I början var bröderna mycket försiktiga på grund av risken för att bli gripna. Men så fort de kände sig tryggare vågade de sig ut mer. På ett enda år, 1973, lämnade den här lilla församlingen 6 000 vikblad. Med tiden började förkunnarna erbjuda tidskrifter på kontor och i affärscentrum. Sakta men säkert började både myndigheterna och allmänheten förstå vad verksamheten gick ut på. Vännernas uthållighet och kämpaglöd gav fina resultat. Den 15 december 1993 blev Jehovas vittnen i Guinea officiellt erkända och inregistrerade som ”Christian Association of Jehovah’s Witnesses of Guinea”.

Läs- och skrivkurser

I början av 1963 besökte Milton Henschel Sierra Leone för andra gången. Han nämnde något som behövde förbättras och som avdelningskontoret hade uppmärksammat en längre tid. Förkunnarna skulle satsa mer på läs- och skrivkurser.

En del församlingar hade redan läs- och skrivkurser på engelska. Men efter Henschels besök började förkunnarna lära de intresserade att läsa och skriva på deras modersmål. Vissa församlingar höll kurser på både två och tre olika språk. De här kurserna var så populära att en tredjedel av förkunnarna i landet anmälde sig.

Bröder i Liberia utarbetade 1966 en illustrerad läsebok på kissi. När bröderna visade boken för regeringstjänstemän i Liberia blev de så imponerade att de bestämde sig för att trycka och sprida boken helt gratis. Den spreds i Guinea, Liberia och Sierra Leone och hjälpte flera hundra kissitalande att lära sig läsa och skriva. Längre fram utarbetade man nya upplagor av läseboken för andra språkgrupper, så att ännu fler kunde bli läs- och skrivkunniga.

De här kurserna hjälpte dessutom deltagarna att göra andliga framsteg. Sia Ngallah är en odöpt förkunnare i 50-årsåldern som var analfabet. Hon använde svarta och röda snören för att hålla reda på vad hon hade gjort i tjänsten. Efter en timme i tjänsten knöt hon en knut på det svarta snöret. När hon hade gjort ett återbesök knöt hon en knut på det röda snöret. Men sedan fick hon gå en läs- och skrivkurs, och det hjälpte henne att lättare hålla reda på sin tjänst. Hon blev en skicklig förkunnare och kunde snart bli döpt.

Många församlingar i Sierra Leone och Guinea har fortfarande läs- och skrivkurser. En högt uppsatt regeringstjänsteman i Sierra Leone berömde bröderna på avdelningskontoret: ”Förutom att ni undervisar våra invånare i Bibeln gör ni ett beundransvärt arbete för att lära dem läsa och skriva.”

Stenarna ropar

I takt med att människor från olika etniska grupper lärde sig läsa ökade behovet av översättning. På många språk fanns det knappt något att läsa över huvud taget. De som hade gått i skolan i Sierra Leone läste engelska, och de som hade gått i skolan i Guinea läste franska. Men vad skulle man göra för att få fram biblisk litteratur på deras modersmål?

Två missionärer började 1959 översätta ett vikblad och en broschyr till mende, men de fick inte så stor spridning. Tio år senare översattes broschyrerna ”Dessa goda nyheter om riket” och Att leva i hoppet om en rättfärdig ny värld till kissi. Omkring 30 000 av de här broschyrerna spreds och användes i bibelstudiearbetet.

År 1975 började avdelningskontoret ge ut vakttornsstudieartiklar på kissi. Förkunnarna blev överlyckliga! En broder skrev: ”Jehova har utfört ett stort underverk. Ingen av oss har gått i skolan. Vi var som stenar som inte kunde prata, men det var då. Nu när vi har Vakttornet på kissi kan vi berätta om Jehovas storslagna gärningar.” (Luk. 19:40) Många andra publikationer blev också översatta till kissi.

De flesta i Sierra Leone och Guinea läser fortfarande litteraturen på engelska eller franska, eftersom de språken används vid mötena. Men på senare tid har vännerna även fått många publikationer på sina lokala språk. Nu finns biblisk litteratur på kpelle, kissi, krio, malinke, mende, pular och susu. Broschyrerna Lyssna till Gud så får du leva för evigt och Lyssna till Gud finns på alla de här språken. De är lätta att använda och hjälper många med begränsad läsförmåga att förstå vilket fantastiskt budskap som finns i Bibeln.

Ett nytt avdelningskontor

I början av 60-talet letade bröderna i Freetown efter en plats där de kunde bygga ett nytt avdelningskontor. År 1965 hittade de till sist en tomt på Wilkinson Road. Den låg i ett av de finare bostadsområdena med utsikt över havet.

Resultatet blev en byggnad med Rikets sal, missionärshem och kontor samlade under ett och samma tak. Under byggtiden hände det ofta att den tunga trafiken på Wilkinson Road nästan blev stillastående när förarna saktade ner och nyfiket tittade på bygget. Komplexet överlämnades den 19 augusti 1967. Nästan 300 var med vid programmet, bland dem representanter från de lokala myndigheterna och flera gamla kämpar som blev döpta av Bibel-Brown så tidigt som 1923.

Det nya avdelningskontoret gjorde att människor fick större respekt för Jehovas vittnens arbete. Det tystade också många kritiker som påstod att Jehovas vittnen inte skulle bli långlivade i Sierra Leone. Den nya byggnaden visade tydligt att Jehovas vittnen var här för att stanna.

Missionärer får det att växa

Från mitten av 70-talet har det kommit en stadig ström av missionärer till Sierra Leone och Guinea. De har verkligen bidragit till ökningen i de här länderna. Några tjänade tidigare i andra afrikanska länder och kunde lätt finna sig till rätta. Andra hade aldrig varit i Afrika förut. Vad är deras intryck av ”den vite mannens grav”?

”Människorna var ödmjuka och andligt utsvultna. Det var underbart att se hur sanningen förbättrade deras liv.” – Hannelore Altmeyer.

”Det har varit jobbigt med det tropiska klimatet och sjukdomarna. Men inget går upp mot att få hjälpa uppriktiga människor att lära känna Jehova. Det uppväger alla svårigheter.” – Cheryl Ferguson.

”Jag har lärt mig att ha tålamod. Jag frågade en syster när hennes gäster skulle komma, och hon svarade: ’Kanske i dag, kanske i morgon. Eller kanske i övermorgon.’ Jag måste ha sett helt förvånad ut, för hon tillade: ’Men jag vet att de kommer!’” – Christine Jones.

