Natur Båda länderna har savanner, våtmarker vid kusterna, odlade områden och i inlandet höga bergsområden. Västafrikas tre största floder, Gambia, Niger och Senegal, rinner upp i Guinea.

Befolkning Mende och temne är de största av Sierra Leones 18 inhemska stammar. Krio (kreoler), som härstammar från frigivna afrikanska slavar, bor till största delen kring Freetown. I Guinea finns det mer än 30 etniska grupper, och de största är fulani, mandingo och susu.a

Religion Omkring 60 procent av befolkningen i Sierra Leone är muslimer, och de flesta av den övriga befolkningen bekänner sig vara kristna. I Guinea är närmare 90 procent muslimer. I båda länderna utövar de flesta också traditionella afrikanska religioner.

Språk Varje etnisk grupp har sitt eget språk. Det gemensamma språket i Sierra Leone är krio, ett engelskbaserat kreolspråk blandat med europeiska och afrikanska språk. Det officiella språket i Guinea är franska. Ungefär 60 procent av befolkningen i de här länderna kan inte läsa och skriva.

Näringsliv De flesta är jordbrukare och odlar bara tillräckligt för sin egen familjs behov. Diamanter står för nästan hälften av Sierra Leones exportintäkter. Guineas bauxittillgångar är bland de största i världen.

Klimat Varmt och fuktigt vid kusten, svalare i bergsområdena. Under torrperioden blåser harmattan, en torr vind från Sahara, som får temperaturen att sjunka och området att svepas in i damm.

Matkultur Ett populärt uttryck lyder: ”Om jag inte har fått ris i dag har jag inte ätit!” En vanlig maträtt är fufu, kokad kassava som mosas till en massa och ofta äts tillsammans med kött, okra och en syrlig sås.

Sanningens ljus börjar lysa

De goda nyheterna nådde Sierra Leone 1915 när tidigare invånare återvände från England och hade med sig biblisk litteratur. I mitten av det året kom den förste förkunnaren till Freetown. Han hette Alfred Joseph, var 31 år och kom ursprungligen från Guyana i Sydamerika. Han hade blivit döpt samma år på Barbados i Västindien och började arbeta som lokförare i Freetown. Alfred fick en bostad i närheten av järnvägen i Cline Town, drygt tre kilometer från bomullsträdet i Freetown. Han började genast dela med sig av Bibelns budskap till sina arbetskamrater.

Följande år fick Alfred sällskap av en tidigare arbetskamrat från Barbados, Leonard Blackman. Det var hans mor, Elvira Hewitt, som hade introducerat sanningen för Alfred. Leonard bodde granne med Alfred, och de träffades regelbundet för att resonera om Bibeln. De lämnade också biblisk litteratur till sina vänner och andra intresserade.

Alfred och Leonard upptäckte att fälten i Freetown var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) År 1923 skrev Alfred till huvudkontoret i New York: ”Många här är intresserade av Bibeln. Kan ni skicka någon som kan ta hand om dem och som kan hjälpa till med att utvidga predikoarbetet i Sierra Leone?” Han fick svaret: ”Vi skickar någon!”

”Sent en lördagskväll flera månader senare fick jag ett oväntat telefonsamtal”, berättar Alfred.

”’Var det du som skrev till huvudkontoret och bad om fler som kunde predika?’, frågade en röst.

’Ja’, svarade jag.

’Nåväl, de skickade mig’, dundrade rösten.

Rösten tillhörde William R. Brown. Han och hans fru Antonia och deras lilla dotter hade just anlänt och bodde på Gainford Hotel.

Morgonen därpå när jag och Leonard hade vårt bibelstudium visade sig en ståtlig gestalt i dörröppningen. Det var William R. Brown. Han var så nitisk för sanningen att han ville hålla ett offentligt föredrag redan nästa dag. Vi hyrde genast den största samlingslokalen i Freetown, Wilberforce Memorial Hall, och planerade in att hålla det första av fyra föredrag följande torsdag kväll.

Vår lilla grupp var fullt engagerad i att annonsera föredragen i tidningar och bjuda in så många som möjligt. Vi undrade hur lokalbefolkningen skulle reagera, men vi behövde inte oroa oss. Omkring 500 fyllde lokalen, däribland många av prästerna i Freetown. Vi var överlyckliga!”

Under sitt tal på en timme citerade broder Brown ofta från Bibeln och använde sig av ljusbilder för att visa bibelcitat på en filmduk. Under talet upprepade han ofta: ”Det är inte Brown som säger det, utan Bibeln.” Åhörarna var förundrade och applåderade efter var och varannan mening. Det var inte broder Browns goda talekonst som gjorde intryck på dem, utan hur han använde Bibeln för att slå fast sanningen. Det var som en ung teologistuderande man i publiken sa: ”Mr Brown kan sin bibel!”

Browns föredrag satte staden i rörelse, och människor flockades för att få lyssna. Följande söndag fylldes lokalen igen, och man fick då lyssna till talet ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där?” De kraftfulla sanningarna som Brown presenterade fick till och med en del framträdande kyrkomedlemmar att begära sitt utträde ur kyrkan.

