea. Han fick träffa en av de ansvariga för flyktinglägret som inbjöd honom att hålla ett bibliskt tal till flyktingarna. Omkring 50 personer lyssnade på Andrés tal över temat ”Ta din tillflykt till Jehova”, baserat på Psalm 18. När han var klar reste sig en äldre kvinna och sa: ”Du har gjort oss mycket lyckliga. Ris löser inte våra problem, men Bibeln visar att vi kan lita på Gud. Vi tackar dig från djupet av våra hjärtan för att du har gett oss hopp och tröst.”

Missionärerna William och Claudia Slaughter blev förordnade till Guékédou i Guinea och kom till en församling med över 100 flyktingar som var ”brinnande i anden”. (Rom. 12:11) ”Många av de unga bröderna ville göra andliga framsteg”, berättar William. ”Om någon inte kunde hålla sitt tal i teokratiska skolan, fanns det 10 till 15 unga bröder som gärna hoppade in. Många av dem använde mycket tid i tjänsten. Några av de här nitiska bröderna blev längre fram specialpionjärer och resande tillsyningsmän.”

Byggnadsarbete trots konflikt

Strax efter att inbördeskriget hade brutit ut köpte bröderna i Freetown en tomt på sex hektar. Den låg på Wilkinson Road 133, några hundra meter ner på samma gata som avdelningskontoret. ”Vi ville bygga ett nytt Betelhem där, men vi var oroade över situationen”, säger Alfred Gunn. ”Eftersom Lloyd Barry från styrande kretsen var på besök just då, kunde vi resonera om det med honom. Han sa: ’Om vi hade låtit krig hindra oss skulle vi aldrig fått något gjort.’ Det gav oss både motivation och mod att fortsätta med projektet.”

Hundratals bröder och systrar erbjöd sig att vara med, bland annat över 50 frivilliga från 12 andra länder och många från de lokala församlingarna. Arbetet satte i gång i maj 1991. ”Många som tittade på blev imponerade av byggblocken som tillverkades på plats. De var av hög kvalitet, och byggnaden hade en stålkonstruktion som var något helt nytt jämfört med den lokala standarden”, säger Tom Ball, som var byggtillsyningsman då. ”Men det som gjorde störst intryck var att vita och svarta arbetade ihop på projektet, och dessutom tyckte om att göra det.”

Den 19 april 1997 samlades bröder och systrar från många länder för att vara med vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret. Men en månad senare förändrades läget. Våldsamma strider hade rasat ute i landet i fem år, och nu attackerades Freetown av RUF-gerillan.

Strider i Freetown

Tusentals RUF-soldater med tovigt hår och röda pannband drog fram genom staden och plundrade, våldtog och dödade. ”Situationen var extremt spänd”, säger Alfred Gunn. ”De flesta av de utländska missionärerna evakuerades snabbt. De sista som lämnade Freetown var Billie och Sandra Cowan, Jimmie och Joyce Holland och Catherine och jag.”

”Först bad vi tillsammans med beteliterna som erbjöd sig att stanna kvar, och sedan skyndade vi oss till uppsamlingsplatsen. På vägen blev vi stoppade av 20 fulla och galna rebellsoldater. Vi gav dem tidskrifter och pengar, och då fick vi fortsätta. Tillsammans med oss evakuerades mer än tusen andra. Vi samlades vid en vägspärr som kontrollerades av tungt beväpnade amerikanska marinsoldater. Där fick vi gå ombord på en militärhelikopter och flögs snabbt till ett marinfartyg ute till havs. Längre fram berättade en sjöofficer att den här evakueringen av civila var den mest omfattande som genomförts av USA:s marinkår sedan Vietnamkriget. Nästa dag flög vi med helikopter till Conakry i Guinea. Där inrättade vi ett tillfälligt avdelningskontor.”

Missionärerna väntade oroligt på nyheter från Freetown. Till sist kom ett brev: ”Trots kaoset fortsätter vi sprida Nyheter om Guds rike nr 35, Kommer alla en dag att älska varandra? Det får stor respons, och till och med några av rebellerna studerar med oss. Därför har vi bestämt oss för att satsa ännu mer på tjänsten.”

En kretstillsyningsman som heter Jonathan Mbomah berättar: ”Vi hade till och med ett kretsmöte i Freetown. Programmet var så andligt uppbyggande att vi ordnade kretsmöten även i Bo och Kenema. Bröderna i de här krigsdrabbade städerna och byarna tackade Jehova för den underbara andliga maten.

Mot slutet av 1997 hade vi en områdessammankomst på National Stadium i Freetown. Sista dagen kom rebellsoldater in och beordrade oss att lämna stadion. Vi vädjade om att få fortsätta programmet. Efter en lång diskussion gav de med sig och gick därifrån. Över 1 000 personer var närvarande och 27 blev döpta. Flera bröder och systrar gjorde den riskfyllda färden till Bo, där de fick höra programmet igen. Vilka underbara, fantastiska sammankomster det var!”

