Franz flyttade till Maribor i Slovenien, där han började arbeta i en barberarsalong. Han vittnade för ägaren, Richard Tautz, som också tog emot sanningen. Franz och Richard brukade vittna för kunderna i salongen och blev kända som Bibelbarberarna. Med en rakkniv under hakan valde kunderna att snällt lyssna på allt som sades. En av dem var en politiker vid namn Ðuro Džamonja, och en annan var Rudolf Kalle, som ägde en skrivmaskinsverkstad. Både Ðuro och Rudolf gjorde snabba framsteg och blev döpta. Ðuro lämnade politiken och hjälpte till med att inregistrera Bibelstudiesällskapet Fyren i Jugoslavien. Den här juridiska sammanslutningen gjorde att bröderna kunde predika fritt och hålla möten.

”SKAPELSEDRAMAT” GÖR INTRYCK

År 1931 skickade avdelningskontoret i Schweiz två bröder som skulle visa ”Skapelsedramat i bilder” i de större städerna i Jugoslavien. Lokalerna var överfulla, och alla lyssnade uppmärksamt när Ðuro framförde materialet. ”Skapelsedramat” gjorde att folk över hela landet blev intresserade av sanningen. Bröderna i Maribor ledde möten på både slovenska och tyska, och i Zagreb och trakten däromkring samlades grupper för att studera litteratur som hade översatts till kroatiska.

Bröderna beslöt sig sedan för att börja översätta Vakttornet till slovenska och kroatiska. Det var ingen lätt uppgift på den tiden. När en tidskrift hade översatts skrev en syster ut den på maskin med karbonpapper. Man kunde bara producera 20 exemplar åt gången. Längre fram skaffade man en stencilapparat som gav 200 exemplar åt gången.

Bröderna och systrarna reste omkring i Jugoslavien med tåg för att vittna och sprida tidskrifterna. Ibland hyrde förkunnarna i Slovenien en lastbil och en chaufför som inte var ett vittne. Chauffören körde dem till distriktet och väntade hela dagen tills de var klara. Vid den här tiden hade förkunnarna inte fått så mycket övning, och ibland var de en aning burdusa. Men Jehova välsignade deras ansträngningar och hjälpte dem att hitta människor som var ”rätt sinnade för evigt liv”. (Apg. 13:48)

”Jag hörde talas om sanningen 1931 genom min moster, Terezija Gradič, och hennes man, Franc”, berättar Franc Sagmeister. ”Morbror Franc var bland de första förkunnarna i Slovenien. Han var egentligen emot religion men började ändå studera Bibeln. Det gjorde stort intryck på mig, så jag började också studera. Trots att min familj var emot det ville jag berätta för andra om sanningen. När prästen i byn fick veta det kallade han genast på mig. Han sade att jag inte fick ha någon bibel, eftersom jag inte visste hur den skulle förstås. Jag vägrade att lämna ifrån mig min bibel. Längre fram dog min far, och prästen stoppade mig på gatan och var upprörd över att jag inte hade betalat för någon själamässa. Jag svarade att jag gärna skulle ha betalat för tusen mässor om det hade kunnat hjälpa min far.

’Visst hjälper mässan!’ sade prästen.

’Om han är i himlen’, sade jag, ’behöver han inte någon mässa, och om han är i helvetet behöver han det inte heller.’

’Men tänk om han är i skärselden?’ fortsatte prästen.

’Du vet att jag har stora tillgångar’, sade jag. ’Om du kan bevisa från Bibeln att människan har en odödlig själ som lever vidare efter döden, att helvetet och skärselden finns och att Gud är treenig, så lovar jag att gå raka vägen till en jurist och skriva över allt jag äger på dig.’

Men prästen bara blängde på mig, tände en cigarett och gick sin väg.”

[[Bild på sidan 149]

Förkunnare som har hyrt en lastbil och vittnar i Slovenien