Jag gav gensvar i skördetiden
BERÄTTAT AV WINIFRED REMMIE
”SKÖRDEN är stor, men arbetarna är få.” Det som drev Herren Jesus att uttala dessa ord var en djup medkänsla med människor som var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde. Jag har känt det på samma sätt, och under de gångna 40 åren har jag alltid försökt att ge ett positivt gensvar på Mästarens kallelse att ta del i skördearbetet. — Matteus 9:36, 37.
Jag föddes i Västafrika och växte upp i en familj med sju barn, alla flickor. Våra föräldrar var kärleksfulla men stränga, och de var också mycket religiösa. Att gå i kyrkan och söndagsskolan varje vecka var ett absolut måste. Men det var inte något problem för mig, för jag älskade andliga ting. När jag var tolv år blev jag faktiskt ombedd att undervisa i söndagsskolan.
Äktenskap och äventyr
År 1941, vid 23 års ålder, gifte jag mig med Lichfield Remmie, som arbetade som bokhållare vid kolonialförvaltningen. Vi hade det bra i materiellt avseende, men på grund av äventyrslystnad och en önskan att få det ännu bättre ställt begav vi oss år 1944 till Liberia. Vändpunkten i min mans liv, och så småningom även i mitt, kom år 1950, då han träffade Hoyle Ervin, en av Jehovas vittnens missionärer. Efter bara tre veckors bibelstudium började min man ta del i predikoarbetet.
Jag blev mycket upprörd när min man slutade gå i kyrkan. Han hade ju trots allt varit en mycket hängiven protestant, som till och med fastade under fastlagen. Första gången jag såg honom gå ut i predikotjänsten med sin väska i handen blev jag rasande. ”Har du blivit galen?” skrek jag. ”En betydande man som du kan väl inte gå ut och predika med sådana där dårar!” Men min man var lugn och samlad, trots mitt utbrott.
Följande dag kom broder Ervin hem till oss för att studera med Lichfield. Som vanligt var jag mycket reserverad under studiet. Det kanske var därför som broder Ervin frågade mig om jag var analfabet. Vad? Jag analfabet? Vilken förolämpning! Jag skulle minsann visa honom hur välutbildad jag var! Jag skulle nog avslöja den där falska religionen!
Jag tar emot sanningen
Någon tid efter denna händelse fick jag syn på boken ”Låt Gud vara sannfärdig” på vardagsrumsbordet. ”Vilken fånig titel”, tänkte jag. ”Gud har väl alltid varit sannfärdig!” Jag ögnade igenom boken och fann snart en annan sak som jag retade mig på. Det stod att människan inte har en själ, utan är en själ! Till och med hundar och katter är själar! Detta gjorde mig verkligen upprörd. ”Vilken löjlig lära!” tänkte jag.
När min man kom hem, började jag ilsket attackera honom. ”De där bedragarna säger att människan inte har någon själ. De är falska profeter!” Men min man började inte träta med mig, utan svarade lugnt: ”Winnie, alltihop står i Bibeln.” När broder Ervin sedan tålmodigt visade mig i min egen bibel att vi är själar och att själen kan dö, blev jag mycket förvånad. (Hesekiel 18:4, NW) Ett skriftställe som gjorde särskilt stort intryck på mig var 1 Moseboken 2:7 (NW), där det står: ”Människan [Adam] blev en levande själ.”
Jag hade alltså haft fel i alla dessa år! Jag kände mig lurad av prästerskapet och gick aldrig mer i kyrkan. I stället började jag besöka Jehovas vittnens möten. Den kärlek som rådde bland dem gjorde verkligen intryck på mig. Det här måste vara den sanna religionen!
Vi tar del i skördearbetet i Cape Palmas
Omkring tre månader senare fick min man ett tillfälle att stjäla en större penningsumma från det företag där han var anställd — men han grep inte tillfället. Hans arbetskamrater pikade honom och sade: ”Remmie, du kommer att dö utfattig.”
På grund av sin ärlighet blev han emellertid befordrad och skickades till Cape Palmas för att öppna ett filialkontor där. Vi predikade nitiskt, och efter bara två månader hade vi samlat en liten grupp som var mycket intresserad av Bibelns budskap. När Lichfield lite längre fram var tvungen att bege sig till huvudstaden, Monrovia, för att skaffa en del saker till det nya kontoret, passade han på att bli döpt. Han kontaktade också Sällskapet och bad om hjälp att ta hand om alla dem i Cape Palmas som visade intresse för sanningen.
Sällskapet svarade med att sända broder och syster Faust till Cape Palmas. Syster Faust var till ovärderlig hjälp för mig, och i december 1951 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt. Nu var jag mer beslutsam än någonsin att fortsätta att samla in ”frukt för evigt liv”. (Johannes 4:35, 36) I april 1952 trädde jag in i heltidstjänsten som pionjär.
Jag fick genast erfara att Jehova välsignade mina ansträngningar: inom ett år hade jag hjälpt fem personer fram till överlämnande och dop. En av dem, Louissa Macintosh, var kusin till Liberias dåvarande president, W. V. S. Tubman. Hon blev döpt och trädde in i heltidstjänsten och tjänade troget Gud fram till sin död år 1984. Vid flera tillfällen vittnade hon för presidenten.