JAG blev tvångsrekryterad av rebellsoldater när jag var 16. De försåg mig med knark och sprit, och jag var ofta påtänd under striderna. Jag gjorde mig skyldig till fruktansvärda övergrepp. Det är något jag ångrar djupt.

En dag kom en äldre broder och predikade i rebellernas logement. De flesta var rädda för oss och föraktade oss, men han ville att vi skulle få andlig hjälp. Han inbjöd mig till ett möte, och jag följde med. Jag kommer inte ihåg vad mötet handlade om, men däremot vännernas omtanke.

Jag tappade kontakten med vittnena när kriget blossade upp. Längre fram blev jag allvarligt sårad och överlämnades till andra rebeller för att få vård. Innan kriget tog slut lyckades jag fly till ett regeringskontrollerat område. Där fick jag vara med i ett rehabiliteringsprogram för att bearbeta mina upplevelser och börja fungera i samhället igen.

Jag längtade oerhört efter andlig hjälp. Jag gick till pingstkyrkan, men de kallade mig ”Satan i deras mitt”. Så jag försökte få tag på Jehovas vittnen i stället, och jag började studera och gå på deras möten. När jag berättade om mitt mörka förflutna uppmuntrade bröderna mig med Jesus ord: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. ... Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Matt. 9:12, 13)

De här orden gick rakt in i hjärtat på mig. Jag lämnade över min stridskniv till brodern som studerade med mig och sa: ”Jag var rädd för hämndaktioner så jag behöll det här vapnet. Men nu, när jag vet att Jehova och Jesus älskar mig, vill jag inte använda det längre.”

Vännerna lärde mig att läsa och skriva. Så småningom blev jag döpt och började som pionjär. Ibland träffar jag före detta rebeller i tjänsten, och de visar respekt för att jag lyckades ordna upp mitt liv. Jag fick faktiskt studera med min före detta plutonchef.

Jag fick tre söner under tiden som soldat. Självklart ville jag hjälpa dem att lära känna Jehova när jag fick sanningen. Det är underbart att två av dem har reagerat positivt. En av mina söner har blivit odöpt förkunnare, och den äldste är hjälppionjär.

Rebeller attackerar Betel

I februari 1998 enades regeringen och ECOMOG, en västafrikansk övervakningsstyrka, om att gå till angrepp mot rebellgrupperna och driva bort dem från Freetown. Tragiskt nog dödades en av våra bröder när han träffades av granatsplitter under den våldsamma striden som utbröt.

Omkring 150 förkunnare sökte skydd på missionärshemmen i Kissy och Cockerill. Laddie Sandy, en av Betels nattvakter, berättar: ”Sent en kväll när jag och Philip Turay hade vakt, dök två beväpnade RUF-soldater upp på Betel och krävde att vi skulle öppna glasdörrarna till lobbyn. Philip och jag skyndade att sätta oss i säkerhet medan de började skjuta mot låset. Otroligt nog höll det, och de tänkte inte på att krossa glaset. De blev frustrerade och gick.

Två dagar senare återvände rebellerna, den här gången mer förberedda. Nu hade de med sig omkring 20 andra soldater. Först varnade vi resten av Betelfamiljen, sedan sprang alla till ett gömställe i källaren. Vi var sju stycken som gömde oss bakom två stora tunnor, skakande av rädsla. Rebellerna sköt vilt omkring sig när de tog sig fram i byggnaden. De sköt så mycket på dörrlåset att det smälte. ’Leta efter de där Jehovas vittnena, och skär halsen av dem’, vrålade en av soldaterna. De höll på i sju timmar och letade igenom hela byggnaden. Vi kröp ihop och försökte sitta knäpptysta. Rebellerna plundrade och förstörde, men när gryningen kom gav de sig i väg.

Vi samlade ihop våra personliga ägodelar och sprang uppför gatan till missionärshemmet i Cockerill, där vi förut hade Betelhemmet. På vägen blev vi rånade av andra rebeller. Vi var alldeles skakiga när vi kom fram till missionärshemmet, men tacksamma över att vara vid liv. Det tog några dagar innan vi hade återhämtat oss så pass att vi kunde åka tillbaka till Betel och städa upp.”

Två månader senare hade ECOMOG tagit kontroll över staden, och då kunde missionärerna återvända från Guinea. Men de anade inte hur snart de skulle behöva fly igen.

Operation No Living Thing

Åtta månader senare, i december 1998, hölls områdessammankomsten ”Guds väg – ett levnadssätt” på National Stadium i Freetown. Hundratals delegater njöt av det andliga programmet när de plötsligt hörde en explosion och såg en rökpelare stiga upp från bergen. Rebellerna slog till igen.