Det fjärde och sista föredraget i serien, ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, lockade så många att en invånare i Freetown senare sa: ”Kyrkorna i staden blev tvungna att stänga sina kvällsgudstjänster, eftersom alla medlemmarna hellre gick och lyssnade på Browns föredrag.”

Eftersom broder Brown alltid använde Bibeln och framhöll den som auktoritet, började folk kalla honom för Bibel-Brown. Det smeknamnet levde kvar och blev välkänt i hela Västafrika. Han bar det namnet med stolthet ända tills han avslutade sitt jordiska liv.

Missionärer anländer

I juni 1947 kom tre bröder som hade gått Gileadskolan till Freetown. Det var Charles Fitzpatrick, George Richardson och Hubert Gresham. De här bröderna var de första av många missionärer som kom till Sierra Leone.

De märkte snart att vännerna tyckte om att predika, men att de behövde förbättra sin undervisning. (Matt. 28:20) Så missionärerna började med att visa förkunnarna hur man gör återbesök och leder bibelstudier. De kunde också hjälpa vännerna att tillämpa de senaste anvisningarna om församlingens möten och andra organisatoriska frågor. Missionärerna anordnade ett offentligt möte i Wilberforce Memorial Hall. De blev positivt överraskade när 450 dök upp. Längre fram införde missionärerna en tidskriftsdag varje vecka. Hela den här utvecklingen motiverade församlingen och lade grunden till den framtida ökningen.

Men klimatet var något som missionärerna hade svårt att vänja sig vid. I en rapport från avdelningskontoret som skrevs 1948 sägs det: ”Klimatförhållandena i Sierra Leone är ytterst prövande. Regnperioden sträcker sig över sex månader, ofta med ihållande och kraftiga skyfall. Ibland regnar det i två veckor utan uppehåll. Under torrperioden är det olidligt varmt och fuktigt.” De första européerna som kom till Sierra Leone döpte landet till ”den vite mannens grav”. Malaria, gula febern och andra tropiska sjukdomar var mycket vanliga. Den ena missionären efter den andra blev sjuk och var tvungen att lämna landet.

De lokala vännerna blev naturligtvis bedrövade över den här situationen. Men de gav inte upp. Mellan 1947 och 1952 ökade antalet förkunnare från 38 till 73. Tack vare pionjärernas hårda arbete kunde en ny församling bildas i Waterloo, en stad i närheten av Freetown. Nya studiegrupper sattes i gång i Kissy och Wellington i utkanten av Freetown. Framtiden såg ljus ut. Men något mer behövdes som kunde sätta ordentlig fart på predikoarbetet.

Ett uppmuntrande besök

I november 1952 klev en lång och smal amerikan i 30-årsåldern i land på kajen i Freetown och möttes av stadens sjudande folkliv. Mannen var Milton G. Henschel från huvudkontoret, och han berättade senare om sina intryck: ”Jag blev förvånad över att se en modern stad som var mycket renare än många städer i de flesta delar av världen. Jag såg stenlagda gator, fullt av affärer, nya bilar och en ändlös ström av människor.”

Broder Henschel gick till missionärshemmet i Freetown som låg två kvarter från det berömda bomullsträdet. Han berättade för bröderna att Sierra Leone skulle få mer hjälp. Följande söndag samlades 253 vänner och intresserade i Wilberforce Memorial Hall. De fick höra några spännande nyheter. Sierra Leone skulle få ett eget avdelningskontor, det skulle tillsättas en kretstillsyningsman och det skulle börja hållas kretssammankomster. En församling skulle bildas i Kissy, och man skulle satsa på att utvidga predikoarbetet i hela landet. Alla blev mycket glada över det här.

Broder Henschel berättar: ”De sa kusheh hela tiden, ett ord som betyder ’bra gjort’. De var mycket entusiastiska. Vännerna slog följe med varandra när de begav sig hemåt i kvällsmörkret, ... en del av dem sjöng sånger.”

Missionären William Nushy som nyligen hade kommit till landet blev förordnad att ha tillsynen över det nya avdelningskontoret. William hade tidigare arbetat som dealer på olika kasinon i USA, men när han fick sanningen lämnade han det yrket. Han var noga med att följa Bibelns principer, och det gjorde att vännerna i Sierra Leone älskade och respekterade honom.

ÅR 1956 visade bröderna i Freetown filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. De skriver:

”Vi hyrde den största lokalen i Freetown och lämnade ut tusen inbjudningar. Vi undrade hur många som skulle komma. En halvtimme innan filmen började hade bara 25 personer dykt upp. Men inom en kvart kom det 100 till. Snart var alla 500 platser fyllda, och 100 personer fick stå. Utanför trängdes ytterligare 500 som inte fick plats. Ville de vänta på en andra visning? ’Ja’, svarade de. Och det gjorde de trots att regnet öste ner!”

Under åren har över 80 000 personer i Sierra Leone sett den här och andra av våra filmer.

HEMLIGA SÄLLSKAP är en vanlig företeelse i hela Västafrika, och medlemmar ur samma sällskap kan komma från helt olika stammar och kulturer. Sällskapen har stort inflytande över medlemmarnas sociala liv, utbildning och politiska engagemang. Men de fyller främst en religiös funktion. Två av de största sällskapen är poro för män och sande för kvinnor.a Poro-sällskapet har som mål att ”kontrollera andarna så att de påverkar människors liv på ett gynnsamt sätt”. (Initiation: Ritual drama and secret knowledge across the world)

Nya poro-medlemmar invigs i ockulta hemligheter och häxkonster, och rituella märken ristas in på deras kroppar. Nyinvigda medlemmar av sande får också lära sig ockulta ritualer. Kvinnorna blir som regel könsstympade, även om det på vissa platser inte längre praktiseras.