”Vi var fjorton missionärer med olika etnisk och kulturell bakgrund som bodde i missionärshemmet i Freetown. Vi fick samsas om två toaletter, en dusch, en tvättmaskin och ett kök. Tillgången på mat var begränsad, och det som fanns var inte av bästa kvalitet. Strömmen kunde försvinna helt utan förvarning, ibland i flera dagar. De flesta av oss fick malaria och andra tropiska sjukdomar. Det var egentligen upplagt för katastrof, men med tiden lärde vi oss att komma överens, förlåta varandra och se det humoristiska i olika situationer. Tjänsten var underbar, och alla på missionärshemmet blev mycket nära vänner.” – Robert och Pauline Landis.

”Tiden i Sierra Leone var den bästa i vårt liv. Vi ångrar ingenting och skulle aldrig vilja ha det ogjort. Vi bara saknar det väldigt mycket.” – Benjamin och Monica Martin.

”En gång övernattade vi hos en intresserad som gav oss en maträtt som såg väldigt konstig ut. ’Det är huggorm’, sa hon. ’Jag har tagit bort huggtänderna. Vill ni smaka?’ Vi tackade snällt nej, men hon insisterade. Trots sådana små kulinariska överraskningar har vi lärt oss att älska både människorna och deras gästfrihet.” – Frederick och Barbara Morrisey.

”Jag har varit i missionärstjänsten i 43 år, och jag har bott med över 100 olika missionärer. Det har varit en förmån att lära känna så många vänner. Trots våra olika personligheter jobbar vi alla mot samma mål. Det är en härlig känsla att få vara Guds medarbetare och se människor ta emot sanningen.” – Lynette Peters.

”Det är en härlig känsla att få vara Guds medarbetare och se människor ta emot sanningen.”

Sedan 1947 har 154 missionärer tjänat i Sierra Leone, och 88 har tjänat i Guinea. Många andra vittnen har kommit till de här länderna för att hjälpa till på distrikten. Nu finns det 44 missionärer i Sierra Leone och 31 i Guinea. Deras hårda och osjälviska arbete har påverkat många människors liv. Alfred Gunn som har varit medlem av avdelningskontorets kommitté i många år säger: ”Vi blir varma inombords varje gång vi tänker på missionärerna.”

”1987 var mer än tusen delegater med vid områdessammankomsten ’Förtrösta på Jehova’ i Guékédou i Guinea. Sammankomstplatsen låg nära gränsen till Sierra Leone och Liberia, och många delegater från de länderna behövde pendla över gränsen varje dag. Men vännerna saknade giltiga resehandlingar. Så de ansvariga bröderna förhandlade med gränsvakterna och kom fram till en lösning. Delegaterna skulle bara behöva ett dokument – sitt sammankomstmärke. Så fort gränsvakterna såg de orangefärgade märkena vinkade de till delegaterna att fortsätta över gränsen.” – Everett Berry, tidigare missionär.

Inbördeskrig

Västafrika i början av 1980-talet präglades av sociala, politiska och ekonomiska motsättningar. När kriget härjade i grannlandet Liberia flydde många till Sierra Leone. Avdelningskontoret ordnade så att bröderna och systrarna som hade flytt togs emot av sina medvittnen och kunde bo i vännernas hem och på Rikets salar.

Det var en turbulent tid, men mitt i allt kunde man ibland dra på smilbanden. Isolde Lorenz har tjänat som missionär under lång tid, och hon berättar: ”En pappa skickade i väg sin pojke till baksidan av Rikets sal, som låg på avdelningskontorets ägor. Han skulle värma mat på eldstaden som fanns där i trädgården. När pojken kom tillbaka sa han till sin pappa att ’det blir ingen mat i dag’. Pappan frågade varför. ’För att Jehova räddade mig från att bli uppäten av ett lejon!’, sa pojken upphetsat. Vad hade hänt? På väg tillbaka med tallriken stötte pojken ihop med avdelningskontorets stora men ganska harmlösa schäfer, Lobo. Pojken blev livrädd. Han sträckte darrande ut tallriken så långt han kunde för att värja sig mot hunden. Lobo tyckte förstås att det här var en vänlig gest. Han passade på att smörja kråset!”

Krig härjade i Liberia, och den 23 mars 1991 spred sig konflikten över gränsen till Sierra Leone. Det här ledde till ett inbördeskrig som varade i 11 år. Rebellrörelsen RUF (Revolutionära förenade fronten) avancerade snabbt genom Kailahun och Koindu, och största delen av lokalbefolkningen tvingades fly till Guinea. Bland flyktingarna fanns 120 av våra bröder och systrar. Andra vittnen, som var på flykt från Liberia, strömmade in i Sierra Leone med rebellerna hack i häl.

”I flera månader kom det grupper av tärda, magra och hungriga bröder och systrar till Betel i Freetown”, berättar Billie Cowan, samordnare för avdelningskontorets kommitté vid den tiden. ”Många av dem hade bevittnat fasansfulla övergrepp. De hade överlevt flykten genom att äta växter de hittade utmed vägen. Vi skyndade oss att ge dem mat och kläder och tog hand om deras släktingar och intresserade som också var med. Bröderna och systrarna tog emot dem med öppna armar. De nyanlända började snabbt engagera sig i tjänsten och hjälpa till i församlingarna. De flesta av dem flyttade vidare så småningom, men under tiden de bodde här blev vi mycket uppmuntrade.”

Hopp och tröst

Avdelningskontoret skickade mat, läkemedel, byggnadsmaterial, verktyg och utrustning till vännerna i flyktinglägren i södra Guinea. En stor sändning med kläder kom från vittnen i Frankrike. En pappa skrev: ”Barnen dansade, sjöng och tackade Jehova. De hade nya kläder att ta på sig till mötena!” Några bröder och systrar sa att de aldrig hade kunnat klä sig så fint.

Men flyktingarna behövde också andlig hjälp. Jesus sa: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matt. 4:4) Därför skickade avdelningskontoret biblisk litteratur och hjälpte till att organisera kretsmöten och sammankomster regelbundet. Pionjärer och resande tillsyningsmän blev också förordnade till området.

Kretstillsyningsmannen André Baart besökte Koundou i Guinea. Han fick träffa en av de ansvariga för flyktinglägret som inbjöd honom att hålla ett bibliskt tal till flyktingarna. Omkring 50 personer lyssnade på Andrés tal över temat ”Ta din tillflykt till Jehova”, baserat på Psalm 18. När han var klar reste sig en äldre kvinna och sa: ”Du har gjort oss mycket lyckliga. Ris löser inte våra problem, men Bibeln visar att vi kan lita på Gud. Vi tackar dig från djupet av våra hjärtan för att du har gett oss hopp och tröst.”