Situationen i Freetown förvärrades under dagarna som följde. Avdelningskontoret chartrade ett litet flygplan och evakuerade 12 missionärer, 8 utländska beteliter och 5 byggvolontärer till Conakry. Tre dagar senare, den 6 januari 1999, startade rebellerna en fruktansvärd kampanj som de kallade ”Operation No Living Thing” (Operation inget levande). Regelrätta dödspatruller gick igenom Freetown och massakrerade 6 000 civila. Rebellerna lemlästade och stympade människor, kidnappade hundratals barn och förstörde tusentals byggnader.

Edward Toby var en älskad broder som blev brutalt mördad. Mer än 200 svårt chockade bröder och systrar fick bo antingen på Betel eller på missionärshemmet i Cockerill. Andra gömde sig i sina hem. Vännerna som hade tagit skydd på missionärshemmet i Kissy var i stort behov av läkemedel. Men att ta sig till andra sidan staden var mycket farligt. Vem skulle våga sitt liv? De orädda nattvakterna på Betel, Laddie Sandy och Philip Turay, ställde villigt upp.

Philip berättar: ”Det var fullständigt kaos. Vägspärrarna som var spridda över hela staden bemannades av rebellsoldater som plötsligt kunde attackera vem som helst. Det var utegångsförbud från eftermiddagen till förmiddagen nästa dag, så möjligheterna att ta sig någonstans var begränsade. Men två dagar senare kunde vi nå missionärshemmet i Kissy, bara för att upptäcka att det hade blivit plundrat och nerbränt.

När vi sökte igenom området hittade vi en av våra bröder, Andrew Caulker. Rebellerna hade bundit honom och slagit honom med yxa flera gånger. Trots fruktansvärda skallskador hade han lyckats komma undan. Vi körde honom direkt till sjukhuset där han återhämtade sig så småningom. Han tjänade längre fram som reguljär pionjär.”

Andra vänner undgick att bli dödade eller skadade tack vare att de var kända för att alltid vara politiskt neutrala. En broder berättar: ”Rebellerna krävde att vi skulle ta på oss vita huvudbindlar och dansa på gatorna för att visa vårt stöd för deras sak. ’Om ni vägrar hugger vi av er armar eller ben eller dödar er’, sa de till oss. Skräckslagna klev min fru och jag åt sidan och bad tyst till Jehova. En ung man som samarbetade med rebellerna såg vår svåra situation och sa till rebelledaren: ’Han är vår vän, ingen fiende. Men han blandar sig inte i politik, så vi kan dansa i stället för honom.’ Ledaren blev nöjd och gick sin väg, och vi skyndade oss hem.”

Ett kusligt lugn lade sig över staden, och bröderna började försiktigt organisera möten och tjänst igen. Förkunnarna bar sina sammankomstmärken för att identifiera sig vid vägspärrarna. Vännerna som stod i de långa köerna blev skickliga på att vittna informellt.

Bristen på i stort sett allting i Freetown blev bara värre, och därför flögs 200 lådor med nödhjälp in från avdelningskontoret i Storbritannien. Billie Cowan och Alan Jones flög från Conakry till Freetown för att följa lasten med varor genom en rad vägspärrar. Lådorna kom fram till Betel precis innan utegångsförbudet trädde i kraft. James Koroma var kurir och gjorde turer till Conakry för att hämta litteratur och andra förnödenheter. En del av litteraturen skickades vidare till isolerade förkunnare i Bo och Kenema.

Den 9 augusti 1999 började missionärerna i Conakry att återvända till Freetown. Följande år ingrep en brittisk expeditionsstyrka och drev bort rebellerna från Freetown. Enskilda strider fortsatte ett tag, men i januari 2002 förklarades kriget vara över. Den 11-åriga konflikten resulterade i att 50 000 miste livet, 20 000 lemlästades, 300 000 hem förstördes och över en miljon människor tvingades på flykt.

Hur hade det gått för Jehovas organisation? Det var tydligt att Jehova hade skyddat och välsignat den. Under konflikten hade runt 700 blivit döpta. Hundratals bröder och systrar hade flytt krigszonen, men antalet förkunnare i Sierra Leone hade ändå ökat med 50 procent. Förkunnarantalet i Guinea hade ökat med över 300 procent. Men det som var ännu viktigare var att Guds folk hade varit lojala. Trots att de tvingades leva mitt i ”betryckets smältugn” bevarade de sin kristna enhet. De fortsatte visa kärlek och ”utan uppehåll ... undervisa och förkunna de goda nyheterna”. (Jes. 48:10; Apg. 5:42)

EN EFTERMIDDAG kom rebellerna till vår stad och sköt i luften under två timmar. En del av dem var bara tonåringar som knappt orkade bära sina vapen. De var mycket smutsiga, hade tovigt hår och verkade påtända.

