• Finland
    Jehovas vittnens årsbok 1990

    • En löjtnant blir en Kristi soldat

      År 1942 blev en ung löjtnant, den 23-årige Kalle Salavaara, skadad av en exploderande granat och sänd till ett sjukhus för operation. Han berättar: ”Efter operationen låg jag på ett militärsjukhus som hade inrättats i den skola jag hade gått i. Vid min säng satt broder Sakari Kanerva, som hade talat med mig om sanningen många gånger tidigare. Nu hade jag bestämt mig, och det var bara några praktiska saker som behövde ordnas. Jag sade till mig själv: ’I morgon, vid sjön Möysänjärvi, blir det slut på min militära bana.’

      Följande dag döpte broder Kanerva mig. Eftersom jag fortfarande hade mitt gipsförband, blev det förstås vått och mjuknade under ceremonin. Följande morgon tittade militärläkaren Heinonen förebrående på gipsförbandet och frågade: ’Var i all sin dar har du varit? Gipset har ju fullständigt tappat formen!’

      ’Jag har blivit döpt’, svarade jag. Han stod som förstenad. Det kändes som om han höll en tyst minut till minne av min död. ’Vad sade du?’ frågade militärläkaren till slut. Därpå kunde jag avge mitt första offentliga vittnesbörd.”

      Så fort Kalle Salavaara repade sig utnyttjade han sin frihet såväl som sitt militärpass för att leverera ”den fasta födan” till församlingarna. När han gav sig av med stencilerna för församlingarna i sydvästra Finland, blev han av Väinö Pallari, som arbetade på Betel, varnad för polisen i Matku. De hade flera gånger tagit honom till polisstationen för förhör och tycktes veta precis när kuriren skulle komma. Kalle berättar:

      ”När jag kom till Matku med tåget från Urjala, kom en handfast polisman genast fram till mig och bad med myndig röst att få se mina identitetspapper. Jag visade honom mitt militärpass. Det förvånade honom. Med helt förändrad röst frågade han sedan efter mitt arbetsintyg. Av just den orsaken hade jag formellt skrivit in mig vid Helsingfors’ universitet. Därför kunde jag räcka polismannen ett intyg undertecknat av universitetets rektor, på vilket en arbetstilldelning var angiven, även om det inte stod vad slags arbete jag utförde. Polismannens motstånd var brutet. När jag började släpa mina resväskor till den väntande bussen, erbjöd han sig artigt att bära dem. Jag kunde inte motstå frestelsen att ge honom den stora, tunga väskan som innehöll de förbjudna stencilerna. På något sätt verkade det så tryggt att låta polismannen bära den.”

      Många gånger kom bröderna och systrarna till järnvägsstationerna sent på natten med pulka eller hästsläde eller till fots för att få några förbjudna artiklar. Vissa gånger var temperaturen nere i minus 30 grader. ”Ingen klagade”, berättar broder Salavaara. ”Jag såg bara glada, uppskattande mottagare, vilket fick mig att tänka på de upplivande orden i bergspredikan: ’Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.’ För dem var det som manna från himlen.”