Såld till slaveri

Från Vakna!:s korrespondent i Afrika

OLAUDAH EQUIANO föddes år 1745 i den del av Afrika som nu utgörs av östra Nigeria. Livet i hans hemby var typiskt för den tiden. Familjerna arbetade tillsammans och odlade spannmål, bomull, jams och bönor. Männen idkade boskapsskötsel och drev getter och nötkreatur i bete. Kvinnorna spann och vävde i bomull.

Equianos far var en förnäm stamhövding och domare i samhället. Det var meningen att Equiano en dag skulle ärva denna befattning, men så blev det aldrig. Han rövades bort som pojke och såldes som slav.

Han såldes sedan från den ene slavhandlaren till den andre och kom inte i kontakt med européer förrän han kom fram till kusten. Många år senare beskrev han sina intryck av denna händelse: ”Det första som mötte min blick när jag anlände till kusten var havet och ett slavskepp, som just låg för ankar och väntade på sin last. Detta fyllde mig med häpnad, vilken snart förvandlades till en fasa, som jag ännu inte förmår beskriva, lika lite som min dåvarande sinnesstämning. Då jag fördes ombord, blev jag genast illa behandlad och slängd omkring av några besättningsmän, som ville se om jag var frisk; och jag var nu övertygad om att jag hade hamnat i en värld av onda andar och att de skulle döda mig.”

När Equiano tittade sig omkring på fartyget, såg han ”en mängd svarta människor av alla slag hopblandade, vilkas anleten allihop uttryckte förtvivlan och sorg”. Överväldigad av rädsla föll han omkull och svimmade. När han kom till sans igen stod några afrikaner omkring honom och försökte muntra upp honom. Equiano berättar: ”Jag frågade dem om vi inte skulle bli uppätna av dessa vita män.”

Equiano fördes till Barbados, därefter till Virginia och senare till England. Han köptes av en sjökapten och fick företa vidsträckta resor. Han lärde sig läsa och skriva, köpte sig så småningom fri och kom att spela en viktig roll i den abolitionistiska rörelsen (som avsåg att avskaffa slaveriet) i Storbritannien. År 1789 publicerade han sin levnadshistoria, en av de få beskrivningar av slavhandeln (och förmodligen den bästa) som skrivits av ett av dess offer.

Miljontals andra afrikaner var inte lika lyckligt lottade. De fördes med våld bort från sina hem och skeppades över Atlanten under förhållanden som präglades av fruktansvärd grymhet. De och de barn som de födde köptes och såldes som boskap och tvingades arbeta hårt utan betalning för att berika människor som de inte kände. De flesta av dem hade inga som helst rättigheter och kunde straffas, misshandlas eller till och med dödas efter ägarnas gottfinnande. För de flesta var döden den enda befrielsen från förtryck och slaveri.

Miljontals afrikaner blir slavar

NÄR Olaudah Equiano föddes, hade skepp från Europa fraktat negerslavar över Atlanten i två och ett halvt sekel. Men slaveriet var mycket äldre än så. Bruket att hålla andra människor, vanligtvis krigsfångar, i slaveri hade varit utbrett sedan urminnes tider.

Även i Afrika hade slaveri varit vanligt förekommande långt innan fartygen från Europa anlände. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”I det svarta Afrika har man hållit slavar under hela den dokumenterade historien. ... Slaveri tillämpades överallt redan före islams uppkomst, och svarta slavar som exporterades från Afrika var en viktig handelsvara överallt i den islamiska världen.”

Det som gjorde den transatlantiska slavhandeln så speciell var dess stora omfattning och varaktighet. Antalet slavar som skeppades över Atlanten från 1500-talet till 1800-talet var, enligt vederhäftiga källor, mellan 10 miljoner och 12 miljoner.

