Gibeoniterna sade till Josua: ”Detta är de skinnläglar [hebr.: no’dhọ̄th] för vin som vi fyllde när de var nya, och se, de har spruckit.” (Jos 9:13) Skinnläglar kunde med tiden spricka på grund av det tryck som bildades när vinet jäste.

När David var på flykt och omringad av fiender omnämnde han skinnlägeln bildligt och sade: ”Lägg mina tårar i din skinnlägel.” (Ps 56:8) David satte alltså sin förtröstan till Gud och bad honom bildligt talat lägga hans tårar i en skinnlägel för att komma ihåg dem.

En behållare för bland annat vatten, olja, mjölk, vin, smör och ost. Läglar användes redan tidigt i historien i Bibelns länder. De tillverkades av hudar från får och getter och även från nötkreatur. Efter det att djuret hade slaktats skar man av huvudet och fötterna och drog sedan försiktigt av huden från kroppen, så att buken inte behövde sprättas upp. Därefter garvade man huden, och alla öppningar utom en syddes igen. Halsen eller kanske ett av benen fick vara lägelns öppning, som kunde tillslutas med en propp eller ett snöre. I några fall togs inte håren bort på hudar som skulle användas till behållare för mjölk, smör, ost eller vatten. Men det krävdes en grundligare beredning av skinnet när läglarna skulle användas för olja eller vin. Även i nyare tid har skinnläglar tillverkats på detta sätt i Mellanöstern. Om skinnläglar för vatten inte garvas får vattnet i dem en obehaglig smak.