Andra hemliga sällskap bestämmer över medlemmarnas sexvanor och använder spiritistiska kurer för att bota ”galenskap” och andra åkommor. Under Sierra Leones inbördeskrig hävdade medlemmarna av ett visst hemligt sällskap att de var osårbara om de blev beskjutna. Verkligheten var en annan.

Medlemmarna får inte avslöja sällskapets kunskaper och ritualer för utomstående. Överträder man ett hemligt sällskaps lagar och regler riskerar man att bli dödad.

Utmanade av Gladiatorerna

Prästerna i Freetown blev mycket svartsjuka och upprörda när de förstod att deras församlingsmedlemmar tyckte om broder Browns föredrag. I The Watch Tower för 15 december 1923 stod det: ”Prästerna har tagit upp knölpåken, och genom pressen angriper de sanningen. Broder Brown har svarat dem gång på gång, medan tidningarna publicerar båda sidorna.” Till sist blev prästerna svarslösa. Det var tydligt att deras angrepp saknade grund. Bibelns sanning hade spritts vitt och brett i pressen och fått många läsare att beställa biblisk litteratur. Prästerna hade gaddat ihop sig för att tysta Jehovas folk, men Jehova lät det onda de gjorde ”vända tillbaka över dem”. (Ps. 94:21–23)

En kyrklig ungdomsgrupp som kallade sig för Gladiatorerna började försvara prästerna. De planerade att hålla flera offentliga möten för att sätta stopp för det som de kallade ”russellianismen”. Då publicerade broder Brown en utmaning i dagstidningen och bad dem ställa upp i en rad offentliga debatter. Gladiatorerna vägrade och kritiserade redaktören som hade publicerat Browns utmaning. De portförbjöd Brown från sina möten, så Alfred Joseph gick dit i stället.

Deras möten hölls i Buxton Memorial Chapel, en ansedd metodistkyrka i Freetown. Alfred berättar: ”Under frågestunden började jag ifrågasätta anglikanska trosläror, treenighetsläran och andra obibliska läror. Det hela slutade med att ordföranden inte lät mig ställa fler frågor.”

Melbourne Garber, en av Gladiatorernas medlemmar som var närvarande den kvällen, hade tidigare varit med och lyssnat på Bibel-Browns föredrag. Han var i själva verket den teologistudent som hade sagt att ”mr Brown kan sin bibel”. Garber tänkte noga igenom det han fått höra och blev övertygad om att han funnit sanningen. Han bad därför Brown om ett bibelstudium. Broder Brown inbjöd honom till vakttornsstudiet som hölls i hans hem varje vecka. Trots att Garbers familj inte ville ha något mer med honom att göra gjorde han snabba andliga framsteg, och han och flera andra blev snart döpta.

Satans försök att stoppa predikoarbetet i det här tidiga skedet hade misslyckats. Det blev precis som borgmästaren i Freetown hade sagt till Gladiatorerna, det som står i Apostlagärningarna 5:38, 39: ”Om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem.”

”Browns religion”

Tidigt i maj 1923 skickade broder Brown ett telegram till avdelningskontoret i London och bad om mer litteratur. Snart kom 5 000 böcker, och därefter följde fler litteratursändningar. Broder Brown fortsatte också att hålla offentliga möten som drog till sig tusentals intresserade.

Året därpå kunde man läsa i Vakttornet: ”Verket har vuxit så hastigt ... [i Sierra Leone] att broder Brown har begärt en medhjälpare; och broder Claude Brown från Winnipeg, vilken förut varit i Västindien, är nu på väg.”

Claude Brown var en erfaren och härdad förkunnare. Under första världskriget hade han blivit illa behandlad i kanadensiska och engelska fängelser på grund av sin kristna neutralitet. Han predikade i Sierra Leone i fyra år och var till stor uppmuntran för vännerna där.

Pauline Cole berättade: ”Innan jag blev döpt 1925 ville Claude vara säker på att jag förstod vad det innebar.

Han frågade mig: ’Syster Cole, förstår du allt du fått lära dig från Studier i Skriften? Vi vill inte att du ska glida bort från sanningen bara för att du inte förstår lärorna i Bibeln.’

Jag svarade: ’Broder Claude, jag har läst och begrundat det jag lärt mig flera gånger. Jag har bestämt mig!’”

Pauline tjänade Jehova i mer än 60 år, och en stor del av den tiden var hon specialpionjär. Hon avslutade sitt jordiska liv 1988.

Precis som Claude var Bibel-Brown duktig på att hjälpa andra att utveckla goda andliga rutiner. Alfred Joseph säger: ”När jag träffade broder Brown tidigt på morgonen kunde det låta ungefär så här: ’Hej, broder Joe. Hur står det till i dag? Vad är dagens text?’ Om jag inte visste det brukade han betona hur viktigt det var att läsa dagens text i boken Daglig himmelsk manna, numera Forska dagligen i Skrifterna. Nästa morgon läste jag texten med en gång så att jag inte skulle vara svarslös om han frågade igen. Till en början uppskattade jag inte de här fina påminnelserna, men det gjorde jag längre fram.”

