Gud har varit barmhärtig mot mig

Berättat av Bolfenk Moc̆nik

”Var nu stark.” Den uppmaningen gav min mamma mig samtidigt som hon kramade om mig. Milissoldater skilde oss åt, och rättegången började. Slutligen föll domen: fem års fängelse. De flesta kanske skulle ha blivit förtvivlade, men jag kände faktiskt äntligen inre frid. Låt mig förklara.

DETTA hände 1952 i Slovenien.a Men min berättelse börjar egentligen över 20 år tidigare, 1930. Det var då bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden, anordnade det första dopet i mitt land. Mina föräldrar, Berta och Franz Moc̆nik, var bland dem som blev döpta. Jag var sex år då, och min syster Majda var fyra. Vårt hem i staden Maribor var en samlingspunkt för kristen verksamhet.

Adolf Hitler tog makten i Tyskland 1933 och började då förfölja Jehovas vittnen. Många tyska vittnen flyttade då till Jugoslavien för att hjälpa till med predikoarbetet där. Mina föräldrar tyckte mycket om att få ha sådana trogna kristna som gäster. En gäst som jag särskilt kommer ihåg var Martin Poetzinger, som senare satt nio år i nazistiska koncentrationsläger. Mycket senare, från 1977 till sin död 1988, tjänade han som medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

När Martin besökte oss sov han alltid i min säng, medan min syster och jag sov i mina föräldrars sovrum. Han hade en liten uppslagsbok i pocketformat med färgbilder, och den satte fart på min fantasi. Jag älskade att bläddra igenom den boken.

En tid av svåra prövningar

År 1936, när Hitlers makt blev allt större, var mina föräldrar med vid det viktiga internationella konventet i Luzern i Schweiz. Eftersom pappa hade en vacker barytonröst, blev han vid det tillfället utvald till att tala in bibliska predikningar som senare spelades upp för människor i Slovenien. Inte långt efter det minnesvärda konventet började en fruktansvärd förföljelse av vittnena i Europa. Många fick lida och dö i nazistiska koncentrationsläger.

I september 1939 började andra världskriget, och i april 1941 ockuperade tyska trupper delar av Jugoslavien. Slovenska skolor stängdes, och vi förbjöds att tala vårt språk offentligt. På grund av att Jehovas vittnen var neutrala i alla politiska konflikter vägrade de att stödja kriget.b Detta ledde till att många blev gripna och några blev avrättade, däribland en ung man som hette Franc Drozg som jag kände väl. De nazistiska exekutionsplutonerna avrättade människor bara omkring hundra meter från vårt hus. Jag kan fortfarande se hur mamma brukade vira en sjal om huvudet för att försöka stänga ute ljudet av skotten. De sista orden i ett avskedsbrev som Franc skrev till en nära vän var: ”Vi ses i Guds kungarike.”

Ett ställningstagande jag djupt ångrar

Jag var 19 år då. Även om jag beundrade Franc för hans fasta ståndpunkt, så var jag rädd. Skulle jag också dö? Min tro var svag, och jag hade inte något nära förhållande till Jehova Gud. Då blev jag inkallad till militärtjänst. Eftersom min fruktan var starkare än min tro, inställde jag mig till militärtjänst.

Jag skickades till den ryska fronten. Snart såg jag kamrater stupa runt omkring mig. Kriget var skrämmande och grymt. Mitt samvete plågade mig alltmer. Jag bad Jehova om förlåtelse och styrka att gå den rätta vägen. När så ett häftigt anfall orsakade förvirring i vårt kompani såg jag en chans att fly.

Jag visste att jag skulle bli avrättad om jag togs till fånga. Under de följande sju månaderna hittade jag olika gömställen. Jag lyckades rentav skicka ett vykort till Majda med orden: ”Jag har lämnat min arbetsgivare och arbetar nu för en annan.” Jag menade att jag nu tänkte arbeta för Gud, men det skulle dröja ett bra tag innan jag faktiskt gjorde det.

I augusti 1945, tre månader efter det att Tyskland kapitulerat för de allierade, kunde jag återvända till Maribor. Fantastiskt nog hade vi alla – min far, min mor och min syster – överlevt det hemska kriget. Men nu hade kommunisterna tagit makten, och de förföljde också Jehovas vittnen. Predikoarbetet var officiellt förbjudet, men vittnena gick under jorden och fortsatte att predika.

I februari 1947 dömdes tre trogna vittnen till döden – Rudolf Kalle, Dus̆an Mikić och Edmund Stropnik. Men senare ändrades domarna till 20-åriga fängelsestraff. Nyhetsmedierna hade utförliga reportage om detta, och många människor fick på så sätt reda på hur orättvist Jehovas vittnen blev behandlade. När jag läste dessa artiklar kände jag ett styng i hjärtat. Jag visste vad jag måste göra.

Jag får andlig styrka

Jag var smärtsamt medveten om att jag måste ta ståndpunkt för Bibelns sanning, och därför gick jag in för att kunna användas i vårt underjordiska predikoarbete. Genom ett ingående studium av Bibeln fick jag andlig styrka att sluta med sådana orena vanor som bruket av tobak.

År 1951 blev jag döpt som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt Gud, och jag var åter inne på den levnadsbana som jag hade lämnat för närmare tio år sedan. Äntligen började jag uppleva att Jehova är en sann Fader, trogen, lojal och med en kärlek som alltid består. Jag hade fattat oförståndiga beslut som ung, men jag blev rörd av Bibelns försäkran om att Gud förlåter. Som en kärleksfull Fader fortsatte Gud att dra mig ”med kärlekens linor”. (Hosea 11:4)

Under den här svåra tiden hade vi kristna möten i hemlighet i olika vittnens hem, och vi fortsatte vårt predikoarbete informellt. Mindre än ett år efter mitt dop blev jag gripen. Mamma träffade mig helt kort före rättegången. Som jag nämnde i början kramade hon om mig hårt och uppmanade mig: ”Var nu stark.” När domen på fem års fängelse avkunnades förblev jag lugn och beslutsam.

Jag sattes i en liten cell tillsammans med tre andra fångar, och därför kunde jag tala om Bibelns sanning med sådana som annars inte skulle ha fått höra om den. Jag hade varken någon bibel eller någon biblisk litteratur, men jag blev glad och förvånad över att jag kunde komma ihåg bibelställen och förklaringen till dem från alla mina timmar av bibelstudium. Jag sade hela tiden till mina medfångar att om jag måste avtjäna hela mitt femåriga fängelsestraff, så skulle Jehova ge mig styrkan att göra det. Men han kanske skulle öppna en dörr för mig tidigare. Vem skulle i så fall kunna stänga den?

Att tjäna under ett visst mått av frihet

I november 1953 beviljade regeringen en amnesti, och alla Jehovas vittnen som satt i fängelse blev fria. Jag fick då reda på att förbudet mot vårt predikoarbete hade upphävts två månader tidigare. Vi började omedelbart reorganisera församlingarna och vårt predikoarbete. Vi fann en källarlokal i det centrala Maribor där vi kunde församlas. Vi satte upp en skylt på väggen där det stod: ”Jehovas vittnen – församlingen i Maribor”. Glädjen över att få tjäna Jehova i frihet fyllde våra hjärtan med djup uppskattning.

Tidigt 1961 började jag i heltidstjänsten som pionjär.

[Bild på sidan 27]

Från vänster till höger: Mina föräldrar, Berta och Franz Moc̆nik, Majda och jag i Maribor i Slovenien på 1940-talet