Omkring 150 förkunnare sökte skydd på missionärshemmen i Kissy och Cockerill. Laddie Sandy, en av Betels nattvakter, berättar: ”Sent en kväll när jag och Philip Turay hade vakt, dök två beväpnade RUF-soldater upp på Betel och krävde att vi skulle öppna glasdörrarna till lobbyn. Philip och jag skyndade att sätta oss i säkerhet medan de började skjuta mot låset. Otroligt nog höll det, och de tänkte inte på att krossa glaset. De blev frustrerade och gick.

Två dagar senare återvände rebellerna, den här gången mer förberedda. Nu hade de med sig omkring 20 andra soldater. Först varnade vi resten av Betelfamiljen, sedan sprang alla till ett gömställe i källaren. Vi var sju stycken som gömde oss bakom två stora tunnor, skakande av rädsla. Rebellerna sköt vilt omkring sig när de tog sig fram i byggnaden. De sköt så mycket på dörrlåset att det smälte. ’Leta efter de där Jehovas vittnena, och skär halsen av dem’, vrålade en av soldaterna. De höll på i sju timmar och letade igenom hela byggnaden. Vi kröp ihop och försökte sitta knäpptysta. Rebellerna plundrade och förstörde, men när gryningen kom gav de sig i väg.

Vi samlade ihop våra personliga ägodelar och sprang uppför gatan till missionärshemmet i Cockerill, där vi förut hade Betelhemmet. På vägen blev vi rånade av andra rebeller. Vi var alldeles skakiga när vi kom fram till missionärshemmet, men tacksamma över att vara vid liv. Det tog några dagar innan vi hade återhämtat oss så pass att vi kunde åka tillbaka till Betel och städa upp.”

Mer än 200 svårt chockade bröder och systrar fick bo antingen på Betel eller på missionärshemmet i Cockerill.

Vännerna som hade tagit skydd på missionärshemmet i Kissy var i stort behov av läkemedel. Men att ta sig till andra sidan staden var mycket farligt. Vem skulle våga sitt liv? De orädda nattvakterna på Betel, Laddie Sandy och Philip Turay, ställde villigt upp.

Philip berättar: ”Det var fullständigt kaos. Vägspärrarna som var spridda över hela staden bemannades av rebellsoldater som plötsligt kunde attackera vem som helst. Det var utegångsförbud från eftermiddagen till förmiddagen nästa dag, så möjligheterna att ta sig någonstans var begränsade. Men två dagar senare kunde vi nå missionärshemmet i Kissy, bara för att upptäcka att det hade blivit plundrat och nerbränt.