Ett ”vittnesröse” i landet där ”Guds berg” ligger

TA FRAM en karta över Afrika, följ Västafrikas kustlinje mot öster längs Guineabukten ända dit där kusten vänder söderut. Där hittar du Kamerun. Om du fortsätter söderut längs kusten, kommer du till ett vidsträckt område med svarta sandstränder. Den svarta sanden är ett resultat av Kamerunbergets vulkaniska verksamhet.

Denna kägelformiga bergstopp med sina 4.070 meter över havet dominerar den omgivande trakten fullständigt. När den nedgående solen dränker Kamerunbergets sluttningar i sitt ljus, presenteras en imponerande uppvisning av intensiva färger — ljuslila, orange, guldgult och karmosinrött. Som i en spegel återkastas alla dessa skiftningar i havet och i småsjöar i närheten och gör det nästan omöjligt att skilja mellan himmel och jord. Det är lätt att förstå varför de animistiska stammarna här runt omkring kallade berget Mongo Ma Loba, som översatt betyder ”Gudarnas vagn” eller vanligare: ”Guds berg”.

Längre söderut breder milsvida vita sandstränder ut sig kantade av kokospalmer. Vänder vi oss inåt land förbyts strax den idylliska kuststräckan i täta tropiska skogar som täcker stora delar av landet. De sträcker sig till gränsen mot Kongo och Centralafrikanska republiken samt norrut till Nigeria och Tchad. Landets västra del är bergig och påminner resenären om vissa trakter i Europa. Men det heta klimatet låter dig inte glömma att du befinner dig bara ett stenkast från ekvatorn. Den skiftande naturen föranleder många turistguider att beskriva Kamerun som ett Afrika i miniatyr. Detta intryck förstärks av de många etniska grupperna och de mer än 220 registrerade språken och dialekterna.

Skulle du komma till Kamerun tar du kanske in på något av de stora hotellen i hamnstaden Douala eller i huvudstaden, Yaoundé. Men då kunde du gå miste om tillfället att lära dig något om hur folket lever här, i synnerhet de mer än 24.000 Jehovas vittnen som har varit flitigt upptagna med att bygga upp ett ”vittnesröse” överallt i detta land där ”Guds berg” ligger.a Varför inte ta en tur genom landet och träffa några av dem? Var säker på att du kommer att få ett rikt utbyte av att utforska detta västafrikanska land.

Med kanot, bushtaxi eller cykel?

Sangha (Sanaga) är Kameruns längsta flod och bildar ett stort delta vid sitt utlopp i havet. För att nå alla invånarna i denna vidsträckta region måste Jehovas vittnen ofta färdas i kanoter som de tillverkat genom att urholka trädstammar. Så gör de nio förkunnarna av Guds kungarike i den lilla gruppen i Mbiako. Två av dem bor två och en halv mil bort, i byn Yoyo. För att komma till Mbiako måste de paddla på ordentligt. Ändå är de alltid med vid de kristna mötena. När kretstillsyningsmannen besökte den här gruppen, ville han visa videon Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet. Men det var lättare sagt än gjort. Var skulle han i en sådan avlägsen by kunna få tag på en videobandspelare, en TV-apparat och elektricitet att driva dem med?

Under besöksveckan var det några förkunnare som kom till pastorn i kyrkan på platsen. Till deras förvåning hälsade han dem varmt välkomna, och de fick ett livfullt bibliskt samtal med honom. När de lade märke till att pastorn ägde inte bara en videobandspelare, utan också en elektrisk generator, tog de mod till sig och frågade om de kunde få låna utrustningen. Pastorn, som gillade samtalet de hade haft, gick med på att hjälpa till. På lördagskvällen kom 102 personer till visningen, däribland pastorn och de flesta medlemmarna i hans kyrka. De båda vittnena från Yoyo hade med sig en del intresserade i två kanoter. Det bekymrade dem inte att de måste paddla mot det stigande tidvattnet. De blev djupt rörda och uppmuntrade av att ha sett videon, och de var stolta över att tillhöra en organisation vars syfte är att ära Jehova.

