De ville emellertid så gärna engagera sig mera helt och fullt i församlingen. Så 1992 beslutade avdelningskontoret att samla de döva och deras tolkar till en egen församling där enbart teckenspråk användes. Därigenom började de döva förkunnarna ha en aktiv del i att undervisa, ge kommentarer och predika på sitt eget språk.

”Teckenspråksförsamlingen var svaret på mina böner”, säger Silvia Mori, en döv syster som ensam fostrar sitt barn. ”Jag är verkligen glad över att få ha mer kontakt med döva bröder och systrar. Förut var vi uppdelade bland olika församlingar med hörande vänner, och vi träffade varandra bara en gång i veckan.”

Elba Basani, en annan döv syster, säger: ”Innan det fanns någon teckenspråksförsamling blev jag lätt modfälld, men nu känner jag mig riktigt glad, eftersom jag har möjlighet att vara hjälppionjär, vara upptagen i Jehovas tjänst och ha mer kontakt med mina andliga bröder. Jag tackar verkligen Jehova.”

I dag finns det fyra teckenspråksförsamlingar i Argentina. I dessa finns sammanlagt 200 förkunnare, däribland 38 döva bröder som tjänar som äldste och biträdande tjänare.