Den så kallade trekantshandeln

Kort efter det att Kristofer Columbus företagit sin första resa till Amerika år 1492 började europeiska kolonister anlägga gruvor och sockerplantager på den amerikanska kontinenten. Förutom att de förslavade den inhemska befolkningen, började de också importera slavar från Afrika.a Den transatlantiska slavhandeln började som en liten rännil i mitten av 1500-talet, men på Equianos tid, i mitten av 1700-talet, hade den vuxit till en hel flod — cirka 60.000 slavar om året.

De europeiska handelsfartygen följde i regel en triangulär rutt. Först seglade de söderut från Europa till Afrika, därefter avverkade de den andra etappen (den mellersta sidan i triangeln) över Atlanten till Amerika, och slutligen seglade de tillbaka till Europa.

Vid var och en av destinationerna på denna triangelformade rutt idkade kaptenerna handel. När skeppen lade ut från de europeiska hamnarna var de fullastade med varor — tyger, järn, skjutvapen och alkohol. Vid framkomsten till Västafrika bytte kaptenerna dessa varor mot slavar, som levererades av afrikanska uppköpare. Slavarna stuvades in i fartygen, som sedan avseglade till Amerika. I Amerika sålde de slavarna och lastade båtarna fulla med sådana varor som slavarna själva producerade — socker, rom, melass, tobak och ris och från och med 1780-talet även bomull. Därefter seglade fartygen tillbaka till Europa, trekantshandelns utgångspunkt.

För de europeiska och afrikanska köpmännen, och även för kolonisterna i Amerika, var handeln med så kallad ”levande last” en god affär, ett sätt att tjäna pengar. För slavarna själva — äkta män och hustrur, fäder och mödrar, söner och döttrar — var den förbunden med skräck och brutalitet.

Varifrån kom slavarna? Somliga hade blivit kidnappade, som Olaudah Equiano blev, men de flesta hade tagits till fånga i samband med strider mellan olika afrikanska stater. Slavhandlarna var själva afrikaner. En expert på slavhandel, historikern Philip Curtin, skriver: ”Européerna insåg snart att Afrika var alldeles för farligt för deras egen hälsa för att de själva skulle kunna ta aktiv del i anskaffningen av slavar. Levererandet av slavar kom att bli en uppgift som utfördes av enbart afrikaner. ... De flesta av dem som såldes som slavar vid den här tiden var ursprungligen krigsfångar.”

Den mellersta etappen

Resan till Amerika var en fruktansvärd upplevelse för slavarna. Först måste de företa den mödosamma vandringen till kusten, hopkedjade i långa rader, och sedan blev de hopfösta i stora fort av sten eller i mindre inhägnader av trä, där de ibland fick vänta i flera månader, innan det kom ett slavskepp som var på väg till Amerika. När fartyget kom var slavarna ofta redan i dålig kondition på grund av de umbäranden som de hade fått utstå. Men det skulle snart bli ännu värre.

Efter att ha släpats ombord på skeppet, klätts av nakna och blivit undersökta av skeppsläkaren eller kaptenen försågs männen med bojor och fördes ner under däck. Skepparna stuvade in så många slavar som möjligt i lastrummet för att förtjänsten skulle bli större. Kvinnor och barn hade större rörelsefrihet, men detta blottställde dem också för sexuella övergrepp från besättningens sida.

Luften i lastrummet var instängd och illaluktande. Equiano beskriver sina intryck: ”Ställets instängdhet och det heta klimatet tillhopa med antalet människor ombord på skeppet, som var så fullpackat att var och en knappt hade plats att vända sig, höll på att kväva oss. Detta framkallade ymnig svettning, så att luften snart blev otjänlig för andning av en mångfald avskyvärda dunster, och medförde illamående bland slavarna, av vilka många dog. ... Kvinnornas skrik och de döendes stönanden gjorde det hela till en scen av nästan ofattbar fasa.” Sådana förhållanden var slavarna tvungna att uthärda under hela överfarten, som varade i omkring två månader och ibland ännu längre.

