På grund av lättja kunde en israelit mycket väl dra på sig skulder, vilket kunde leda till att han måste sälja sin arvslott och till slut sälja sig själv som slav. Därför lyder ordspråket: ”En slapp hand blir satt till tvångsarbete.” (Ord 12:24)

Tvångsarbete (hebr.: mas) var relativt vanligt på Bibelns tid, eftersom besegrade folk ofta gjordes till slavar. (5Mo 20:11; Jos 16:10; 17:13; Est 10:1; Jes 31:8; Klag 1:1) När israeliterna var slavar i Egypten utförde de tvångsarbete under tyranniska föreståndare och byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses. (2Mo 1:11–14) När israeliterna senare kom till det utlovade landet följde de inte Jehovas befallning att driva ut alla kanaanéer ur landet och viga dem åt tillintetgörelse, utan satte dem i stället till att utföra tvångsarbete som slavar. På grund av detta utsattes de för dåligt inflytande och förleddes att tjäna falska gudar. (Jos 16:10; Dom 1:28; 2:3, 11, 12) Kung Salomo kallade in avkomlingarna av dessa kanaaneiska folk, dvs. amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, till tvångsarbete som slavar. (1Ku 9:20, 21)

Det förekom också att israelitiska arbetare kallades in för att klara av en nödsituation eller fullborda ett särskilt projekt som inte fick dra ut på tiden. Enligt den profetia Jakob uttalade på dödsbädden skulle Isaskars stam bli satt till denna form av tvångsarbete. (1Mo 49:15) Salomo lät skriva ut 30 000 israeliter till arbetet med att bygga templet. Dessa gjordes emellertid inte till slavar utan fick arbeta i skift i Libanon, 10 000 varje månad. Således arbetade de i en månad och kunde därefter vara hemma i två.