Slovenien

Slovenien utgjorde nordvästra delen av Jugoslavien fram till 1991, då det blev självständigt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och 2004 blev Slovenien medlem i EU. Trots att landet är relativt litet är naturen mycket varierad. Här finns majestätiska berg, klara bergssjöar, gröna skogar, enorma kalkstensgrottor och den vackra slovenska rivieran. På drygt en timme kan man åka från det svala bergslandskapet till de ljumma olivlundarna och vingårdarna vid Adriatiska havet. Dessutom finns det en mängd kulturella och historiska platser att besöka. Men Sloveniens skönhet är inte begränsad till nationalparker och historiska städer. Landet har framför allt ett rikt andligt arv.

RIKETS SALAR OCH PIONJÄRER

Du minns säkert att det var i Maribor som ”Bibelbarberarna” förkunnade sin nya tro. En restaurang, som senare fick det passande namnet Novi Svet (Nya världen), fungerade som mötesplats för den lilla grupp som växte fram. I dag är vittnena i Slovenien mycket tacksamma mot Jehova för att de kan ha sina möten i vackra Rikets salar. När förhållandena förbättrades på 90-talet och förkunnarantalet ökade bildade man en regional byggnadskommitté. Med hjälp av 100 frivilliga och ekonomiska bidrag från andra länder har församlingarna byggt eller renoverat 14 Rikets salar sedan 1995.

När förkunnarna blev fler ökade också antalet reguljära pionjärer – från 10 pionjärer år 1990 till 107 år 2000. En av dem som började i pionjärtjänsten var Anica Kristan, som var framstående politiker innan hon fick sanningen.

Bröder och systrar som har kommit från andra länder har verkligen satt fart på predikoverket. De första missionärerna, Franco och Debbie Dagostini, kom till Slovenien 1992. När de fick ett nytt förordnande i Afrika kom två nya missionärer, Daniel och Karin Friedl från Österrike. På senare tid har även Geoffrey och Tonia Powell och Jochen och Michaela Fischer kommit till landet. Missionärerna och även de pmsu som kommit från Italien, Polen och Österrike har verkligen visat en djup kärlek till Jehova och en innerlig önskan att hjälpa andra.

SJUKHUSKOMMITTÉER

År 1994 bildades avdelningen för sjukhusinformation vid Betel samt två sjukhuskommittéer. Några av bröderna i sjukhuskommittéerna besökte hälsoministern, som sedan ordnade ett möte med alla sjukhuschefer i landet. Bröderna berättade hur sjukhuskommittéerna fungerar och förklarade varför Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusioner. Detta har lett till ett gott samarbete mellan läkare och patienter som inte vill ha blodtransfusion, och det har även lett till att artiklar om blodfri behandling har publicerats i medicinska tidskrifter.

År 1995 utförde läkare i Slovenien för första gången öppen hjärtkirurgi utan att använda blod. Medierna rapporterade om den lyckade operationen, och kirurgen och narkosläkaren publicerade en vetenskaplig artikel om den. Efter detta har möjligheterna att få blodfri behandling ökat, och fler läkare är villiga att respektera vårt val.

ETT EGET AVDELNINGSKONTOR

Efter de politiska förändringarna 1991 kom den styrande kretsen fram till att det skulle underlätta verket om det fanns ett kontor i Slovenien. Man köpte därför ett envåningshus i de centrala delarna av Ljubljana, Sloveniens huvudstad. Byggnaden renoverades, och den 1 juli 1993 kunde beteliterna flytta in. Först bestod familjen av 10 beteliter, men efter några år hade den vuxit till 35. Därför hyrde man ett grannhus där man inrättade kök, matsal och tvättavdelning. Samtidigt flyttade beteliterna till lägenheter i närheten för att skapa mer kontorsutrymme. Betel i Slovenien började fungera som ett avdelningskontor 1997.

Den styrande kretsen godkände sedan att man skulle bygga ett nytt avdelningskontor i Slovenien, och bröderna började leta efter en lämplig tomt. De undersökte ett 40-tal tomter och valde sedan en som låg vid foten av en vacker bergskedja nära staden Kamnik, 2 mil från huvudstaden. Snart hade man köpt tomten, fått alla tillstånd som krävdes, skrivit kontrakt med ett byggbolag och bjudit in internationella tjänare. Allt såg lovande ut.

Men när projektet blev känt började grannarna visa sitt missnöje. Dagen då bygget skulle börja hade demonstranter blockerat byggplatsen med barrikader. De satte också upp plakat med protester. Efter sex dagar fick några kommunalarbetare i uppdrag att ta bort barrikaderna. Demonstranterna skrek åt det 30-tal poliser som övervakade händelsen. Eftersom projektet hade skjutits upp, var varken bröderna eller någon från byggföretaget där den dagen. I och med att byggstarten fördröjdes började motståndarna lugna sig, och bröderna kunde arbeta på att hitta en fredlig lösning.

Stängslet runt byggplatsen hade rivits ner tre gånger av demonstranterna. Men en månad senare kunde man börja bygga, och då utan motstånd. Det som började som ett angrepp mot Jehovas folk blev i stället en välsignelse, eftersom det skapade stor uppmärksamhet i medierna. Mer än 150 reportage gjordes i tv, radio och tidningar. Bygget var färdigt efter 11 månader, och i augusti 2005 flyttade Betelfamiljen in.

