Varifrån kommer läran om en osynlig och odödlig människosjäl?

Missförståndet beror på att den betydelse som de flesta lägger i ordet ”själ” inte har sina rötter i de hebreiska eller de kristna grekiska skrifterna utan främst i gammal grekisk filosofi, alltså i hedniskt religiöst tänkande. Enligt den grekiske filosofen Platon skall Sokrates ha sagt: ”Om själen ... är ren när den lösgöres och inte drar med sig något av kroppen, ... ger [den] sig alltså iväg till det som är likt den, till det osynliga, gudomliga, odödliga och kloka, och när den kommer dit kan den bli lycklig, för då lösgörs den från kringirrande, dårskap, fruktan, vilda begär och de andra mänskliga olyckorna”, och den lever ”verkligen all den tid som är kvar i gudarnas sällskap”. (Skrifter. Bok I, Faidon, 2000, 80e; 81a)

Eftersom sådana ordböcker huvudsakligen utgår från klassiska grekiska verk, tar de naturligtvis även med de betydelser som de hedniska grekiska filosoferna gav ordet, däribland ”bortgången ande”, ”den immateriella och odödliga själen”, ”universums ande” och ”den immateriella rörelse- och livsprincipen”. Tydligen på grund av att hedniska filosofer lärde att själen lämnar kroppen vid döden användes ordet psykhẹ̄ även om ”fjärilen”, en varelse som genomgår en metamorfos, en förvandling från larv till bevingad insekt. (Liddell och Scotts Greek-English Lexicon, reviderad av H. S. Jones, 1968, sid. 2026, 2027; Donnegans New Greek and English Lexicon, 1836, sid. 1404)

De gamla grekiska författarna använde ordet psykhẹ̄ på olika sätt och var inte konsekventa utan lät sina personliga och religiösa filosofier påverka hur de använde ordet. Den vanliga uppfattningen om ”själen” kan enligt de flesta hänföras till Platons filosofi, och om Platon sägs det: ”Ibland talar han om att en av själens [påstådda] tre delar, nämligen ’förnuftet’, måste vara odödlig, medan de andra två delarna är dödliga, men han uttrycker sig också som om det var två själar i en kropp, den ena odödlig och gudomlig, den andra dödlig.” (The Evangelical Quarterly, London 1931, årg. III, sid. 121, ”Thoughts on the Tripartite Theory of Human Nature”, A. McCaig)