Jag lärde mig ett annat språk för att kunna tala med mitt barn

ETT av de lyckligaste ögonblicken i vårt liv var när vår son, Spencer, föddes i augusti 1982. Han föddes frisk och kry! Min man och jag hade planerat att vänta fem år innan vi skaffade oss vårt första barn. Månaderna gick, och vi gladde oss mycket över att se hur han växte. De månatliga rutinkontrollerna hos läkaren gick alltid bra. Jag tackade Jehova för denna underbara välsignelse.

När Spencer var nio månader, började jag emellertid ana att allt inte stod rätt till. Han reagerade inte för röster eller vissa ljud. För att testa hans hörsel brukade jag ställa mig så att han inte kunde se mig och sedan slå på en kastrull eller något annat föremål. Ibland vände han sig om, men inte alltid. Vid niomånaderskontrollen tog jag upp saken med läkaren, men han försäkrade mig om att allt stod rätt till med min son och att det inte fanns något att oroa sig för. Men månaderna gick, och han reagerade fortfarande inte för ljud och sade inte heller något.

Vid ettårskontrollen uttryckte jag återigen min oro inför läkaren. Inte heller den här gången fann han något fel, men han rekommenderade att vi gick till en audiolog. Jag gick till en sådan för att få Spencers hörsel testad, men resultaten var inte entydiga. Jag gick en andra och en tredje gång, men varje gång fick jag höra att resultaten inte var entydiga. Läkaren menade att testresultaten skulle bli bättre, när Spencer blev lite äldre. De tre första åren i ett barns liv är kritiska för språkutvecklingen. Jag blev mycket orolig. Jag fortsatte att fråga audiologen om det inte fanns någon testmetod som kunde ge mig ett bestämt besked. Till sist berättade han om en metod kallad hjärnstamsaudiometri vid Massachusetts Eye and Ear Infirmary.

Jag kände mig förkrossad

Veckan därpå åkte vi till sjukhuset i Boston. Jag bad Jehova om kraft att ta resultaten på rätt sätt, vilket besked jag än skulle få. Själv trodde jag att Spencer hade nedsatt hörsel och bara behövde få en hörapparat. Men så fel jag hade! Efter hörselprovet kallade teknikern in oss på sitt kontor. Då fick vi ett slutgiltigt besked: Spencer led av en svår sensorineural hörselnedsättning. När jag frågade vad det betydde, förklarade hon att min son inte kunde höra tal och inte heller de flesta andra ljud. Detta var inte vad jag hade förväntat att få höra. Jag kände mig förkrossad.

Genast började jag fundera: ”Hur kunde detta hända? Vad kunde orsaken vara?” Jag tänkte tillbaka på min graviditet och förlossning. Allt hade gått så bra. Spencer hade aldrig haft någon öroninfektion eller någon svårare förkylning. En mängd känslor vällde över mig! Vad skulle jag göra nu? Jag ringde hem och till några vänner och berättade vilket besked jag hade fått. En väninna, som också är ett Jehovas vittne, uppmuntrade mig att ta detta som en utmaning. Jag skulle bara behöva undervisa Spencer på att annat sätt. Jag var mycket tacksam mot Jehova för att han gav mig den styrka jag behövde.

Vad skulle vara bäst för Spencer?

Jag visste ingenting om hur man fostrar döva barn eller vad det innebär att vara döv. Hur skulle jag fostra min son och kunna kommunicera fullständigt med honom? Många tankar och oroliga funderingar for genom huvudet.

Veckan därpå åkte vi tillbaka till sjukhuset och diskuterade igenom våra möjligheter med teknikern. Hon förklarade att en metod inriktar sig på att lära barnet tala och att läsa på läpparna. En annan metod är att använda teckenspråket, som de döva använder. Det fanns en kurs där barnet fick lära sig teckenspråket och sedan att läsa på läpparna och att tala. Teknikern rekommenderade också att vi skaffade en hörapparat som kunde förstärka den lilla hörsel som min son hade. Vi besökte då en audiolog som provade ut en hörapparat åt Spencer. Den här audiologen föreslog att Spencer skulle pröva metoden att lära sig tala och läsa på läpparna. Han trodde att Spencer skulle klara det bra.

Vad skulle vara bäst för Spencer? Jag funderade på vad som var verkligt viktigt. Jehova vill att vi skall samtala med våra barn; detta är viktigt för att vi skall lyckas väl i vårt familjeliv. Vi kunde satsa på metoden där undervisningen är inriktad på att barnet skall lära sig tala och läsa på läpparna. Det var möjligt att Spencer skulle kunna utveckla förmågan att tala så väl att andra kunde förstå honom. Men det skulle ta år! Vad skulle vi göra nu? Vi beslöt oss för att använda teckenspråket.