Om man vill någonstans dit det inte går att komma med kanot, kan man använda en bushtaxi. Det sjuder alltid av verksamhet omkring platserna där dessa taxibilar står parkerade och väntar på passagerare. Man blir lätt vimmelkantig bland alla dessa isvattenförsäljare, bananmånglare och ”bus boys”. De senares uppgift är att försöka förmå passagerare att stiga in i de väntande bushtaxibilarna, som alla är ”klara att ge sig av”, enligt vad de försäkrar. Men det får man inte ta så bokstavligt. Resande måste tillbringa timmar, ibland rentav dagar, med att vänta. Inte förrän alla passagerarna blivit inpressade i taxin och chauffören stuvat bagaget — säckar med olika alster, ibland rentav levande höns och getter — på takräcket, sätter sig bushtaxin i rörelse och beger sig ut på de skakiga, dammiga skogsvägarna.

En av bröderna i resetjänsten tröttnade på att bli transporterad på det här sättet. Han ville vara fri och oberoende, så för honom är det nu bara cykeln som gäller. Han säger: ”Alltsedan jag beslutade att använda cykeln för att ta mig från församling till församling, har jag alltid kommit i god tid för besöket. Visserligen kan det ta flera timmar att cykla, men jag behöver åtminstone inte vänta en hel dag eller ännu mer på en bushtaxi. Under regntiden försvinner vissa vägar nästan helt och hållet på grund av översvämning. Man måste ta av sig skorna när man skall ta sig fram genom gyttjan och vattnet på en sådan vägsträcka. En gång tappade jag ena skon i ett vattendrag. Flera veckor senare hände det sig av en slump att dottern till en av vännerna råkade på den medan hon höll på med att fiska! Visst är det fint att jag kan gå med de här skorna igen, sedan en av dem hälsat på där nere bland fiskarna. Ibland kommer jag genom trakter där Jehovas vittnen aldrig har predikat förut. Byborna frågar mig ideligen vad jag har i väskan. Därför har jag alltid tidskrifter och broschyrer till hands. Varje gång jag gör ett uppehåll erbjuder jag de här bibliska publikationerna och avger ett kort vittnesbörd. Jag tror att Jehova kommer att få dessa sanningsfrön att gro och spira.”

Inne i de djupa skogarna

Jehovas vittnen strävar efter att dela med sig av de goda nyheterna om Guds kungarike till andra, även i själva hjärtat av Kamerun, i de byar som gömmer sig i de djupa skogarna. Det kräver en hel del ansträngning, men resultaten är hjärtevärmande.

En heltidsförkunnare som heter Marie satte i gång ett bibelstudium med en ung flicka, Arlette. När de hade gått igenom det första studiet, frågade Marie Arlette om hon ville följa henne till dörren, som sedvänjan är i den här delen av Afrika. Den unga flickan förklarade emellertid att hon knappt kunde gå, eftersom hon hade ont i fötterna. Arlettes fötter var infekterade av ett slags loppa. Honorna av den här insekten gräver sig ner under huden och förorsakar bölder. Marie var emellertid modig och satte i gång med att avlägsna lopporna, den ena efter den andra. Längre fram fick hon också veta att den här unga flickan ansattes av demoner om nätterna. Marie förklarade tålmodigt hur man sätter sin förtröstan till Jehova och i synnerhet nämner hans namn högt när man åkallar honom i bön. — Ordspråken 18:10.

Arlette gjorde snabba framsteg. Till att börja med tyckte hennes familj att det väl inte gjorde någonting att hon studerade, eftersom de tydligt såg att hon utvecklades både fysiskt och intellektuellt. Men när de fick klart för sig att hon ville bli ett Jehovas vittne, förbjöd de henne att fortsätta studiet. Tre veckor senare insåg emellertid Arlettes mamma hur bedrövad dottern var och kontaktade Marie för att be henne återuppta studiet.