De här brödernas andliga stabilitet gav goda resultat. Under 1923 bildades en församling i Freetown, och 14 personer blev döpta. En av de nya bröderna var George Brown, så nu fanns det tre familjer Brown i församlingen. De här familjerna var så nitiska att många i Freetown började kalla bibelforskarna för ”Browns religion”.

Sanningen tar fart

Den nybildade församlingen i Freetown var mycket entusiastisk för sanningen och blev ”intensivt upptagen med ordet”. (Apg. 18:5) Alfred Joseph berättar: ”Jag band ofta fast en kartong med litteratur på min Norton. Thomas Grant eller hans bror Sylvester fick sitta bak på motorcykeln, och så åkte vi ut på landet och till de små byarna runt omkring Freetown och predikade.”

Fram till 1927 predikade förkunnarna till största delen i och omkring Freetown i ett område som kallades The Colony. Men från och med 1928 brukade församlingen hyra en buss och resa ut till olika delar av landet. Det här gjorde man varje år före regnperioden. De som inte kunde följa med bidrog ekonomiskt till resorna som leddes av Melbourne Garber. Vännerna predikade i byar och områden öster om Kailahun ända bort mot gränsen till Liberia i söder. Den första söndagen varje månad återvände de för att göra återbesök hos alla som visat intresse.

Ungefär vid den tiden besökte broder Brown Västindien och kom tillbaka med en bil, en av de första i Sierra Leone. Bilen hade en ljudanläggning som var särskilt anpassad för offentligt vittnande. Broder Brown brukade parkera bilen på en allmän plats och spela livlig musik för att dra till sig uppmärksamhet. Sedan höll han ett kort tal eller spelade upp ett föredrag och erbjöd biblisk litteratur. Den talande bilen, som många kallade den, blev en stor sensation och många kom och lyssnade.

Broder Brown ville fortsätta till distrikt där ingen hade predikat förut och inriktade sig på de övriga engelsktalande länderna i Västafrika. Under senare delen av 1920-talet gav han sig ut på flera predikoturer till Gambia, Ghana, Liberia och Nigeria. Han upptäckte att många var intresserade i de här länderna, särskilt i Nigeria. Så 1930 flyttade han med sin familj från Freetown till Lagos. Därifrån fortsatte han att ha tillsynen över predikoverksamheten i Västafrika.

År 1950 var broder Brown tvungen att återvända till Jamaica på grund av hälsoproblem, men han lämnade efter sig ett fantastiskt arv. Under 27 års tid hade han och hans fru sett antalet vittnen i Västafrika öka från 2 till mer än 11 000. De hade bokstavligen fått se uppfyllelsen av Jesajas profetia: ”Den minste skall bli till en skara på tusen, och den ringaste till en mäktig nation.” (Jes. 60:22) Nu när drygt 60 år har gått finns ”en mäktig nation” på över 500 000 vittnen i Västafrika.

Trogna under förbud

Andra världskriget kastade sin skugga även över Sierra Leone, där soldater rekryterades till fronten. Men Jehovas folk var helt neutrala. (Mik. 4:3; Joh. 18:36) De brittiska myndigheterna stämplade dem som samhällsfientliga. De övervakade verksamheten och förbjöd litteraturen. Tulltjänstemän i Freetown beslagtog en litteratursändning och brände upp den. En del bröder greps för att de ägde förbjuden litteratur men blev snart frisläppta.a

Trots förbudet fortsatte vittnena att predika. Pauline Cole berättade: ”En broder som arbetade på ett fartyg som regelbundet kom till hamnen brukade ge oss exemplar av Vakttornet. Sedan gjorde vi kopior av dem som vi använde på mötena. Vi tryckte också flygblad med bibliska ämnen som vi delade ut till allmänheten. Och bröderna fortsatte hålla offentliga tal och spela upp broder Rutherfords radioföredrag, speciellt i byarna på landet.”

Det var tydligt att Jehova välsignade deras ansträngningar under de här svåra omständigheterna. James Jarrett, som under lång tid varit äldste och specialpionjär, berättar: ”Under kriget arbetade jag som stenhuggare, och då fick jag broschyren Flyktingar av en äldre syster. Titeln fångade mitt intresse eftersom många flyktingar kom till Freetown. Jag läste den samma kväll och förstod genast att det var sanningen. Morgonen därpå letade jag upp systern och bad att få broschyrer även till mina tre bröder. Vi kom med i sanningen alla fyra.”

När kriget var över 1945 hade församlingen i Freetown 32 förkunnare. De hade bevarat sin ostrafflighet och var aktiva i sanningen. De var redo att fortsätta framåt.

Kampanj med offentliga möten

I december 1944 kom ett spännande meddelande i Informationer, numera Tjänsten för Guds kungarike. Varje församling skulle annonsera om fyra offentliga möten som skulle hållas i ”varje stad, by och samhälle” på distriktet. Mötena skulle bestå av ett entimmestal och hållas av en broder som var 18 år eller äldre och en god talare i teokratiska skolan. Efter de fyra mötena skulle bröderna ordna med studiegrupper för att hjälpa intresserade i området. Under tjänstemötet den 29 augusti 1945 resonerade församlingen i Freetown om den här kampanjen.