Följande månad anmälde vi Spencer till en kurs som då kallades ett program för totalkommunikation. Både Spencer och jag fick lära oss grundkunskaperna i teckenspråket, och Spencer fick dessutom undervisning i talad engelska och i läppläsning. Man visade mig hur jag skulle kunna undervisa min son. Månaderna gick, och Spencer gjorde mycket fina framsteg. Ändå hade jag stunder då jag kände mig förkrossad. Jag kände mig missmodig, när jag märkte att andra barn kunde säga ”mamma” eller hade lärt sig att säga ”Jehova”. Men sedan frågade jag mig själv: ”Varför känner jag det så här? Jag har ju en son som är glad och frisk.” Jag bad till Jehova om hjälp att uppskatta privilegiet att ha ett sådant fint barn.

När Spencer var två år, ordnade vi så att vi kunde vara med vid en av Jehovas vittnens sammankomster där programmet tolkades till teckenspråket. Jag resonerade med ett par, som hade arbetat med döva Jehovas vittnen i många år, om det missmod jag kände. De talade om för mig att Jehovas vittnen höll möten på teckenspråket varje månad i Massachusetts, och de uppmuntrade mig att gå på dem.

Jag följde deras råd, och både Spencer och jag började gå på dessa möten. Där fick vi möjlighet att träffa och utbyta tankar med döva vuxna. I den engelskspråkiga församling som vi tillhörde fick Spencer inte ut mycket av mötena. Han höll sig tätt intill mig, eftersom jag var den enda som han kunde tala med. Han blev mer och mer frustrerad under dessa möten ju äldre han blev, och han uppförde sig också allt sämre. Men när vi gick på möten som hölls på teckenspråket, reagerade han helt annorlunda. Han kunde tala fritt med alla utan att behöva anlita sin mor som tolk. Han uppodlade mycket välbehövliga vänskapsförhållanden till dem som var i församlingen. Dessutom blev vi båda allt duktigare i teckenspråket, och jag lärde mig hur jag skulle kunna undervisa min son bättre vid vårt bibelstudium. Så underbart! Nu kunde jag för första gången vara tillsammans med min son på mötena som MAMMA och inte som tolk!

En stor vändpunkt för mig

När Spencer var tre år, anmälde jag, med min mans godkännande, honom till en kurs för döva och hörselskadade barn som anordnades i en vanlig skola. Gruppmöten erbjöds för att ge föräldrarna undervisning, och jag utnyttjade tillfället för att lära mig mera. Vid ett möte riktade sig en panel bestående av döva vuxna och tonåringar till gruppen. De som satt i panelen förklarade att kommunikationen mellan dem och deras föräldrar eller familjer var dålig, om den alls fungerade. När jag frågade varför, svarade de att deras föräldrar aldrig hade lärt sig teckenspråket och att de därför aldrig hade kunnat samtala ordentligt med sina föräldrar om livet, om sina känslor eller om sina intressen. Det verkade som om de upplevde att de inte var någon del av familjen.

Detta blev en stor vändpunkt för mig. Jag tänkte på min son. Jag skulle inte kunna stå ut med tanken att han växte upp och lämnade hemmet utan att någonsin ha uppodlat ett gott förhållande till sina föräldrar. Jag var mer fast besluten än någonsin att fortsätta att förbättra min kunskap i teckenspråket. Ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att beslutet att använda teckenspråket var det bästa för oss. Han blev allt duktigare i teckenspråket, och vi kunde resonera om vilket ämne som helst. Vi kunde ta upp sådana frågor som: ”Vart skall vi åka på semester?” eller: ”Vad skall du bli när du blir stor?” Jag insåg hur begränsad jag skulle ha varit, om vi bara hade talat muntligt med varandra.

När Spencer var fem år, fick han börja i en vanlig klass med hörande barn och med en lärare som kunde teckenspråket. Han gick tre långa år i den klassen. Han hatade skolan, och det var svårt att se honom gå igenom denna stora prövning. Jag var tacksam över att jag kunde tala med honom om vilka alternativ vi skulle kunna tänka oss pröva för att han skulle slippa känna sig så frustrerad. Till sist kom jag i alla fall fram till att det inte var bra för hans självaktning och hans möjligheter att ta till sig undervisningen att gå kvar i den skolan.

År 1989 tog mitt äktenskap slut. Jag var nu en ensamstående förälder med en sexårig son som gjorde snabba framsteg i teckenspråket. Jag kunde visserligen tala med honom, men jag visste att jag måste lära mig teckenspråket bättre för att kunna bevara och stärka kommunikationen mellan oss.

