År 1956 kom ytterligare två missionärer till Freetown, Charles och Reva Chappell. På väg till missionärshemmet blev de förbryllade när de fick syn på en stor skylt som annonserade en biblisk föreläsning i Wilberforce Memorial Hall. Charles berättar: ”Det stod att talet skulle hållas av C.N.D. Jones och att han var en representant för Jehovas vittnens kyrka.”

Jones menade att han tillhörde de smorda och ledde en utbrytargrupp som hade lämnat församlingen i Freetown flera år tidigare. Den här gruppen kallade sig själva Jehovas sanna vittnen. De stämplade missionärerna som ”Gilead-cowboys” och menade att andra vittnen som var lojala mot organisationen i själva verket var bedragare.

Situationen drogs till sin spets när Jones och några av dem som stödde honom blev uteslutna. Charles säger vidare: ”En del bröder som stod på utbrytarnas sida blev mycket chockade av den pålysningen. Några av dem vädrade sitt missnöje. Flera vänner fortsatte att umgås med upprorsmakarna och försökte störa mötena och tjänsten. De här missnöjda personerna höll ihop under mötena och satt tillsammans på en rad som de andra vännerna brukade kalla ’motståndarnas rad’. Många av dem lämnade så småningom sanningen. Men en del fick tillbaka sin andliga balans och blev flitiga förkunnare igen.”

Kissifolket får höra Bibelns sanning

Strax efter broder Arnotts besök fick Charles Chappell ett brev från en broder i grannlandet Liberia. Brodern ville få i gång predikoarbetet bland sina släktingar i Sierra Leone. Han tillhörde ett folk som var bosatta i de gröna bergen och dalarna där Sierra Leone, Liberia och Guinea möts. De talade kissi, och det verkade som att många av dem ville lära sig mer om Bibeln.

Större delen av kissifolket kunde inte läsa eller skriva, och därför ordnades läs- och skrivkurser tillsammans med bibelundervisning i Koindu. Hundratals intresserade var med på de här kurserna. Charles berättar: ”Snart började fem av dem som förkunnare. Sedan ökade antalet till 10, 15 och sedan 20. Människor kom med i sanningen så fort att jag undrade om de verkligen var riktiga förkunnare. Men jag hade fel. De var inte bara trogna, utan också mycket engagerade.”