Hur reagerade förkunnarna på den här nya anvisningen? I anteckningarna från Freetown-församlingens tjänstemöte kan man läsa följande kommentarer:

Ordföranden: ”Hur ska vi göra med den här nya kampanjen?”

Broder 1: ”Vi kan inte vänta oss samma goda resultat som i Amerika. Människor är annorlunda här.”

Broder 2: ”Jag instämmer.”

Broder 3: ”Varför inte ge det en chans?”

Broder 4: ”Men det kommer att bli svårt.”

Broder 5: ”Ja, men vi måste följa anvisningarna från Jehovas organisation.”

Broder 6: ”Det kommer aldrig fungera i det här landet.”

Syster 1: ”Anvisningarna i Informationer är tydliga, så vi kan väl pröva?”

Och det gjorde de. I ett område som sträckte sig från Freetown vid kusten mot Bo i sydöst och till Kabala i norr höll bröderna möten i skolsalar, på marknader och i privata hem. Den här satsningen gav församlingen ny energi, och ”Jehovas ord fortsatte att ha framgång och utbreda sig”. (Apg. 12:24)

Men förkunnarna behövde mer teokratisk övning. Och Jehova såg till att de fick det.

Respekt för Guds syn på äktenskapet

Efter en tid märkte William Nushy att vissa vänner inte följde Jehovas normer för äktenskapet. En del par bodde ihop utan att ha registrerat sitt förhållande hos myndigheterna. Andra par följde seden i samhället och väntade med att gifta sig tills kvinnan blev gravid, så att de var säkra på att de kunde få barn.

Så i maj 1953 skrev avdelningskontoret ett brev till alla församlingar och förklarade tydligt Bibelns syn på äktenskapet. (1 Mos. 2:24; Rom. 13:1; Hebr. 13:4) Ogifta par fick en viss tid på sig att legalisera sitt förhållande, annars skulle de inte längre få vara någon del av församlingen. (1 Kor. 5:11, 13)

De flesta tyckte om den här förbättringen, men en del ville inte anpassa sig och tyckte att det var onödigt hårda krav. Mer än hälften av alla förkunnare i två församlingar lämnade Jehovas organisation. Men det var tydligt att Jehova välsignade dem som var lojala, eftersom de ökade sin insats i tjänsten.

Bröderna fick göra stora ansträngningar, men till slut blev Rikets sal i Freetown godkänd som vigsellokal. Den 3 september 1954 hölls den första vigseln där. Längre fram fick bröder i sju områden i landet tillåtelse av myndigheterna att förrätta vigslar. Det gjorde att fler intresserade personer kunde bli lagligt gifta och godkända som förkunnare.

Många intresserade som levde i polygama förhållanden gjorde också stora förändringar för att följa Bibelns principer. Samuel Cooper, som nu bor i Bonthe, berättar: ”Jag började vara med på mötena med mina två fruar 1957, och snart var jag även med i teokratiska skolan. En gång fick jag ett tal som handlade om äktenskapet. När jag gjorde efterforskningar som förberedelse för talet, förstod jag att jag behövde skicka i väg min andra fru. När jag berättade det för mina släktingar blev de mycket upprörda. Jag hade fått ett barn tillsammans med min andra fru, men min första fru var fortfarande barnlös. Trots det hade jag bestämt mig för att följa Bibelns principer. När min andra fru flyttade hem till sin familj fick jag en stor överraskning. Min första fru som tidigare haft svårt att bli med barn blev gravid. Nu har vi fem barn tillsammans.”

Honoré Kamano bodde på andra sidan gränsen i Guinea. Han hade tre fruar och skickade i väg de två yngsta. Hans första fru uppskattade det så mycket att hon började ta sanningen mer på allvar. Även om en av hans yngre fruar blev besviken, var hon imponerad av att han visade sådan respekt för Bibelns principer. Hon bad om ett bibelstudium och överlämnade senare sitt liv till Jehova.

I dag är Jehovas vittnen i Sierra Leone och Guinea kända för att respektera Guds normer för äktenskapet. Genom att vara trogna mot sin partner visar de uppskattning för Jehovas lagar och ärar Gud som äktenskapets upphovsman. (Matt. 19:4–6; Tit. 2:10)

Utbrytare i Freetown

År 1956 kom ytterligare två missionärer till Freetown, Charles och Reva Chappell. På väg till missionärshemmet blev de förbryllade när de fick syn på en stor skylt som annonserade en biblisk föreläsning i Wilberforce Memorial Hall. Charles berättar: ”Det stod att talet skulle hållas av C.N.D. Jones och att han var en representant för Jehovas vittnens kyrka.”

Jones menade att han tillhörde de smorda och ledde en utbrytargrupp som hade lämnat församlingen i Freetown flera år tidigare. Den här gruppen kallade sig själva Jehovas sanna vittnen. De stämplade missionärerna som ”Gilead-cowboys” och menade att andra vittnen som var lojala mot organisationen i själva verket var bedragare.