Under dessa fruktansvärt ohygieniska förhållanden grasserade många sjukdomar. Epidemier av dysenteri och smittkoppor var vanligt förekommande. Dödligheten var mycket hög. Samtida dokument visar att så sent som på 1750-talet dog omkring en femtedel av alla afrikanska slavar under överskeppningen. De döda kastades överbord.

Ankomsten till Amerika

När skeppen närmade sig Amerika, började besättningsmännen göra i ordning slavarna för försäljning. De lossade deras bojor, gödde dem och smorde in dem med palmolja för att de skulle se friska ut och för att sår och andra skador inte skulle synas.

Kaptenerna sålde vanligtvis slavarna på auktion, men ibland anordnades en sorts marknad, där köparna fick betala ett fastställt pris för slavarna. Equiano berättar: ”På en given signal (exempelvis en trumvirvel) rusar köparna alla på en gång in på gården där slavarna är instängda, och väljer ut dem som de tycker bäst om. Det hojtande och oväsen varunder detta sker och den iver som präglar köparnas anleten bidrager i icke ringa grad till att öka farhågorna hos de skräckslagna afrikanerna.”

Equiano fortsätter: ”På detta sätt skiljs hänsynslöst släktingar och vänner åt för att i de flesta fall aldrig återse varandra.” För familjer som på något sätt hade lyckats hålla ihop under de senaste månadernas mardrömslika upplevelser var detta ett särskilt hårt slag.

Slitet och piskan

Många afrikanska slavar arbetade på plantager som producerade kaffe, ris, tobak, bomull och i all synnerhet socker. Andra arbetade i gruvor. Somliga tjänade som timmermän, metallarbetare, urmakare, gevärssmeder och sjömän. Åter andra arbetade i hushållet som hembiträden, barnsköterskor, sömmerskor och kockar. Slavar hjälpte också till att röja ny mark, bygga hus och vägar och gräva kanaler.

Men trots allt det arbete som de utförde betraktades de som blott och bart egendom, och slavägaren hade enligt lagen absolut myndighet över denna sin egendom. Slaveriet fortlevde emellertid inte enbart genom att man förvägrade slavarna deras fri- och rättigheter. Det fortlevde med piskans hjälp. Den makt som slavägarna och deras uppsyningsmän hade var mycket beroende av deras förmåga att tillfoga dem lidande. Och det var de frikostiga med.

För att hålla slavarna i schack och avskräcka dem från att göra uppror utdelade ägarna förödmjukande kroppsstraff för minsta förseelse. Equiano skriver: ”Det var mycket vanligt på ... [de västindiska öarna] att slavarna brännmärktes med begynnelsebokstäverna i deras ägares namn och att tunga järnhakar hängdes kring halsen på dem. Vid de mest obetydliga anledningar fäste man bojor på dem och ofta även andra pinoredskap. Järnmunkorgen, tumskruvarna etc. ... användes ibland för de ringaste förseelser. Jag har ofta sett en neger få stryk så att några av hans ben krossades, bara för att han hade låtit en gryta koka över.”

Ibland valde slavarna ändå att revoltera. De flesta revolter var emellertid resultatlösa och bestraffades med skoningslös grymhet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

De döda kastades överbord

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Bild på sidan 5]

Så många slavar som möjligt stuvades in i lastrummet

[Bildkälla]

Schomburg Center for Research in Black Culture / The New York Public Library / Astor, Lenox and Tilden Foundations

Hur kunde de?

HUR kunde människor rättfärdiga slavhandeln? Historiker påpekar att det ända fram till 1700-talet var mycket få som ifrågasatte det moraliska i slaveriet. Boken The Rise and Fall of Black Slavery förklarar: ”Vid den tid då Columbus råkade stöta på de västindiska öarna hade varken kyrkan eller de skrifter som den godkände gett presumtiva kolonister någon antydan om att deras bruk av tvångsarbete kunde betraktas som omoraliskt, även om några enstaka präster hade låtit förstå att de hyste vissa betänkligheter. ... Det fanns ingenting som tydde på att slaveriet såsom institution, intimt sammanflätat med hela det europeiska samhället, borde sättas i fråga.”

