Ordet ”själ” används också i en annan betydelse. I Job 33:22 sägs det: ”Hans själ närmar sig gravens djup och hans liv dem som vållar död.” Här används orden ”själ” och ”liv” synonymt, och det ena ordet förstärker innebörden av det andra. ”Själ” kan alltså syfta på det liv en människa har som en levande själ, eller individ. När Bibeln berättar om Moses fiender som försökte ta hans liv sägs det därför: ”Alla de män som jagade din [Moses] själ.” (2 Moseboken 4:19) Och angående Jesus Kristus sägs det: ”Människosonen ... har kommit för att ... ge sin själ [sitt liv] till en lösen i utbyte mot många.” (Matteus 20:28)

Men hur är det med bibeltexter som nämner att själen går ut eller kommer tillbaka? Bibeln berättar om när Rakel födde en son och säger då: ”När hennes själ höll på att gå ut – ty hon dog – gav hon honom namnet Ben-Oni; men hans far kallade honom Benjamin.” (1 Moseboken 35:18) Och när Bibeln nämner att en änkas son blev uppväckt sägs det i 1 Kungaboken 17:22: ”Slutligen lyssnade Jehova till Elias röst [när han bad], så att barnets själ kom tillbaka i honom, och han fick liv.” Antyder de här verserna att själen är osynlig, som en skugglik del av människan som kan försvinna från kroppen eller komma tillbaka in i den?

Kom ihåg att en betydelse av ordet ”själ” är ”liv”. När det sägs att Rakels själ höll på att gå ut, betyder det att hon höll på att förlora livet. Frasen ”hennes själ höll på att gå ut” återges rentav i vissa bibelöversättningar med ”hennes liv ebbade ut” (Knox) eller ”hon tog sitt sista andetag”. (The Jerusalem Bible) Och i fallet med änkans son var det så att pojken fick livet tillbaka. (1 Kungaboken 17:23)