Situationen drogs till sin spets när Jones och några av dem som stödde honom blev uteslutna. Charles säger vidare: ”En del bröder som stod på utbrytarnas sida blev mycket chockade av den pålysningen. Några av dem vädrade sitt missnöje. Flera vänner fortsatte att umgås med upprorsmakarna och försökte störa mötena och tjänsten. De här missnöjda personerna höll ihop under mötena och satt tillsammans på en rad som de andra vännerna brukade kalla ’motståndarnas rad’. Många av dem lämnade så småningom sanningen. Men en del fick tillbaka sin andliga balans och blev flitiga förkunnare igen.”

Eftersom de flesta vännerna i landet var trogna fortsatte Jehova att ge rikligt av sin ande. När zontillsyningsmannen Harry Arnott vid den tiden besökte Freetown skrev han: ”Det här är den första stabila ökning vi har sett i Sierra Leone på flera år. Det ger oss goda skäl att vara optimistiska inför framtiden.”

Kissifolket får höra Bibelns sanning

Strax efter broder Arnotts besök fick Charles Chappell ett brev från en broder i grannlandet Liberia. Brodern ville få i gång predikoarbetet bland sina släktingar i Sierra Leone. Han tillhörde ett folk som var bosatta i de gröna bergen och dalarna där Sierra Leone, Liberia och Guinea möts. De talade kissi, och det verkade som att många av dem ville lära sig mer om Bibeln.

Större delen av kissifolket kunde inte läsa eller skriva, och därför ordnades läs- och skrivkurser tillsammans med bibelundervisning i Koindu. Hundratals intresserade var med på de här kurserna. Charles berättar: ”Snart började fem av dem som förkunnare. Sedan ökade antalet till 10, 15 och sedan 20. Människor kom med i sanningen så fort att jag undrade om de verkligen var riktiga förkunnare. Men jag hade fel. De var inte bara trogna, utan också mycket engagerade.”

De entusiastiska förkunnarna hade snart bearbetat Koindu och området runt omkring, och så småningom nådde de över gränsen till Guinea. De gick i timmar genom det kuperade landskapet och predikade på lantgårdar och i byar. ”Det kunde gå både veckor och månader utan att vi hörde ljudet av något fordon”, säger Eleazar Onwudiwe, som var kretstillsyningsman vid den tiden.

Bröderna och systrarna fortsatte att så och vattna sanningens frön, och Jehova såg till att det växte. (1 Kor. 3:7) När en ung blind man fick höra sanningen, memorerade han den 32-sidiga broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. När han sedan predikade och ledde bibelstudier kunde han citera vilken paragraf som helst ur minnet, och det blev många imponerade av. En döv kvinna som tog emot sanningen gjorde så stora förändringar att hennes svägerska också började vara med på mötena. Hon fick gå över en mil för att komma till Rikets sal.

Verket bland kissitalande gick framåt med stormsteg. Ännu en församling bildades, och snart en till. Omkring 30 förkunnare började som pionjärer. Den högste tjänstemannen i Koindu blev intresserad av sanningen och donerade mark till en Rikets sal. I Kailahun var mer än 500 närvarande vid en kretssammankomst, och efter det bildades en församling även där. Snart var hälften av alla vittnen i Sierra Leone från den kissitalande delen av befolkningen, trots att den utgjorde mindre än två procent.

Men ökningen föll inte i god jord hos alla, speciellt inte hos de religiösa ledarna. Deras avundsjuka fick dem att besluta sig för att utrota hotet mot deras myndighet. Frågan var bara när och hur de skulle slå till.

I fejd med ett hemligt sällskap

Det första angreppet kom i en by nära Koindu. Där var det flera män som studerade Bibeln och regelbundet besökte mötena. Som de flesta kissitalande män var de medlemmar i poro, ett hemligt sällskap som präglas av spiritism. James Mensah, en missionär som tjänade i Sierra Leone, berättar: ”Ledaren för gruppen blev fullständigt rasande när de som studerade vägrade delta i demoniska riter. Han och hans anhängare slog dem, stal deras egendom, brände ner deras hem, kedjade dem och lämnade dem i bushen så att de skulle svälta ihjäl. En av de politiska ledarna hetsade medlemmarna att fortsätta förföljelsen. Trots det fortsatte männen studera.”

Bröderna i Koindu anmälde poro-ledaren, hans anhängare och den politiske ledaren till polisen. De greps, åtalades och fick en kraftig reprimand. Politikern blev avstängd från sitt ämbete närmare ett år. Nyheten om den här rättsliga segern spred sig och gav andra intresserade mod att komma till mötena. Så småningom ändrade politikern inställning och blev intresserad av sanningen. När det hölls en kretssammankomst i det området erbjöd han logi till sammankomstdeltagare och bidrog faktiskt med en ko.

Andra ledare för poro försökte angripa bröderna och orsaka ”svårigheter på grundval av lagstadgar”. (Ps. 94:20) Politiker som själva var medlemmar av det hemliga sällskapet lade fram ett lagförslag i parlamentet om att förbjuda Jehovas vittnen. ”Då tog den politiske ledaren oss i försvar och berättade att han hade studerat med oss i två år”, säger Charles Chappell. ”Han förklarade för dem att Jehovas vittnen är helt opolitiska och att vi utbildar människor och höjer deras moral. Sedan sa han att han själv hoppades bli ett vittne. När en annan medlem av parlamentet som också hade studerat ställde sig på hans sida, bestämde man att lagförslaget skulle avslås.”