Missionärerna William och Claudia Slaughter blev förordnade till Guékédou i Guinea och kom till en församling med över 100 flyktingar som var ”brinnande i anden”. (Rom. 12:11) ”Många av de unga bröderna ville göra andliga framsteg”, berättar William. ”Om någon inte kunde hålla sitt tal i teokratiska skolan, fanns det 10 till 15 unga bröder som gärna hoppade in. Många av dem använde mycket tid i tjänsten. Några av de här nitiska bröderna blev längre fram specialpionjärer och resande tillsyningsmän.”

Byggnadsarbete trots konflikt

Strax efter att inbördeskriget hade brutit ut köpte bröderna i Freetown en tomt på sex hektar. Den låg på Wilkinson Road 133, några hundra meter ner på samma gata som avdelningskontoret. ”Vi ville bygga ett nytt Betelhem där, men vi var oroade över situationen”, säger Alfred Gunn. ”Eftersom Lloyd Barry från styrande kretsen var på besök just då, kunde vi resonera om det med honom. Han sa: ’Om vi hade låtit krig hindra oss skulle vi aldrig fått något gjort.’ Det gav oss både motivation och mod att fortsätta med projektet.”

Hundratals bröder och systrar erbjöd sig att vara med, bland annat över 50 frivilliga från 12 andra länder och många från de lokala församlingarna. Arbetet satte i gång i maj 1991. ”Många som tittade på blev imponerade av byggblocken som tillverkades på plats. De var av hög kvalitet, och byggnaden hade en stålkonstruktion som var något helt nytt jämfört med den lokala standarden”, säger Tom Ball, som var byggtillsyningsman då. ”Men det som gjorde störst intryck var att vita och svarta arbetade ihop på projektet, och dessutom tyckte om att göra det.”

Den 19 april 1997 samlades bröder och systrar från många länder för att vara med vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret. Men en månad senare förändrades läget. Våldsamma strider hade rasat ute i landet i fem år, och nu attackerades Freetown av RUF-gerillan.

Strider i Freetown

Tusentals RUF-soldater med tovigt hår och röda pannband drog fram genom staden och plundrade, våldtog och dödade. ”Situationen var extremt spänd”, säger Alfred Gunn. ”De flesta av de utländska missionärerna evakuerades snabbt. De sista som lämnade Freetown var Billie och Sandra Cowan, Jimmie och Joyce Holland och Catherine och jag.”

”Först bad vi tillsammans med beteliterna som erbjöd sig att stanna kvar, och sedan skyndade vi oss till uppsamlingsplatsen. På vägen blev vi stoppade av 20 fulla och galna rebellsoldater. Vi gav dem tidskrifter och pengar, och då fick vi fortsätta. Tillsammans med oss evakuerades mer än tusen andra. Vi samlades vid en vägspärr som kontrollerades av tungt beväpnade amerikanska marinsoldater. Där fick vi gå ombord på en militärhelikopter och flögs snabbt till ett marinfartyg ute till havs. Längre fram berättade en sjöofficer att den här evakueringen av civila var den mest omfattande som genomförts av USA:s marinkår sedan Vietnamkriget. Nästa dag flög vi med helikopter till Conakry i Guinea. Där inrättade vi ett tillfälligt avdelningskontor.”

Missionärerna väntade oroligt på nyheter från Freetown. Till sist kom ett brev: ”Trots kaoset fortsätter vi sprida Nyheter om Guds rike nr 35, Kommer alla en dag att älska varandra? Det får stor respons, och till och med några av rebellerna studerar med oss. Därför har vi bestämt oss för att satsa ännu mer på tjänsten.”

En kretstillsyningsman som heter Jonathan Mbomah berättar: ”Vi hade till och med ett kretsmöte i Freetown. Programmet var så andligt uppbyggande att vi ordnade kretsmöten även i Bo och Kenema. Bröderna i de här krigsdrabbade städerna och byarna tackade Jehova för den underbara andliga maten.

Mot slutet av 1997 hade vi en områdessammankomst på National Stadium i Freetown. Sista dagen kom rebellsoldater in och beordrade oss att lämna stadion. Vi vädjade om att få fortsätta programmet. Efter en lång diskussion gav de med sig och gick därifrån. Över 1 000 personer var närvarande och 27 blev döpta. Flera bröder och systrar gjorde den riskfyllda färden till Bo, där de fick höra programmet igen. Vilka underbara, fantastiska sammankomster det var!”

Rebeller attackerar Betel

I februari 1998 enades regeringen och ECOMOG, en västafrikansk övervakningsstyrka, om att gå till angrepp mot rebellgrupperna och driva bort dem från Freetown. Tragiskt nog dödades en av våra bröder när han träffades av granatsplitter under den våldsamma striden som utbröt.

Omkring 150 förkunnare sökte skydd på missionärshemmen i Kissy och Cockerill. Laddie Sandy, en av Betels nattvakter, berättar: ”Sent en kväll när jag och Philip Turay hade vakt, dök två beväpnade RUF-soldater upp på Betel och krävde att vi skulle öppna glasdörrarna till lobbyn. Philip och jag skyndade att sätta oss i säkerhet medan de började skjuta mot låset. Otroligt nog höll det, och de tänkte inte på att krossa glaset. De blev frustrerade och gick.

Två dagar senare återvände rebellerna, den här gången mer förberedda. Nu hade de med sig omkring 20 andra soldater. Först varnade vi resten av Betelfamiljen, sedan sprang alla till ett gömställe i källaren. Vi var sju stycken som gömde oss bakom två stora tunnor, skakande av rädsla. Rebellerna sköt vilt omkring sig när de tog sig fram i byggnaden. De sköt så mycket på dörrlåset att det smälte. ’Leta efter de där Jehovas vittnena, och skär halsen av dem’, vrålade en av soldaterna. De höll på i sju timmar och letade igenom hela byggnaden. Vi kröp ihop och försökte sitta knäpptysta. Rebellerna plundrade och förstörde, men när gryningen kom gav de sig i väg.

Vi samlade ihop våra personliga ägodelar och sprang uppför gatan till missionärshemmet i Cockerill, där vi förut hade Betelhemmet. På vägen blev vi rånade av andra rebeller. Vi var alldeles skakiga när vi kom fram till missionärshemmet, men tacksamma över att vara vid liv. Det tog några dagar innan vi hade återhämtat oss så pass att vi kunde åka tillbaka till Betel och städa upp.”

Två månader senare hade ECOMOG tagit kontroll över staden, och då kunde missionärerna återvända från Guinea. Men de anade inte hur snart de skulle behöva fly igen.

Operation No Living Thing

Åtta månader senare, i december 1998, hölls områdessammankomsten ”Guds väg – ett levnadssätt” på National Stadium i Freetown. Hundratals delegater njöt av det andliga programmet när de plötsligt hörde en explosion och såg en rökpelare stiga upp från bergen. Rebellerna slog till igen.