Dagen efter började dödandet. Människor blev brutalt avrättade eller lemlästade. Kvinnor blev våldtagna. Situationen var kaotisk. Broder Amara Babawo och hans familj gömde sig hemma hos mig tillsammans med fyra intresserade. Vi var skräckslagna.

Snart dök en rebelledare upp och beordrade att vi skulle anmäla oss till militärtjänst nästa morgon. Men vi ville vara neutrala, trots att vi riskerade att bli dödade. Vi bad stora delar av den natten. Tidigt på morgonen gick vi igenom dagens text och väntade på rebellerna. Men de kom aldrig.

Längre fram kom en rebellofficer och fyra av hans män och beslagtog mitt hus. De befallde oss att stanna kvar, och vi kunde fortsätta läsa dagens text och hålla möten. Några av soldaterna sa: ”Ni läser dagens text. Ni måste vara Jehovas vittnen.” De var inte intresserade av Bibeln men respekterade oss.

En dag kom en överste för att inspektera soldaterna som var inkvarterade i mitt hus. Han gjorde honnör och tog broder Babawo i hand. Han skrek till soldaterna: ”Den här mannen bestämmer på det här stället! Om ni rör så mycket som ett hårstrå på honom eller någon av hans vänner ligger ni risigt till. Uppfattat?” ”Ja, översten!”, svarade de. Sedan fick vi ett brev av översten där RUF beordrades att inte skada oss, eftersom vi är fridsamma medborgare.

Flera månader senare började olika rebellgrupper strida mot varandra, så vi var tvungna att fly till grannlandet Liberia. Där hotades vi av en annan rebellgrupp. Vi berättade att vi var Jehovas vittnen. Då frågade en soldat: ”Vad står det i Johannes 3:16?” När vi citerade versen lät han oss gå.

Senare träffade vi en annan rebelledare som beordrade broder Babawo och mig att följa med honom. Vi var livrädda. Men ledaren ville bara berätta att han hade studerat med Jehovas vittnen innan kriget. Han gav oss lite pengar och tog med sig ett brev till bröderna i en närliggande församling. Kort därefter kom två bröder till oss. De hade med sig nödhjälp och förde oss sedan i säkerhet.

NÄR striderna rasade mellan rebeller och regeringsstyrkor i Freetown 1997, hjälpte jag till med transporter till och från det tillfälliga kontoret i Conakry i Guinea.

Jag och några andra hade precis klivit på bussen på stationen i Freetown när vi hörde skottlossning i fjärran. När vi körde genom staden började kulorna vina omkring oss. Alla blev vettskrämda. Chauffören vände snabbt och tog en annan väg. Det dröjde inte länge innan vi stoppades av beväpnade rebeller som beordrade oss att kliva av bussen. Efter ett kort förhör lät de oss åka vidare. Senare fastnade vi i ytterligare en vägspärr. En av passagerarna kände gruppens ledare, och han lät oss passera. I utkanten av staden stötte vi på en tredje grupp med rebeller som började fråga ut oss, men sedan fick vi order att fortsätta resan. Vi åkte norrut och passerade många fler vägspärrar. Och till sist, tidigt på kvällen, rullade vår dammiga buss in i Conakry.

Som kurir hade jag ansvaret att överlämna litteratur, kontorsutrustning, nödhjälp och dokument från Betel. För det mesta åkte jag bil eller minibuss. Men andra gånger fick jag korsa floder med kanot och ta hjälp av unga grabbar i byarna för att lyckas få litteraturen genom regnskogen.

En gång transporterade jag utrustning från Freetown till Conakry, och minibussen jag åkte med blev stoppad av rebeller vid gränsen. En av soldaterna blev misstänksam när han upptäckte mitt bagage och började förhöra mig. Just då fick jag syn på en gammal skolkamrat bland rebellsoldaterna. De kallade honom Tjurnacke, och han gjorde verkligen skäl för namnet. Jag sa till soldaten som förhörde mig att jag hade kommit för att träffa Tjurnacke och ropade på honom. Han kände genast igen mig och kom springande. Vi kramade om varandra och skrattade. Sedan blev han allvarlig.

”Har du problem?”, frågade han.

”Jag försöker komma över gränsen till Guinea”, svarade jag.

Omedelbart gav han soldaterna order om att låta vår minibuss passera utan att bli inspekterad.

Från och med då gav Tjurnacke order till soldaterna att alltid låta mig passera när jag kom till gränsstationen. Soldaterna uppskattade att jag alltid hade med mig tidskrifter till dem. Snart fick jag smeknamnet Vakttornsmannen.