De som lämnade spiritistiska sällskap fick hårt motstånd från sina familjer. Jonathan Sellu, en tonåring från Koindu, hade fyra generationer juju-präster i släkten. Han förväntades gå i deras fotspår. När han började studera Bibeln slutade han med spiritistiska riter och offer. Hans familj reagerade mycket negativt. Han fick inte fortsätta gå i skolan, och de vägrade ge honom mat när han gick på mötena. ”Gud kan väl ge dig mat!”, sa de hånfullt. Men Jonathan gav inte upp. Han lärde sig läsa och skriva ändå och behövde inte gå hungrig. Han blev senare reguljär pionjär och fick glädjen att se sin mamma komma med i sanningen.

Tillväxt på andra platser i landet

År 1960 fanns det församlingar och spridda grupper i Bo, Freetown, Kissy, Koindu, Lunsar, Magburaka, Makeni, Moyamba, Port Loko, Waterloo och så långt norrut som i Kabala. Det året ökade antalet förkunnare snabbt från 182 till 282. Många specialpionjärer kom från Ghana och Nigeria för att hjälpa till i de växande församlingarna.

De flesta av de nya förkunnarna tillhörde två olika folkgrupper: krio, som bodde i och omkring Freetown, och kissi, som bodde i den östra delen av landet. Men när de goda nyheterna spreds började andra folkgrupper också ta emot sanningen. Det var bland annat kuranko, limba och temne i norr, mende i söder och andra etniska grupper.

Vännerna i Freetown East Congregation överlämnade sin Rikets sal 1961. Sedan överlämnades en annan Rikets sal i Koindu. Den var uppförd med lokalt tillverkat tegel, hade 300 sittplatser och användes också som sammankomsthall. Strax därefter kunde Skolan i Rikets tjänst hållas för första gången i Sierra Leone, och 40 äldstebröder var med i klassen. En lyckad kampanj för att erbjuda Nya världens översättning av Den heliga skrift till allmänheten blev slutklämmen på ett fantastiskt år.

Jehova välsignade sitt folk, och den 28 juli 1962 hände något uppmuntrande. Den juridiska sammanslutningen ”International Bible Students Association”, som har använts av Jehovas vittnen i många länder, fick officiell status i Sierra Leone.

Guinea får större frihet

Nu ska vi se närmare på grannlandet Guinea. Fram till 1958 var det en koloni med namnet Franska Guinea. Innan dess hade några bröder bara vittnat för människor de träffade på genomresa i landet, eftersom de franska myndigheterna motsatte sig vårt arbete. Men 1958 öppnades möjligheternas dörr när Guinea avsade sig det franska styret och blev en självständig republik.

Manuel Diogo var en fransktalande broder i 30-årsåldern från Dahomey (nu Benin). År 1958 började han arbeta i en bauxitgruva i Fria, omkring 8 mil norr om huvudstaden Conakry. Manuel ville sätta i gång och förkunna på det här orörda distriktet så fort som möjligt. Han skrev till avdelningskontoret i Frankrike och bad att få litteratur och hjälp av specialpionjärer. Han avslutade sitt brev: ”Jag ber att Jehova ska välsigna arbetet, för det finns mycket intresse här.”

Det franska avdelningskontoret skrev ett uppmuntrande brev till Manuel och bad honom stanna i Guinea så länge som möjligt. De ordnade med att en specialpionjär besökte honom så att han kunde få övning i tjänsten. Det här gav Manuel den styrka han behövde för att entusiastiskt förkunna i Fria fram till sin död 1968.

När zontillsyningsmannen Wilfred Gooch besökte Conakry 1960 sammanträffade han med två bröder som bearbetade distriktet där. På den tiden hade det franska avdelningskontoret ansvaret för Guinea, men broder Gooch rekommenderade att Sierra Leone skulle ta över. Det här genomfördes 1 mars 1961. En månad senare bildades landets första församling i Conakry.

Andligt ljus når regnskogens djup

De goda nyheterna hade också börjat sprida sig mot Guineas södra delar. Falla Gbondo var kissitalande men bodde i Liberia. Han återvände till sin hemby Fodédou, i närheten av Guékédou, 1958. Han hade med sig boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Falla Gbondo kunde inte läsa, men han kunde förklara vad bilderna handlade om när han vittnade. Han berättar: ”Boken satte i gång många diskussioner, och folk kallade den Adam och Eva-boken.”

Falla återvände till Liberia. Han blev döpt och började så småningom som specialpionjär. Två gånger i månaden besökte han Fodédou för att studera med en grupp på 30 intresserade. Snart fick han sällskap av Borbor Seysey, en annan kissitalande broder från Liberia som var specialpionjär. De startade ytterligare en grupp i Guékédou. Båda grupperna blev församlingar.

Fler och fler ur kissifolket blev vittnen, och byhövdingar lade märke till deras fina uppförande. De arbetade hårt, var ärliga och bidrog till en fredlig atmosfär i byarna. Så när bröderna bad om tillstånd att bygga en Rikets sal i Fodédou, skänkte hövdingarna en tomt på tre hektar. Rikets salen blev klar 1964 och var den första i Guinea.