Situationen i Freetown förvärrades under dagarna som följde. Avdelningskontoret chartrade ett litet flygplan och evakuerade 12 missionärer, 8 utländska beteliter och 5 byggvolontärer till Conakry. Tre dagar senare, den 6 januari 1999, startade rebellerna en fruktansvärd kampanj som de kallade ”Operation No Living Thing” (Operation inget levande). Regelrätta dödspatruller gick igenom Freetown och massakrerade 6 000 civila. Rebellerna lemlästade och stympade människor, kidnappade hundratals barn och förstörde tusentals byggnader.

Edward Toby var en älskad broder som blev brutalt mördad. Mer än 200 svårt chockade bröder och systrar fick bo antingen på Betel eller på missionärshemmet i Cockerill. Andra gömde sig i sina hem. Vännerna som hade tagit skydd på missionärshemmet i Kissy var i stort behov av läkemedel. Men att ta sig till andra sidan staden var mycket farligt. Vem skulle våga sitt liv? De orädda nattvakterna på Betel, Laddie Sandy och Philip Turay, ställde villigt upp.

Philip berättar: ”Det var fullständigt kaos. Vägspärrarna som var spridda över hela staden bemannades av rebellsoldater som plötsligt kunde attackera vem som helst. Det var utegångsförbud från eftermiddagen till förmiddagen nästa dag, så möjligheterna att ta sig någonstans var begränsade. Men två dagar senare kunde vi nå missionärshemmet i Kissy, bara för att upptäcka att det hade blivit plundrat och nerbränt.

När vi sökte igenom området hittade vi en av våra bröder, Andrew Caulker. Rebellerna hade bundit honom och slagit honom med yxa flera gånger. Trots fruktansvärda skallskador hade han lyckats komma undan. Vi körde honom direkt till sjukhuset där han återhämtade sig så småningom. Han tjänade längre fram som reguljär pionjär.”

Andra vänner undgick att bli dödade eller skadade tack vare att de var kända för att alltid vara politiskt neutrala. En broder berättar: ”Rebellerna krävde att vi skulle ta på oss vita huvudbindlar och dansa på gatorna för att visa vårt stöd för deras sak. ’Om ni vägrar hugger vi av er armar eller ben eller dödar er’, sa de till oss. Skräckslagna klev min fru och jag åt sidan och bad tyst till Jehova. En ung man som samarbetade med rebellerna såg vår svåra situation och sa till rebelledaren: ’Han är vår vän, ingen fiende. Men han blandar sig inte i politik, så vi kan dansa i stället för honom.’ Ledaren blev nöjd och gick sin väg, och vi skyndade oss hem.”

Ett kusligt lugn lade sig över staden, och bröderna började försiktigt organisera möten och tjänst igen. Förkunnarna bar sina sammankomstmärken för att identifiera sig vid vägspärrarna. Vännerna som stod i de långa köerna blev skickliga på att vittna informellt.

Bristen på i stort sett allting i Freetown blev bara värre, och därför flögs 200 lådor med nödhjälp in från avdelningskontoret i Storbritannien. Billie Cowan och Alan Jones flög från Conakry till Freetown för att följa lasten med varor genom en rad vägspärrar. Lådorna kom fram till Betel precis innan utegångsförbudet trädde i kraft. James Koroma var kurir och gjorde turer till Conakry för att hämta litteratur och andra förnödenheter. En del av litteraturen skickades vidare till isolerade förkunnare i Bo och Kenema.

Den 9 augusti 1999 började missionärerna i Conakry att återvända till Freetown. Följande år ingrep en brittisk expeditionsstyrka och drev bort rebellerna från Freetown. Enskilda strider fortsatte ett tag, men i januari 2002 förklarades kriget vara över. Den 11-åriga konflikten resulterade i att 50 000 miste livet, 20 000 lemlästades, 300 000 hem förstördes och över en miljon människor tvingades på flykt.

Hur hade det gått för Jehovas organisation? Det var tydligt att Jehova hade skyddat och välsignat den. Under konflikten hade runt 700 blivit döpta. Hundratals bröder och systrar hade flytt krigszonen, men antalet förkunnare i Sierra Leone hade ändå ökat med 50 procent. Förkunnarantalet i Guinea hade ökat med över 300 procent. Men det som var ännu viktigare var att Guds folk hade varit lojala. Trots att de tvingades leva mitt i ”betryckets smältugn” bevarade de sin kristna enhet. De fortsatte visa kärlek och ”utan uppehåll ... undervisa och förkunna de goda nyheterna”. (Jes. 48:10; Apg. 5:42)

JAG blev tvångsrekryterad av rebellsoldater när jag var 16. De försåg mig med knark och sprit, och jag var ofta påtänd under striderna. Jag gjorde mig skyldig till fruktansvärda övergrepp. Det är något jag ångrar djupt.

En dag kom en äldre broder och predikade i rebellernas logement. De flesta var rädda för oss och föraktade oss, men han ville att vi skulle få andlig hjälp. Han inbjöd mig till ett möte, och jag följde med. Jag kommer inte ihåg vad mötet handlade om, men däremot vännernas omtanke.

Jag tappade kontakten med vittnena när kriget blossade upp. Längre fram blev jag allvarligt sårad och överlämnades till andra rebeller för att få vård. Innan kriget tog slut lyckades jag fly till ett regeringskontrollerat område. Där fick jag vara med i ett rehabiliteringsprogram för att bearbeta mina upplevelser och börja fungera i samhället igen.

Jag längtade oerhört efter andlig hjälp. Jag gick till pingstkyrkan, men de kallade mig ”Satan i deras mitt”. Så jag försökte få tag på Jehovas vittnen i stället, och jag började studera och gå på deras möten. När jag berättade om mitt mörka förflutna uppmuntrade bröderna mig med Jesus ord: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. ... Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Matt. 9:12, 13)

De här orden gick rakt in i hjärtat på mig. Jag lämnade över min stridskniv till brodern som studerade med mig och sa: ”Jag var rädd för hämndaktioner så jag behöll det här vapnet. Men nu, när jag vet att Jehova och Jesus älskar mig, vill jag inte använda det längre.”

Vännerna lärde mig att läsa och skriva. Så småningom blev jag döpt och började som pionjär. Ibland träffar jag före detta rebeller i tjänsten, och de visar respekt för att jag lyckades ordna upp mitt liv. Jag fick faktiskt studera med min före detta plutonchef.

Jag fick tre söner under tiden som soldat. Självklart ville jag hjälpa dem att lära känna Jehova när jag fick sanningen. Det är underbart att två av dem har reagerat positivt. En av mina söner har blivit odöpt förkunnare, och den äldste är hjälppionjär.