När tiden var inne för en kretssammankomst, betalade Marie en taxichaufför för att köra Arlette till sammankomsten båda dagarna. Chauffören vägrade emellertid att köra ända fram till huset där Arlette bodde. Han hade bestämt sig för att den lilla vägen som ledde till stora vägen inte var framkomlig. Men Marie lyckades hjälpa flickan ner till stora vägen. Jehova välsignade verkligen dessa ansträngningar. I dag besöker Arlette alla församlingens möten. Marie hjälper henne och kommer oförtröttligen och hämtar henne. Tillsammans promenerar de en timme och en kvart i vardera riktningen. Eftersom söndagsmötet börjar halv nio på morgonen, måste Marie ge sig i väg hemifrån halv sju. Ändå lyckas de komma fram i tid. Arlette hoppas att snart kunna symbolisera sitt överlämnande genom vattendopet. Marie berättar: ”Ingen som inte såg henne när vi började studera kan föreställa sig hur mycket hon har förändrats. Jag är mycket tacksam mot Jehova för att han har välsignat henne så här.” Marie är verkligen ett fint exempel på självuppoffrande kärlek.

Långt uppe i norr

Norra Kamerun är fullt av kontraster och överraskningar. Under regntiden förvandlas det till en väldig, grönskande trädgård. Men när den brännande solen tar över, vissnar gräset bort. När solen vid middagstiden står i zenit och det är svårt att hitta någon skugga, trycker fåren sig mot husens röda lerväggar. De enda spår av grönska man kan finna bland all sand och allt torrt gräs är apbrödsträdens fåtaliga blad. Även om dessa träd inte är så stora som sina kusiner i den tropiska skogen, är de precis lika härdiga. Deras förmåga att uthärda den hårda miljön illustrerar träffande det nit och mod som kännetecknar de få vittnen som begett sig hit för att bo och leva här i syfte att låta sanningens ljus lysa.

Vissa av församlingarna i den här trakten har en vägsträcka på mellan 50 och 80 mil till närmaste grannförsamling, så känslan av att vara isolerad är mycket påtaglig. Men det finns en hel del intresse. Vittnen från andra trakter flyttar hit för att hjälpa till. För att vara effektiva i tjänsten måste de lära sig foufouldé, en lokal dialekt.

Ett vittne från Garoua beslöt att använda några dagar i predikoverket i sin hemby, omkring 16 mil därifrån. Han fann en del intresse, men han kunde inte komma tillbaka regelbundet, eftersom det var så dyrt att resa. Några veckor senare fick vittnet brev från en av de intresserade som bad honom besöka dem igen. Men det gick inte, för han hade fortfarande inga pengar till biljetten. Döm om hans förvåning när den här personen dök upp hemma hos honom i Garoua och talade om för honom att det satt tio människor i byn och väntade på hans besök!

I en annan by, nära gränsen till Tchad, har en grupp på 50 intresserade själva organiserat sitt bibelstudium. De ordnade så att tre av dem besökte möten i den närmaste församlingen i Tchad. När de återvände ledde de sedan bibelstudiet med hela gruppen. Ja, här är verkligen Jesu ord tillämpliga: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” — Matteus 9:37, 38.

Vittnande i städerna

För cirka två år sedan blev det mycket lättare att få tag i tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i Kamerun. Många människor är mycket entusiastiska och intresserade av dessa tidskrifter, eftersom de nu läser dem för första gången. Ett ungt pionjärpar med särskilt uppdrag i en av städerna placerade 86 lösnummer den första förmiddagen de predikade på sitt nya distrikt. Somliga förkunnare placerar ända till 250 tidskrifter på en enda månad! Vad är hemligheten med deras framgång? De erbjuder tidskrifter åt alla de träffar på.

