Idrott eller krig?

Låt oss titta på en enda aspekt som är typisk för många nutida idrottsevenemang — våldet. Det här fenomenet dyker ofta upp vid fotbollsmatcher — på planen, på åskådarläktarna och utanför arenan. Psykologer, sociologer och journalister är ense om att i en värld som är så intensivt våldspräglad är idrotten inget undantag. Fundamentala moralvärden håller obevekligt på att upplösas. Man har försökt rentvå den våldspräglade verkligheten i modern idrott genom att använda sådana fraser som ”idrott är ärlig kamp”, ”vänskapsanda” eller ”broderskap”, men det fungerar inte.

Världsmästerskapen i fotboll var inget undantag. Någon tid innan VM började hördes oroande rapporter. ”Våldsam fotbollsfanatism skrämmer, och turister överger Italien”, löd en rubrik i La Repubblica 18 dagar före den första matchen. Det man fruktade mest var ”huliganer” (ligister), engelska fotbollsanhängare, ökända i hela Europa för sin vandalism före, under och efter varje match.a

I numret för 1 juni 1990 av dagstidningen La Stampa i Turin analyserade man orsakerna till våldet på idrottsarenorna och ligisters brutala uppträdande, och man förklarade: ”I fotbollsvärlden finns det numera inte några mellanting. Motståndare är inte längre enbart motståndare, utan ’fiender’; bråk är inte undantag, utan regel, och det måste vara våldsamt, ja, så våldsamt som möjligt.” Men varför? ”’Därför att vi hatar varandra’, svarade några fotbollshuliganer från Bologna.” Sociologen Antonio Roversi har försökt förklara logiken bakom sådant hat på följande sätt: ”Den här typen av ungdomar har drabbats av ’beduinsyndromet’. De som har drabbats av det här syndromet betraktar sina vänners fiender som sina fiender, sina fienders vänner som sina fiender, och omvänt är en väns vän en vän, och en fiendes fiende är en vän.”

Hat, våld, rivalitet, vandalism eller ”beduinsyndromet” — VM i fotboll måste ändå gå av stapeln, och situationen påminde redan om den stämning som råder vid en krigsförklaring. Trots det gjorde Italien sig redo för händelsen i en anda av festyra.

Idrottsligister

På grund av ligisterna var sådana städer som Cagliari och Turin praktiskt taget försatta i belägringstillstånd under hela den inledande delen av världsmästerskapen. Några tidningsrubriker: ”Rimini skakas av krig”; ”Cagliari — krig utbryter”; ”Våldsamheter i Turin: en tysk och en engelsman knivhuggna”; ”En dag av slagsmål mellan engelska, tyska och italienska supportrar”; ”Rädda oss från de engelska supportrarna — borgmästaren i Turin sänder ut en vädjan”; ”Nattliga sammanstötningar mellan extremister. Borgmästaren: De som kommer från Turin är de verkliga huliganerna.” Ett annat hårresande exempel: ”’Hur man sticker ner en motståndarsupporter’ — utgiven i England, handboken för den perfekte huliganen.” De här rubrikerna räcker för att ge en bild av situationen. Men sådana saker är helt enkelt en naturlig produkt av ett samhälle som lever på våld.

Den stora idrottshändelsen avslutades inte i en stämning av glädje. Den förklenande visselkonserten från de italienska anhängarnas sida mot det argentinska laget och dess stjärna, Maradona, i protest mot att dessa hade slagit ut det italienska laget överskuggade glädjen vid finalen och fördärvade avslutningsmatchen. Den julikvällen fanns det inte något ”stort idrottsbrödraskap” på Olympiastadion; ”VM-templet” vanhelgades. Il Tempo för 10 juli 1990 skrev: ”På planen kränkte man spelet — på åskådarläktarna besudlade man idrotten.”