”Tack Jehova!”

Med tiden stabiliserades situationen, och vännerna kunde återvända till det som fanns kvar av deras hem. Församlingar som hade blivit upplösta på grund av kriget började blomstra igen, särskilt i den östra delen av Sierra Leone som var hårdast drabbad. Några specialpionjärer berättar: ”Det kom 16 på det första mötet, 36 på det andra, 56 på det tredje och 77 på Åminnelsen. Det kändes fantastiskt!” Nio nya församlingar kunde bildas, så totalt fanns det 24. Det kom tio nya missionärer från Gilead som hjälpte till att sätta fart på predikoarbetet. År 2004 kom 7 594 till Åminnelsen, mer än fem gånger det totala antalet förkunnare. Och man kunde se en liknande ökning i Guinea.

Den styrande kretsen skickade snabbt biståndsmedel för att hjälpa flyktingarna som återvände. (Jak. 2:15, 16) Team med ideella arbetare reste runt till olika platser och byggde eller reparerade 12 Rikets salar. De reparerade även en sammankomsthall i Koindu. De byggde också 42 enkla bostäder i lokalt tillverkat tegel till familjer som hade förlorat sina hem. En änka i 70-årsåldern fick ett enkelt hus med korrugerad plåt på taket. Med tårar i ögonen stod hon bredvid sitt hus och ropade: ”Tack Jehova! Tack Jehova! Tack alla bröder!”

Avdelningskontoret kunde uppföra fler Rikets salar med ekonomiskt stöd från programmet för länder med begränsade resurser. Saidu Juanah är äldste och pionjär i en församling i Bo, och han berättar: ”En syster kom och sa till mig: ’Om jag får veta att vi ska få en ny Rikets sal kommer jag att klappa med både händerna och fötterna.’ Så när jag pålyste för församlingen att vi skulle få en Rikets sal hoppade systern upp från stolen och började applådera och dansa. Hon ’klappade’ verkligen med händer och fötter!”

Waterloo-församlingen överlämnade sin nya Rikets sal 2010. Modellen är ”expandable”. Den kan öppnas upp och användas som sammankomsthall med 800 sittplatser. Samma dag som församlingen köpte tomten kom det in ett högre bud från en annan spekulant. Men säljaren sa: ”Jag vill hellre att min mark används för ett religiöst bruk än ett kommersiellt.”

Tack vare organisationens biståndsprogram för länder med begränsade resurser har man kunnat bygga 17 Rikets salar i Sierra Leone och 6 i Guinea. De här enkla men värdiga lokalerna har gjort att fler intresserade kommer till mötena.

Fåren i djungeln

Predikoverket började ta ordentlig fart, och avdelningskontoret ordnade en två månader lång kampanj på distrikt som inte hade bearbetats på länge. Förkunnarna lämnade nästan 15 000 böcker och fick vara med om många trevliga erfarenheter i tjänsten. Några på distriktet undrade om inte Jehovas vittnen skulle starta församlingar någonstans i närheten. Det ledde till att två nya församlingar bildades så småningom. I en liten by träffade vännerna två systrar som hade tvingats fly under kriget och sedan tappat kontakten med församlingen. Då ordnade bröderna genast med regelbundna möten där, och det sattes i gång flera bibelstudier.

År 2009 fick avdelningskontoret höra talas om en liten grupp människor i en by djupt inne i djungeln i Guinea. De påstod att de var Jehovas vittnen, och några bröder skickades dit för att söka upp dem. Det visade sig att en äldre broder hade flyttat tillbaka till sin hemby när han gick i pension, och han studerade med flera män i byn innan han dog. En av männen tog till sig sanningen och började berätta om sin tro för andra. Den här mannen höll också möten med hjälp av litteraturen som brodern hade lämnat efter sig. Några av byborna hade tjänat Jehova i 20 år innan en förkunnare råkade stöta ihop med en av dem. Avdelningskontoret sände genast bröder för att ge gruppen andlig hjälp. I den här byn var 172 närvarande vid Åminnelsen 2012.

På senare tid har även många förlorade får kommit tillbaka till fållan. Det är vänner som har glidit bort från sanningen och kanske rentav blivit uteslutna. Många av dem har ändrat sig och börjat vandra på sanningens väg igen. Och deras bröder och systrar har välkomnat dem med öppna armar. (Luk. 15:11–24)

Muslimer tar emot sanningen

Paulus var flexibel i tjänsten och blev allt ”för alla slags människor”. (1 Kor. 9:22, 23) På samma sätt har förkunnarna i Sierra Leone och Guinea lärt sig att anpassa sina samtal efter människors olika bakgrund. Islam är den största religionen i båda länderna, och vi ska se ett exempel på hur förkunnarna resonerar med toleranta muslimer.

Saidu Juanah var själv muslim tidigare, och han förklarar: ”Muslimer tror att Adam skapades av stoft, men att han först levde i ett paradis i himlen. Så jag brukar fråga: ’Var finns stoft någonstans, i himlen eller på jorden?’

’Här på jorden’, svarar de.

’Så var måste Adam ha blivit skapad?’

’På jorden.’

Sedan brukar jag läsa 1 Moseboken 1:27, 28 och fråga: ’Har andevarelser några barn?’

’Nej, änglar är inte män och kvinnor.’

’Var måste Adam och Eva alltså ha levt när Gud sa till dem att skaffa barn?’

’Här på jorden.’

’Så var kommer paradiset finnas när Gud återställer det?’

Då drar de flesta slutsatsen att det måste vara här på jorden.” Saidu avslutar: ”När man tar upp sådana här tankar från Bibeln är det många muslimer som vill resonera vidare och ta emot biblisk litteratur.”

En butiksägare, Momoh, var muslim och hoppades kunna bli imam en dag. När några missionärer träffade honom och pratade om Bibeln blev han nyfiken. Han var med på delar av en kretssammankomst och tyckte om det han hörde. Fyra dagar senare tog han med sig sin fru, Ramatu, och deras fem barn till Åminnelsen. Sedan började Momoh studera Bibeln på allvar. Redan efter några gånger slutade han sälja cigaretter. Han sa till sina kunder att Gud inte godkänner att man röker och att det är skadligt. Han började också studera med sin fru och sina barn i affären. Om det kom några kunder under studiet sa han att de fick sätta sig ner och vänta, eftersom studiet var så viktigt för familjen. När Momoh och Ramatu registrerade sitt äktenskap började deras familjer motarbeta dem. Utan att bli avskräckta vittnade de modigt för sina släktingar, och så småningom vann de deras respekt. Momoh blev döpt 2008 och Ramatu 2011.