Dags att flytta

Jag undersökte vilka möjligheter döva barn hade i flera olika stater och fann en skola i Massachusetts där man använde både teckenspråket och engelska i vad man skulle kunna betrakta som en tvåspråkig undervisning. Dessutom fick jag veta att Jehovas vittnen snart skulle bilda en teckenspråksförsamling i Bostonområdet, och en god vän föreslog att vi flyttade dit. Tanken att flytta från vårt hem, vår familj och våra vänner i det lantliga New Hampshire till ett storstadsområde var svår för mig som ensamstående förälder att acceptera. Spencer tyckte också om att bo på landet. Men det var två saker som jag måste ta hänsyn till. Spencer behövde gå i en skola där alla, både lärare och elever, kunde tala fritt med varandra på teckenspråket, och jag kände att det skulle vara bäst att vara i en församling där det fanns andra döva vittnen.

Vi flyttade för fyra år sedan, när Spencer var nio år. Kort därefter bildades teckenspråksförsamlingen i Malden i Massachusetts, och sedan dess har Spencer gjort kolossalt stora framsteg. Han uppför sig mycket bättre, och han tycker om att vara med vid mötena. Jag blir så glad, när jag ser att han talar med andra och får kontakt med dem. De döva bröderna och systrarna i församlingen är underbara förebilder för min son, och de hjälper honom att se att även han kan nå andliga mål, vilket han också har gjort. Han håller nu tal i skolan i teokratisk tjänst och tjänar som odöpt förkunnare. Han har sagt att han vill bli döpt.

Det är så roligt att i tjänsten få se honom tala om sin tro med andra döva på teckenspråket! Hans självaktning har ökat enormt. Spencer har berättat för mig hur han känner det för församlingen. Han säger: ”Här hör vi hemma. Bröderna och systrarna kan samtala med mig.” Min son ber inte längre om att vi skall åka hem direkt efter mötena, utan nu är det jag som får säga till honom att det är dags att lämna Rikets sal!

I den skola som Spencer går i nu kan han utan svårighet samtala med andra döva barn. Hans diskussioner med dem har hjälpt honom att se vilken skillnad det är mellan världens syn på barn och Jehovas syn på dem. Spencer och jag talar öppet med varandra och har också ett nära vänskapsförhållande till varandra, i överensstämmelse med Bibelns principer. När han kommer hem på eftermiddagen, gör vi läxorna tillsammans. Vi går till mötena och går ut i tjänsten från hus till hus tillsammans. Men Spencer har sett att inte alla barn i hans skola har samma nära vänskapsförhållande till sina föräldrar som han har. — Kolosserna 3:20, 21.

”Vi kan tala om allt”

För ungefär ett år sedan såg jag på Spencer att han tittade på mig som om han ville säga något till mig. Jag frågade honom om han behövde något. ”Nej”, svarade han. Jag ställde några frågor om bland annat hur det var i skolan. Jag såg på honom att det var något som han ville säga mig. Sedan, under vårt familjestudium av Vakttornet, sade han: ”Visste du att det finns några föräldrar till elever i min skola som inte kan teckenspråket?” Jag tittade förvånat på honom. ”Jag menar allvar”, sade han. ”Det finns föräldrar som inte kan samtala med sina barn.” Han förklarade att några föräldrar hade besökt skolan och att han hade sett hur de pekade och gestikulerade i syfte att försöka samtala med sina barn och framföra de tankar som de ville förmedla till dem. ”Jag är så lycklig över att du har lärt dig teckenspråket. Vi kan samtala med varandra. Du pekar inte bara; vi kan tala om allt.”

Det rörde verkligen mitt hjärta! Många av oss uppskattar inte vad våra föräldrar gör för oss förrän vi blir vuxna. Men här berättar min son, 12 år gammal, hur tacksam han är för att vi på ett meningsfullt sätt kan samtala med varandra.

Som mor hade jag som ett av mina mål att ha ett gott förhållande till min son och att stå honom nära. Detta hade troligen inte varit möjligt, om jag inte hade lärt mig teckenspråket. Mitt överlämnande åt Jehova driver mig till att ta allvarligt på mina ansvarsuppgifter som förälder; det har gjort det lättare att fatta viktiga beslut angående kommunikation. Vi har båda haft andlig nytta av de beslut som vi har fattat. Orden i 5 Moseboken 6:7, där föräldrar blir uppmanade att tala med sina barn om Jehovas bud och befallningar när de sitter i sitt hus och när de går på vägen och när de lägger sig och när de stiger upp, är verkligen viktiga. Jag är verkligen tacksam över att Spencer och jag kan tala öppet med varandra om ”Guds storslagna gärningar”. (Apostlagärningarna 2:11) — Berättat av Cindy Adams.

[Infälld text på sidan 12]

Jag skulle inte kunna stå ut med tanken att han växte upp utan att någonsin ha uppodlat ett gott förhållande till sina föräldrar