Oroligt i Conakry

Samtidigt jäste det i Conakry. Det känsliga politiska läget gjorde att regeringen började se med misstänksamhet på alla utlänningar. Fyra missionärer nekades uppehållstillstånd och blev utvisade. Två bröder från Ghana blev falskt anklagade och dömdes till två månaders fängelse.

De släpptes fria, men en av dem, Emmanuel Awusu-Ansah, blev omedelbart fängslad igen. Det var fruktansvärda förhållanden i fängelset, och från sin smutsiga cell skrev han: ”Jag är andligt frisk, men dras med ständig feber. Jag vittnar ändå. Förra månaden fick jag ihop 67 timmar i tjänsten, och två av mina studier började förkunna tillsammans med mig.” Ett av hans studier kom med i sanningen. Emmanuel blev frisläppt efter fem månader och utvisades till Sierra Leone. Bara en förkunnare var kvar i Conakry.

År 1969 var det politiska läget mer stabilt, och då kom specialpionjärer till Conakry. Myndigheterna gav dem tillåtelse att ha en Rikets sal, och de fick även tillåtelse att hänga upp en skylt. Snart kom 30 intresserade regelbundet på mötena.

I början var bröderna mycket försiktiga på grund av risken för att bli gripna. Men så fort de kände sig tryggare vågade de sig ut mer. På ett enda år, 1973, lämnade den här lilla församlingen 6 000 vikblad. Med tiden började förkunnarna erbjuda tidskrifter på kontor och i affärscentrum. Sakta men säkert började både myndigheterna och allmänheten förstå vad verksamheten gick ut på. Vännernas uthållighet och kämpaglöd gav fina resultat. Den 15 december 1993 blev Jehovas vittnen i Guinea officiellt erkända och inregistrerade som ”Christian Association of Jehovah’s Witnesses of Guinea”.

ZACHAEUS blev aldrig erbjuden ett bibelstudium. Men han visste att han hade funnit sanningen när han läste böckerna Frälsning och Guds Harpa.

Tidigt en söndagsmorgon 1941 begav sig Zachaeus av för att vara med på sitt första möte. Han fick gå åtta kilometer och ta sig nerför ett brant berg. Han visste inte när mötet började, så han kom flera timmar för tidigt. Zachaeus satte sig och väntade på att vännerna skulle komma. Efter sitt tredje söndagsmöte begärde han sitt utträde ur anglikanska kyrkan.

En av hans nära vänner som tillhörde samma kyrka sa upprört till honom: ”Gamle gosse, om du fortsätter att gå åtta kilometer uppför och nerför berget för att komma till den där gruppens lokal, så kommer du att vara död inom ett år.” Han såg Zachaeus gå uppför och nerför berget två gånger i veckan under fem år. Sedan var det han själv som dog! Tjugofem år senare var Zachaeus fortfarande i god form.

Zachaeus tjänade troget Jehova fram till sin död. Han blev 97 år.

WILLIAM arbetade vid bygget av Panamakanalen 1907 när han råkade få höra ett tal som hölls i ett gathörn av Isaiah Richards. Han var en bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades då. Richards tal byggde på ”Karta över tidsåldrarna”, ett diagram som användes för att förklara Guds avsikter. William fastnade direkt för sanningen och återvände till Jamaica för att berätta om den för sin mor och syster. Med tiden blev de också bibelforskare.

Under en tid bodde William i Panama City. Där träffade han Evander J. Coward, en representant för bibelforskarna som besökte Panama under en av sina predikoturer. Coward var en medkännande och färgstark talare som drog stora åhörarskaror. När han såg att William var så entusiastisk för sanningen, frågade han om han ville följa med på en predikotur till Trinidad.

Under de följande tio åren reste William över hela Västindien som heltidsförkunnare och besökte många små grupper. År 1920 gifte han sig med en trogen syster som hette Antonia. Två dagar efter bröllopet seglade William och Antonia till den lilla ön Montserrat, en del av Leewardöarna. Där visade de ”Skapelsedramat i bilder”, ett film- och ljusbildsprogram i fyra delar. De predikade också på öarna Barbados, Dominica och Grenada. De hade en lycklig smekmånad i Jehovas tjänst.

Två år senare skrev William följande till Joseph F. Rutherford, som hade tillsynen över Jehovas vittnens verksamhet på den tiden: ”Med Jehovas hjälp har jag vittnat på nästan alla öar i Karibien och många har blivit lärjungar. Ska jag bearbeta öarna igen?” Inom några dagar svarade broder Rutherford: ”Fortsätt till Sierra Leone i Västafrika tillsammans med hustru och barn.”

Under de 27 år William bodde med sin familj i Västafrika kände han sig aldrig bekväm med att sitta på ett kontor. Han föredrog att vara ute och predika. Han blev så känd för att alltid berätta om Bibelns budskap att folk började kalla honom för ”Bibel-Brown”.

William och hans hustru återvände till Jamaica 1950 för att vara pionjärer där. Då var William 71 år, och han fortsatte i pionjärtjänsten tills han avslutade sitt jordiska liv 1967. Han älskade att vara pionjär! Han tyckte att det var ett av de största privilegier en människa kan ha.