Respekt för blodet

Jehovas folk fortsätter modigt att följa Guds normer. Ett exempel är att respektera blodets helighet. (Apg. 15:29) Många läkare i Sierra Leone och Guinea har nu större förståelse för vännernas ståndpunkt i den här frågan.

År 1978 delade vännerna ut broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet till läkare, sjuksköterskor, sjukhuschefer, jurister och domare över hela Sierra Leone. Kort därefter fick en höggravid syster inre blödningar, och läkarna vägrade behandla henne utan blod. Men en läkare ställde upp efter att ha fått väl underbyggd information i broschyren om blodet. Systern fick en frisk liten pojke och återhämtade sig fint.

En kirurg på sjukhuset i Kenema, dr Bashiru Koroma, fick 1991 broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? Han blev imponerad av materialet och började studera Bibeln och gå på mötena. När en 9-årig pojke spräckte mjälten i en olycka vägrade läkarna operera utan blod. De sa till föräldrarna: ”Ta med er pojken så han får dö hemma!” Föräldrarna kontaktade dr Koroma, som genomförde operationen utan några komplikationer.

Doktor Koroma blev snart broder Koroma, en ivrig förespråkare för blodfri behandling. Andra läkare tog avstånd från honom, trots att han behandlade sina patienter mycket framgångsrikt. Men längre fram började flera av hans kolleger konsultera honom i samband med komplicerade kirurgiska ingrepp.

Sedan 1994 har avdelningen för sjukhusinformation på avdelningskontoret i Freetown bildat sjukhuskommittéer i både Sierra Leone och Guinea. De här kommittéerna har hjälpt många vänner och skapat goda relationer med läkare som numera respekterar vår syn på blodet.

Döva får hjälp

Enligt en undersökning finns det flera hundra döva i Guinea och mellan 3 000 och 5 000 i Sierra Leone. Jehovas ”vilja är att alla slags människor skall bli räddade”, men hur skulle man nå de döva med de goda nyheterna? (1 Tim. 2:4)

Kevin och Michelle Washington gick Gileadskolan och kom till Sierra Leone som missionärer 1998. Michelle berättar: ”Kevin och jag blev förordnade till en församling där fyra döva brukade komma på mötena. Jag hade lärt mig amerikanskt teckenspråk och ville så gärna hjälpa dem. Avdelningskontoret bad mig tolka till teckenspråk på möten och sammankomster, och döva vänner från närliggande församlingar inbjöds att komma. Betel ordnade dessutom med teckenspråkskurser för förkunnare som var intresserade av att hjälpa de döva. Vi började söka efter döva på distriktet och startade flera studier. Människor i samhället blev imponerade när de såg vilka ansträngningar vi gjorde för att hjälpa de döva. Men det var inte alla som tyckte om det vi höll på med. En pastor som höll gudstjänster för de döva kallade oss ’falska profeter’. Han uppmanade människor att undvika Jehovas vittnen. En del fick höra att deras ekonomiska stöd från kyrkan skulle dras in om de hade kontakt med oss. De döva splittrades snabbt i två läger: De som inte hade pratat med oss och tog pastorns parti, och de som hade pratat med oss och inte höll med pastorn. Några i den senare gruppen tog ståndpunkt för sanningen och blev så småningom döpta.”

Femi är döv sedan födseln och kunde bara kommunicera med enkla gester. Han var misstänksam mot alla, och speciellt mot hörande. Han var inte lycklig och kände sig inte älskad. Men så började några bröder från teckenspråksgruppen studera Bibeln med honom. Snart var han regelbundet med på mötena och lärde sig även teckenspråk. Femi blev med tiden döpt och är nu glad att kunna hjälpa andra döva att lära känna sanningen.

I juli 2010 blev teckenspråksgruppen i Freetown en församling. Det finns även teckenspråksgrupper i Bo och Conakry.

Fattiga men ”rika i tro”

Bibeln berättar att de flesta kristna under det första århundradet var fattiga. Lärjungen Jakob skrev: ”Har inte Gud utvalt de fattiga vad världen beträffar till att vara rika i tro?” (Jak. 2:5) Vännerna i Sierra Leone och Guinea har verkligen fått hopp och tröst genom sin tro på Jehova.

Tro har fått många fattiga vänner att spara i månader för att kunna vara med vid områdessammankomster. Några odlar grönsaker eller andra grödor för att finansiera resan. Grupper på 20 till 30 delegater tränger ihop sig i en liten lastbil i värmen och åker på dammiga och gropiga vägar i över 20 timmar. Andra går långa sträckor till fots. En broder berättar: ”Vi gick de första 8 milen till sammankomsten och hade med oss ett stort lass med bananer. Vi sålde bananerna längs vägen, så lasten blev lättare och lättare. Dessutom fick vi ihop tillräckligt med pengar för att kunna åka sista biten med lastbil.”

Tro har också fått många vänner att motstå frestelsen att flytta till rikare länder. ”Vi litar på att Jehova kommer att ge oss det vi behöver”, säger Emmanuel Patton som har gått Bibelskolan för ogifta bröder. ”Behovet av förkunnare är stort, och vi inser att den tjänst vi kan utföra här i landet är mycket värdefull.” (Matt. 6:33) Emmanuel är nu äldste, och tillsammans med sin fru, Eunice, är han fullt upptagen i tjänsten för Jehova. Andra bröder resonerar på samma sätt. De väljer att stanna kvar och inte flytta för att kunna hålla ihop familjen och skydda den andligen. ”Jag ville inte ta ett jobb som skulle innebära att jag är borta från familjen längre perioder”, säger Timothy Nyuma, som har varit specialpionjär och vikarierande kretstillsyningsman. ”Dessutom tyckte min fru och jag att det var bättre att låta barnen gå i skolan nära hemmet, i stället för att skicka dem till en finare skola och låta någon annan fostra dem.”

Andra bröder och systrar visar att de har en stark tro när de fortsätter med sina andliga rutiner trots olika problem och svårigheter. Kevin Washington som nämndes tidigare säger: ”Många förkunnare är regelbundna i tjänsten och sköter sina uppgifter i församlingen, trots personliga problem som kunde fått dem att stanna hemma från mötena och vara bittra. Några har kroniska sjukdomar, men har inte tillgång till samma sjukvård eller medicinsk hjälp som finns i andra länder. Andra kämpar för att lära sig läsa och skriva. Om jag reagerar för hur en broder sköter en uppgift brukar jag tänka efter: Skulle jag ha gjort det lika bra om jag hade dålig syn men inte kunde köpa glasögon, hade allvarliga hälsoproblem men inte kunde få vård, varken hade ett fullständigt teokratiskt bibliotek eller tillgång till elektricitet och dessutom jobbade heltid?”