Vidare till Lower Buchanan
År 1957, under ett besök av områdestillsyningsmannen, blev min man och jag erbjudna att bli pionjärer med särskilt uppdrag. Efter att ha begrundat saken under bön tackade vi ja till förordnandet. Lichfield behövde några månader på sig för att avveckla sitt förvärvsarbete i Cape Palmas, och därför reste jag i förväg till Lower Buchanan, som var helt jungfrulig mark vad predikandet beträffar, för att sätta i gång verksamheten där.
När jag kom fram, fick jag bo hos en familj som hette Maclean. Följande dag blev jag, som seden var, presenterad för den lokale hövdingen av pelestammen. Hövdingen och hans familj gav mig ett varmt välkomnande, och jag fick vittna för en liten grupp människor i hans hem. Inte mindre än sex av de personer som jag talade med den dagen, däribland hövdingen själv och hans hustru, blev så småningom Jehovas vittnen.
Snart var över 20 personer närvarande vid det studium av Vakttornet som jag ledde. Jag måste lita helt på Jehova, och han gav mig den styrka och de förmågor som jag behövde för att ta hand om hans får. När jag kände mig trött eller otillräcklig, brukade jag dra mig till minnes trogna personer i forna tider, i synnerhet sådana kvinnor som Debora och Hulda, som oförskräckt hade fullgjort Jehovas uppdrag. — Domarboken 4:4—7, 14—16; 2 Kungaboken 22:14—20.
I mars 1958, efter att ha tillbringat endast tre månader i Lower Buchanan, fick jag ett brev som meddelade att kretstillsyningsmannen, John Charuk, skulle komma på besök. Jag hyrde en källarlokal som skulle kunna rymma en stor åhörarskara. Därefter begav jag mig till Upper Buchanan för att möta broder Charuk, men han kom inte. Jag väntade ända tills det blev mörkt och återvände sedan ledsen och trött till Lower Buchanan.
Omkring midnatt hörde jag hur det knackade på dörren. När jag öppnade, stod inte bara kretstillsyningsmannen där, utan också min man, vars överraskande ankomst på ett så fantastiskt sätt hade råkat sammanfalla med broder Charuks. Hur hade de lyckats hitta mig? De hade mött en jägare och frågade honom om han kände till en dam som gick omkring och predikade om Jehova. ”Ja”, svarade han och visade dem sedan vägen till den plats där jag bodde. Hur lycklig var jag inte över att jag på bara tre månader hade kunnat låta mitt ljus lysa så klart i Lower Buchanan! — Matteus 5:14—16.
Under broder Charuks besök kunde vi glädja oss åt en närvarosiffra på som mest 40 personer. Så småningom bildades en blomstrande församling, och vi kunde också bygga en vacker Rikets sal. Men livet var inte alltid problemfritt. År 1963 utbröt till exempel religiös förföljelse i Kolahun, och min man blev arresterad och satt i fängelse. Han blev så svårt misshandlad att han måste läggas in på sjukhus.
Längre fram samma år, kort efter det att min man kommit hem från sjukhuset, hade vi en sammankomst i Gbarnga. På sammankomstens sista dag kom soldater till platsen, föste ihop alla de närvarande och befallde oss att hälsa flaggan. När vi vägrade, tvingade de oss att hålla upp händerna i luften och titta rakt in i solen. De misshandlade också några av oss med sina gevärskolvar. Som en hjälp att bevara min ostrafflighet mot Gud sjöng jag för mig själv den Rikets sång som bär rubriken ”Frukta dem inte!” Därefter spärrade soldaterna in oss i ett smutsigt fängelse. Tre dagar senare släpptes alla utländska medborgare, och Lichfield och jag utvisades till Sierra Leone. Följande dag släpptes också de inhemska vittnena.
Ytterligare privilegier och välsignelser
Vi blev förordnade att arbeta tillsammans med församlingen i Bo i södra Sierra Leone. Vi tjänade där i åtta år och blev sedan förflyttade till Njala. Under vår tid i Njala blev min man förordnad att tjäna som tillfälligt fungerande kretstillsyningsman, och jag hade privilegiet att få följa med honom när han tog del i denna tjänst. I mitten av 1970-talet fick vi sedan ett nytt förordnande — en församling i Freetown.
Jag har haft glädjen att se många av dem som jag har studerat Bibeln med omfatta den sanna tillbedjan. Jag har över 60 ”anbefallningsbrev” i form av andliga barn och barnbarn. (2 Korintierna 3:1) Somliga har varit tvungna att göra drastiska förändringar i sitt liv, till exempel Victoria Dyke, som var profetissa i Aladurasekten. Efter att ha begrundat 1 Johannes 5:21 gjorde hon sig till sist av med sina många fetischer och andra religiösa föremål. Hon symboliserade sitt överlämnande genom vattendop och blev så småningom pionjär med särskilt uppdrag och kunde hjälpa många av sina släktingar att ta emot sanningen.
I april 1985 förlorade jag min man i döden, bara några månader innan vi skulle ha firat vår 44:e bröllopsdag. Men jag är inte ensam. Jag har fortsatt att tjäna min hjälpare, Jehova, som heltidsförkunnare. Och jag känner en speciell samhörighet med dem som jag har kunnat hjälpa att lära känna honom. De är på ett speciellt sätt mina familjemedlemmar. Jag älskar dem, och de älskar mig. När jag är sjuk, kommer de genast hem och ser till mig, och jag hjälper naturligtvis dem också.
Det råder inget tvivel om saken — om jag fick börja om från början, skulle jag med glädje ta min skära och hjälpa till i skörden som Jehovas medarbetare.
[Bild på sidan 23]
Winifred Remmie i dag