Sedan dess har grannarnas inställning förändrats, och många har besökt Betel. En som först var motståndare blev sedan väldigt intresserad av bygget. Han ville veta vilka vi var och vad vi skulle använda byggnaden till. När han gick en guidad tur blev han imponerad av att han blev så vänligt bemött och av att det var så rent överallt. Han berättade: ”Mina grannar frågar om jag står på er sida nu, och jag svarar: ’Jehovas vittnen är bra människor. Nu är jag lika mycket för dem som jag tidigare var emot dem.’”

Den 12 augusti 2006 var en mycket lycklig och speciell dag. Då höll Theodore Jaracz från den styrande kretsen överlämnandetalet för 144 närvarande från 20 länder. Vid ett särskilt möte i Ljubljana höll han ett tal för 3 097 närvarande från hela Slovenien och från Kroatien och Bosnien-Hercegovina.

EN LJUS FRAMTID

Jehovas vittnen i Slovenien ser ljust på framtiden och litar helt på att deras himmelske Fader kommer att vägleda och välsigna dem. Vid områdessammankomsten 2004 blev de mycket glada över att få Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på slovenska. De har ett väl fungerande avdelningskontor, och det finns många pionjärer som arbetar hårt. De är fast beslutna att utföra sitt uppdrag att predika och göra lärjungar. (Matt. 28:19, 20)

De flesta i Slovenien är katoliker, men under kommunisttiden blev en del ateister. Många går helt upp i vardagen eller arbetar hårt för att höja sin levnadsstandard. Andra är mer intresserade av sport och underhållning. Men det finns fortfarande uppriktiga människor som är intresserade av Guds löften i Bibeln.

Verket fortsätter att gå framåt. I augusti 2008 nåddes ett rekord på 1 935 förkunnare, och ungefär en fjärdedel av dem tog del i någon form av pionjärtjänst. Det vittnas också på andra språk, bland annat albanska, engelska, kinesiska, kroatiska, serbiska och slovenskt teckenspråk. Det är verkligen spännande att se hur många förkunnare av olika nationaliteter fortsätter det verk som en gång påbörjades av två entusiastiska barberare i Slovenien. (Matt. 10:11)

[Ruta/Bild på sidorna 249, 250]

”Det verkade som om Jehova förblindade dem”

JANEZ NOVAK

FÖDD 1964

DÖPT 1983

ÖVRIGT Satt fängslad i tre år för sin tro. Är nu medlem av avdelningskontorets kommitté i Slovenien.

I DECEMBER 1984 fick jag den ena inkallelseordern efter den andra. Till slut satte man upp en inkallelse på min dörr och hotade med att militärpolisen skulle hämta mig. Då beslöt jag mig för att inställa mig på kasernen och förklara min ståndpunkt. Men de lyssnade inte, utan var helt inställda på att göra mig till soldat. De rakade av mitt hår, tog mina kläder och gav mig en uniform. När jag vägrade ta på mig uniformen klädde de på mig den med våld. Sedan satte de en penna i min hand och försökte tvinga mig att skriva in mig i armén, men jag vägrade.

Jag vägrade också att vara med vid morgonövningarna och hälsa flaggan. Fyra soldater förde ut mig på gården för att jag skulle göra övningarna, men jag bara stod där med händerna längs sidorna. De försökte lyfta mina händer tills de insåg hur löjligt det var. De riktade ett gevär mot mig och hotade att döda mig. Ibland bytte de metod och försökte muta mig med kaffe och kakor.

En del höll upp en bild på general Tito och sade till mig att spotta på den. De blev vansinniga när jag vägrade göra det. Min beslutsamhet fick en del soldater att gråta av frustration. Efter några dagar försökte de tvinga mig att bära vapen, vilket jag också vägrade. Detta räknades som ett brott, och jag fick sitta en månad i arresten. Sedan satt jag flera veckor i ett fängelse i Zagreb medan jag väntade på min dom. En röd lampa lyste i cellen hela natten, och jag fick bara gå på toaletten om vakten var på bra humör.

Till sist dömdes jag till tre år på fängelseön Goli Otok i Adriatiska havet. Där satt de värsta fångarna, och fängelset var känt för bråk och våldsamheter mellan internerna. Dit fördes jag i handbojor därför att jag vägrade ta till våld. Det fanns även fyra andra vittnen på ön som hade sänts dit på grund av sin neutralitet.

Vi fick inte ta med oss någon bibel eller annan litteratur. Men det fanns redan en bibel på ön, och mina släktingar skickade Vakttornet i en låda med dubbel botten. Vakterna upptäckte aldrig litteraturen och förstod inte att vi höll möten. Ibland när de kom in till oss låg litteraturen mitt framför näsan på dem, men det verkade som om Jehova förblindade dem, för de såg den inte.

Efter ett år flyttades jag till Slovenien och fick avtjäna resten av mitt straff där. Jag gifte mig med Rahela medan jag fortfarande satt i fängelse, och när jag frigavs började jag som pionjär tillsammans med henne. Sedan 1993 har vi tjänat på Betel i Slovenien.