Bröderna och systrarna i Sierra Leone och Guinea ger ära åt Jehova på många olika sätt. Precis som de kristna i det första århundradet visar de att de är Guds tjänare ”genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer”. De är fattiga fast de ”gör många rika”, de är ”sådana som ingenting har och ändå äger allt”. (2 Kor. 6:4, 10)

En ljus framtid

För mer än 90 år sedan rapporterade Alfred Joseph och Leonard Blackman att fälten i Sierra Leone var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Och 35 år senare skrev Manuel Diogo från Guinea: ”Det finns mycket intresse här.” Förkunnarna i båda de här länderna är fortfarande övertygade om att det finns många fler som kommer att reagera positivt på de goda nyheterna.

År 2012 kom 3 479 på Åminnelsen i Guinea. Det är mer än fyra gånger så många som antalet förkunnare i landet. I Sierra Leone finns det 2 030 förkunnare, och till Åminnelsen kom nästan fyra gånger så många, dvs. 7 854. En som var med den kvällen var 93-åriga Winifred Remmie. Hon och hennes man, Lichfield, kom till Sierra Leone 1963. Efter 60 år i heltidstjänsten var hon fortfarande specialpionjär. Winifred säger: ”Vem hade anat att Sierra Leone skulle få så många andligt starka bröder och systrar? Även om jag har kommit upp i åren vill jag fortsätta hjälpa till med det här arbetet och se den fantastiska ökningen”.a

Jehovas vittnen i Sierra Leone och Guinea känner likadant som Winifred. De lovprisar Jehova och ger fin frukt som ståtliga välbevattnade träd. (Ps. 1:3) Med Jehovas hjälp kommer de att fortsätta förkunna om mänsklighetens enda hopp om frihet, ”Guds barns härliga frihet”. (Rom. 8:21)

JAG växte upp i ett fattigt område i Freetown med mamma och många andra utsatta familjer. Jag var förlamad från midjan och neråt. Jag skämdes för mitt handikapp, så jag tog mig bara utanför det här bostadsområdet en gång på 18 år.

När jag var 18 var det en missionär som hette Pauline Landis som kom till vårt område. Hon frågade om jag ville studera Bibeln. Jag berättade att jag inte kunde läsa och skriva, men Pauline sa bara att det kunde hon lära mig. Då tackade jag ja.

Jag tyckte verkligen om det jag fick lära mig från Bibeln. En dag frågade jag Pauline om jag kunde följa med på ett möte som hölls hemma hos ett vittne ett kvarter bort. ”Jag tar mig dit på mina träblock”, sa jag.

Mamma och alla grannarna följde mig oroligt med blicken när Pauline kom och hämtade mig. Jag tog tag i mina träblock och satte ner dem framför mig på backen. Sedan svingade jag kroppen framåt en bit i taget. När jag kom ut på gårdsplanen skrek grannarna till Pauline: ”Du tvingar henne! Hon har försökt förut och misslyckats.”

”Jay, vill du följa med?”, frågade Pauline försiktigt.

”Javisst! Jag har bestämt mig”, svarade jag.

Grannarna tittade tyst när jag närmade mig grinden. Till slut var jag utanför bostadsområdet, och då började alla ropa glatt och applådera.

Det var fantastiskt att vara med på det mötet. Mitt nästa mål var att komma till Rikets sal. Men då fick jag ta mig ända till slutet av en lång gata, åka taxi en bit och till sist bli buren av bröderna uppför en brant backe. Ofta var jag blöt och lerig när jag kom fram och fick byta om på Rikets sal. Men längre fram var det en omtänksam syster i Schweiz som gav mig en rullstol, så nu kan jag ta mig till mötena på ett värdigt sätt.

Jag blev motiverad att göra mer i tjänsten när jag läste om andra vittnen med funktionsnedsättningar. Så 1988 började jag som pionjär. Jag satte som mål att få hjälpa någon i familjen och någon på distriktet att komma med i sanningen, och jag bad Jehova om hjälp att lyckas med det. Och han har verkligen välsignat mig. Jag har hjälpt två av mina syskonbarn att lära känna sanningen, och en kvinna som jag träffade i gatutjänst är också en syster nu.

Jag har inte så mycket ork kvar i armarna längre, så jag är beroende av andra för att ta mig fram med rullstolen. Jag får även kämpa med kronisk smärta. Men jag har märkt att det bästa botemedlet är att undervisa andra om Jehova. Jag blir glad och lugn av tjänsten, och det lindrar smärtorna. Det är underbart att Jehova gav mig värdigheten tillbaka. Nu känns mitt liv meningsfullt.

EN EFTERMIDDAG kom rebellerna till vår stad och sköt i luften under två timmar. En del av dem var bara tonåringar som knappt orkade bära sina vapen. De var mycket smutsiga, hade tovigt hår och verkade påtända.

Dagen efter började dödandet. Människor blev brutalt avrättade eller lemlästade. Kvinnor blev våldtagna. Situationen var kaotisk. Broder Amara Babawo och hans familj gömde sig hemma hos mig tillsammans med fyra intresserade. Vi var skräckslagna.

Snart dök en rebelledare upp och beordrade att vi skulle anmäla oss till militärtjänst nästa morgon. Men vi ville vara neutrala, trots att vi riskerade att bli dödade. Vi bad stora delar av den natten. Tidigt på morgonen gick vi igenom dagens text och väntade på rebellerna. Men de kom aldrig.

Längre fram kom en rebellofficer och fyra av hans män och beslagtog mitt hus. De befallde oss att stanna kvar, och vi kunde fortsätta läsa dagens text och hålla möten. Några av soldaterna sa: ”Ni läser dagens text. Ni måste vara Jehovas vittnen.” De var inte intresserade av Bibeln men respekterade oss.

En dag kom en överste för att inspektera soldaterna som var inkvarterade i mitt hus. Han gjorde honnör och tog broder Babawo i hand. Han skrek till soldaterna: ”Den här mannen bestämmer på det här stället! Om ni rör så mycket som ett hårstrå på honom eller någon av hans vänner ligger ni risigt till. Uppfattat?” ”Ja, översten!”, svarade de. Sedan fick vi ett brev av översten där RUF beordrades att inte skada oss, eftersom vi är fridsamma medborgare.

Flera månader senare började olika rebellgrupper strida mot varandra, så vi var tvungna att fly till grannlandet Liberia. Där hotades vi av en annan rebellgrupp. Vi berättade att vi var Jehovas vittnen. Då frågade en soldat: ”Vad står det i Johannes 3:16?” När vi citerade versen lät han oss gå.