När den transatlantiska slavhandeln hade kommit i gång på allvar, var det många präster som använde sig av religiösa argument för att försvara slaveriet. I boken American Slavery heter det: ”Protestantiska präster [i Amerika] spelade en framträdande roll när det gällde att försvara slaveriet. ... Det kanske vanligaste och mest effektiva religiösa argumentet var att slaveriet helt enkelt var ett led i Guds plan att låta människor som hittills varit hedningar få del av kristendomens välsignelser.”

Men för att kunna försvara den ofta grymma och kränkande behandling som slavarna utsattes för krävdes kraftigare argument än förespeglingar om framtida ”välsignelser”. Såväl slavägarna i Amerika som författare och filosofer i Europa försökte därför intala sig själva att svarta och vita inte var likvärdiga. Edward Long, en plantageägare som längre fram skrev boken History of Jamaica, sade till exempel: ”När vi tänker på dessa människors karaktär och de stora olikheterna mellan dem och den övriga mänskligheten, måste vi då inte dra slutsatsen att de tillhör en annan art?” Konsekvenserna av ett sådant tänkesätt framgår av följande uttalande av en guvernör på ön Martinique: ”Jag har nått det stadium att jag fullt och fast tror att man måste behandla negrer på samma sätt som man behandlar djur.”

Med tiden kom emellertid ekonomiskt egenintresse och humanitära hänsyn att samverka i att göra slut på den transatlantiska slavhandeln. Afrikanerna själva motstod slaveriet redan från början, och i slutet av 1700-talet var revolter vanligt förekommande. Oroliga slavägare började finna sin situation alltmer ohållbar. De började också ifrågasätta om det inte skulle vara billigare att leja arbetare vid behov än att hålla slavar.

Samtidigt började också moraliska, religiösa och humanitära argument mot slaveriet väcka allt större genklang i Europa och Amerika. Abolitionistiska rörelser fick stort inflytande. Trots att slavhandeln blev förbjuden i lag i många länder från och med år 1807, levde dess verkningar kvar.

TV-programmet The Africans: A Triple Heritage (Afrikanerna: Ett trefaldigt arv) gjorde sig till tolk för Afrikas söner och döttrar: ”Långt före slavhandelns tid bodde vi i ... Afrika. Men sedan kom främlingar dit och förde bort några av oss. I dag är vi så kringspridda att solen aldrig går ner över Afrikas ättlingar.” Att det i dag finns miljontals människor av afrikansk härkomst i Nord- och Sydamerika, den karibiska övärlden och Europa är ett konkret bevis på slavhandelns följder.

Vem som bar skulden för den transatlantiska slavhandeln är en fråga som fortfarande är föremål för debatt. En expert på Afrikas historia, Basil Davidson, skriver i sin bok The African Slave Trade: ”Afrika och Europa bar gemensamt ansvaret.”

”Må ditt kungarike komma”

Vi kan lära oss något av allt detta — något som har med mänskligt styre att göra. Den vise mannen skrev: ”Jag ... [såg] alla handlingar av förtryck som utförs under solen, och se! de förtrycktas tårar, men de hade ingen tröstare; och på deras förtryckares sida fanns makt.” — Predikaren 4:1.

Tyvärr är dessa ord, som skrevs långt innan den afrikanska slavhandeln tog sin början, fortfarande sanna. De förtryckta och deras förtryckare finns fortfarande bland oss, och i vissa länder även slavar och deras herrar. Men de kristna vet att Jehova snart, med hjälp av sitt kungarike, ”kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har”. (Psalm 72:12) Av detta och andra skäl fortsätter de att frambära denna bön till Gud: ”Må ditt kungarike komma.” — Matteus 6:10.