Det heliga bladet som slog

I tre hundra år betraktades tobaken som medicin av européerna. Läkare ordinerade örten för allt från liktornar till dålig andedräkt. Det hela började år 1492, då Columbus och hans besättning, de första européer som stiftade bekantskap med tobaken, fann att invånarna på de västindiska öarna rökte ett slags enkla cigarrer vid ceremonier inom stammen.

Nästan alla forntida folk på den amerikanska kontinenten betraktade tobaken som helig långt före Columbus’ tid. Att röka tobak var ursprungligen en rättighet och uppgift som tillkom medicinmän och präster. De utnyttjade dess narkotiska effekt för att framkalla syner i samband med högtidliga stamriter. ”Tobaken var intimt förknippad med deras gudar”, skriver historikern W. F. Axton, ”inte bara i deras religiösa sedvänjor, utan också i deras botande eller läkande ceremonier, vilka alla på ett eller annat sätt hade anknytning till deras religion.” Men även om det var det medicinska bruket av tobak som först fångade de spanska och portugisiska forskningsresandenas intresse, dröjde det inte länge förrän man började använda den som njutningsmedel.

”I’ll have another cigarette/And curse Sir Walter Raleigh (Jag skall ta en cigarrett till/Och förbanna sir Walter Raleigh)”, sjöng John Lennon och Paul McCartney i Beatles. Sir Walter, som har kallats den ”mest berömde propagandisten bland engelsmännen för den rekreerande pipan”, odlade tobak på sitt gods på Irland. Han gjorde sitt bästa för att göra denna vana populär bland societeten. Han var långt före sin tid och för tankarna till tobaksfabrikanter och reklammän i ”cigarrettens århundrade”.

Men det var trettioåriga kriget i Europa, och inte sir Walters charm, som gjorde 1600-talet till ”Pipans stora tidsålder”, säger Jerome E. Brooks. ”Det var främst genom krigets försorg”, hävdar han, ”som rökningen spred sig över kontinenten” och vidare till Asien och Afrika. En liknande utveckling skulle komma att inleda cigarrettens tidevarv.