Senare träffade vi en annan rebelledare som beordrade broder Babawo och mig att följa med honom. Vi var livrädda. Men ledaren ville bara berätta att han hade studerat med Jehovas vittnen innan kriget. Han gav oss lite pengar och tog med sig ett brev till bröderna i en närliggande församling. Kort därefter kom två bröder till oss. De hade med sig nödhjälp och förde oss sedan i säkerhet.

NÄR striderna rasade mellan rebeller och regeringsstyrkor i Freetown 1997, hjälpte jag till med transporter till och från det tillfälliga kontoret i Conakry i Guinea.

Jag och några andra hade precis klivit på bussen på stationen i Freetown när vi hörde skottlossning i fjärran. När vi körde genom staden började kulorna vina omkring oss. Alla blev vettskrämda. Chauffören vände snabbt och tog en annan väg. Det dröjde inte länge innan vi stoppades av beväpnade rebeller som beordrade oss att kliva av bussen. Efter ett kort förhör lät de oss åka vidare. Senare fastnade vi i ytterligare en vägspärr. En av passagerarna kände gruppens ledare, och han lät oss passera. I utkanten av staden stötte vi på en tredje grupp med rebeller som började fråga ut oss, men sedan fick vi order att fortsätta resan. Vi åkte norrut och passerade många fler vägspärrar. Och till sist, tidigt på kvällen, rullade vår dammiga buss in i Conakry.

Som kurir hade jag ansvaret att överlämna litteratur, kontorsutrustning, nödhjälp och dokument från Betel. För det mesta åkte jag bil eller minibuss. Men andra gånger fick jag korsa floder med kanot och ta hjälp av unga grabbar i byarna för att lyckas få litteraturen genom regnskogen.

En gång transporterade jag utrustning från Freetown till Conakry, och minibussen jag åkte med blev stoppad av rebeller vid gränsen. En av soldaterna blev misstänksam när han upptäckte mitt bagage och började förhöra mig. Just då fick jag syn på en gammal skolkamrat bland rebellsoldaterna. De kallade honom Tjurnacke, och han gjorde verkligen skäl för namnet. Jag sa till soldaten som förhörde mig att jag hade kommit för att träffa Tjurnacke och ropade på honom. Han kände genast igen mig och kom springande. Vi kramade om varandra och skrattade. Sedan blev han allvarlig.

”Har du problem?”, frågade han.

”Jag försöker komma över gränsen till Guinea”, svarade jag.

Omedelbart gav han soldaterna order om att låta vår minibuss passera utan att bli inspekterad.

Från och med då gav Tjurnacke order till soldaterna att alltid låta mig passera när jag kom till gränsstationen. Soldaterna uppskattade att jag alltid hade med mig tidskrifter till dem. Snart fick jag smeknamnet Vakttornsmannen.

ÅR 1970 jobbade jag för ett brittiskt gruvbolag i Tongo Fields, ett område med diamantfyndigheter norr om Kenema. På fritiden letade jag också efter diamanter. När jag hittade några ädelstenar brukade jag klä upp mig och åka in till Kenema för att sälja dem och festa för pengarna.

År 1972 träffade jag Jehovas vittnen och började studera. Fem månader senare var jag redo att bli döpt. Men jag hade ingen semester kvar. Jag bad en jobbarkompis ta mitt skift så jag kunde åka på sammankomsten och döpa mig. Han ställde upp på ett villkor – att han fick min lön för en hel vecka. Dopet var viktigare för mig än pengar, så jag tvekade inte. Efter sammankomsten sa han åt mig att behålla pengarna, för han tyckte att jag gjorde helt rätt som tjänade Gud. Sex månader senare slutade jag mitt välbetalda arbete och blev specialpionjär. Nu samlar jag skatter i himlen i stället. (Matt. 6:19, 20)

Jag tjänade som specialpionjär och kretstillsyningsman i olika delar av landet i 18 år. Under den här perioden träffade jag Christiana, som blev en fantastisk hustru och ett bra stöd i livet. Vi blev välsignade med en dotter, Lynette.

Under inbördeskriget var Christiana och jag pionjärer i Bo, som ligger i ett annat område med diamanttillgångar. Där fann vi människor som var äkta ädelstenar. På bara fyra år växte vår församling med över 60 procent. Nu finns det tre stabila församlingar i Bo.

Jag blev inbjuden att tjäna i avdelningskontorets kommitté i Sierra Leone 2002. Christiana och jag bor nära Betel. Jag pendlar dit varje dag, och Christiana är specialpionjär. Lynette arbetar på Betel och ingår i teamet som översätter till krio.

En gång i tiden drömde jag om att hitta diamanter, men jag fann något mycket bättre, andliga skatter. Hittills har 18 av mina studier tagit emot sanningen. De är mina bästa fynd. Jehova har verkligen välsignat mig mer än jag hade kunnat ana.

ÅR 1991 intog rebeller Koindu i Sierra Leone. Min fru, Satta, och jag flydde för livet, och de följande åtta åren bodde vi i många olika flyktingläger. Det var brist på mat, vi var ofta sjuka och många omkring oss levde omoraliskt.

När vi kom till ett nytt flyktingläger brukade vi be myndigheterna om en bit mark där vi kunde bygga en Rikets sal. Ibland var de samarbetsvilliga, men inte varje gång. Ändå ordnade det sig alltid så att vi hade någonstans att hålla möten. Vi var beslutna att fortsätta tjäna Jehova. Under tiden som kriget pågick byggde vi fyra Rikets salar i olika läger.

När kriget väl var över kunde vi inte återvända hem. Flera år av blodiga strider hade lagt Koindu i ruiner, och därför skickades vi till ännu ett flyktingläger i närheten av Bo. Där kunde vi bygga en femte Rikets sal tack vare ekonomiskt stöd från avdelningskontoret.

REDAN efter två veckor i Sierra Leone var jag helt förälskad i landet. Ett starkt första intryck var hur enkelt det verkade vara för människor att gå så elegant med tunga bördor på huvudet. Överallt sjöd det av liv och rörelse. Barnen lekte och dansade på gatorna, klappade händer och stampade med fötterna. Jag kände mig omgiven av musik och starka färger.

Men det bästa med Sierra Leone är tjänsten. Människor är mycket gästfria mot främlingar. De har respekt för Bibeln och lyssnar gärna. Jag blir ofta inbjuden i deras hem, och när jag ska gå är det många som följer mig en bit på vägen. Allt det här hjälper mig att stå ut med mindre problem, som brist på vatten och strömavbrott.

Ibland får jag frågan om jag inte känner mig ensam, eftersom jag inte är gift. Men jag har så mycket att göra att jag inte hinner känna mig ensam. Mitt liv är verkligen meningsfullt.