Slaveriet

Spanjorerna uthärdade oerhörda besvärligheter i sitt sökande efter silver. Det var ofta ont om mat, vattnet var förorenat och gruvorna farliga. Den bitande kylan utgjorde ett allvarligt problem. Ibland hände det att de som försökte värma sig vid en träkolseld blev koloxidförgiftade.

Spanjorerna kom snart på ett sätt att minimera sina obehag. De infödda indianerna tvingades till slaveri av de spanska erövrarna. Tidningen Bolivian Times i La Paz konstaterade: ”Det har sagts att åtta miljoner indianslavar förbrukades”, dog, i Potosís gruvor under kolonialperioden. Misshandel, överansträngning och sjukdomar orsakade en fruktansvärd avfolkning. Det är inte förvånande att en krönikör år 1550 kallade Potosí ”helvetets mun”!

Ett av de spanska erövrarnas främsta mål var att upprätta den katolska religionen på den amerikanska kontinenten. Men hur rättfärdigade dessa till bekännelsen kristna att de gjorde omfattande vinster på slaveriet? En del präster uttalade sig mot orättvisorna, medan andra rättfärdigade slaveriet genom att påstå att spanjorerna inte var lika tyranniska som inkafolket. De påstod att indianerna var underlägsna och av naturen benägna att synda — det skulle därför vara till fördel för dem att arbeta i gruvorna. Ytterligare andra påstod att det var ett nödvändigt steg att låta indianerna arbeta i gruvorna för att kunna omvända dem till katolicismen.

Historien visar dock att prästerna var bland de rikaste människorna i Potosí. Historikern Mariano Baptista förklarar: ”Kyrkan som institution, och dess kyrkliga representanter som individer, utgjorde en privilegierad del av en grupp som hänsynslöst utnyttjade” indianerna. Den här historikern citerar en vicekung som år 1591 klagade över att prästerna ”utnyttjade indianerna med större girighet och ärelystnad än vad lekmännen gjorde”.