Ett vittne som arbetar på en expedition dit allmänheten har tillträde har alltid tidskrifterna framlagda till beskådande. En kvinna tittade på tidskrifterna men tog inte någon. Vittnet märkte hennes intresse och erbjöd henne att välja ett exemplar, och det gjorde hon. Han blev förvånad när hon kom tillbaka nästa dag. Hon ville inte bara lämna ett bidrag för tidskriften hon hade tagit, utan bad också om fler. Orsaken? Eftersom hon hade blivit utsatt för våldtäkt, hade hon valt den tidskrift som handlade om detta ämne. Hon hade använt hela natten till att läsa råden som gavs där och läsa dem om igen. Eftersom hon kände sig mycket lättad, ville hon nu veta mer om Jehovas vittnen.

Också små barn kan ta del i att sprida Bibelns budskap om hopp. När läraren bad en sexårig flicka sjunga en katolsk psalm, vägrade hon med motiveringen att hon var ett Jehovas vittne. Läraren bad henne då att sjunga en sång som man sjöng inom hennes religion, så att han kunde sätta betyg på henne i sång. Hon valde sången som heter ”Guds löfte om paradiset” och sjöng den ur minnet. Läraren ställde frågor till henne och sade: ”Du nämnde ett paradis i sången du sjöng. Var finns det paradiset?” Flickan förklarade Guds uppsåt att mycket snart upprätta paradiset på jorden. Läraren blev förvånad över hennes svar och frågade hennes föräldrar om han kunde få ett exemplar av boken som hon studerade. Han tänkte ge henne betyg efter den boken i stället för efter vad hon fick lära sig på religionstimmarna. Föräldrarna lät då läraren förstå att om han ville ge henne ett rättvist betyg, borde han studera själv först. Ett bibelstudium sattes i gång med honom.

Tänker du komma?

I många delar av världen är folk nu för tiden likgiltiga för de goda nyheterna om Guds kungarike. Varken Gud eller Bibeln intresserar dem. Andra är förlamade av fruktan och vägrar helt enkelt att öppna för någon som helst främling vid dörren. Allt detta är en verklig utmaning för Jehovas vittnen i deras förkunnartjänst. Men i Kamerun — vilken skillnad!

Att predika från dörr till dörr är rena nöjet här. I stället för att knacka är det vanligt att man ropar: ”Kong, kong, kong” (”Knack, knack, knack”). En röst inne i huset svarar då: ”Vem är det?” Därefter presenterar vi oss som Jehovas vittnen. För det mesta ber föräldrarna barnen att hämta bänkar och ställa dem i skuggan av ett träd, kanske ett mangoträd. Sedan tillbringar man en trevlig stund med att förklara vad Guds kungarike är och vad det kommer att göra för att avhjälpa den bedrövliga situation som mänskligheten har hamnat i.

Efter just ett sådant samtal var det en dam som lättade sitt hjärta och sade: ”Jag blir olycklig när jag ser att sanningen som jag har sökt inte står att finna i den religion som jag föddes in i och som jag har hunnit bli gammal i. Jag tackar Gud för att han har visat mig sanningen. Jag var diakon i min kyrka. Varje diakon får ha statyn av jungfru Maria hemma hos sig en vecka i taget, så att de kan uttrycka sina önskemål för henne. Vad mig beträffar bad jag alltid Maria hjälpa mig att lära känna sanningen. Nu har Gud visat mig att sanningen inte finns hos henne. Jag tackar Jehova.”

Om du alltså en vacker dag känner att du skulle vilja uppleva den intensiva glädje som man kan få genom att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, varför då inte besöka den här delen av Västafrika? Du kommer att upptäcka ”Afrika i miniatyr”, antingen med kanot, bushtaxi eller cykel, men du kommer också att bidra till det ”vittnesröse” som håller på att byggas upp i det land där ”Guds berg” ligger.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 22]

Karta: Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.