Jehova bygger ett hus
LÖRDAGEN den 21 mars 1987 var en dag som personalen vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika aldrig kommer att glömma. Det var en historisk tilldragelse. Det nya komplexet i Roodekrans överlämnades — höjdpunkten på sex års hårt arbete. Men äran går till Jehova. Som Salomo uttryckte saken: ”Om Herren [Jehova] inte bygger huset, så arbetar de förgäves som bygger på det.” — Psalm 127:1.
Låt oss helt kort följa Jehovas vittnens tillväxt i Sydafrika. År 1902 började två invånare där i landet studera Sällskapets publikationer och predika för andra. År 1910 fick Will Johnston anvisningar av broder Russell att öppna ett avdelningskontor i Durban bemannat av en enda person. Året därpå organiserades en av de första afrikanska församlingarna i Ndwedwe i närheten. Under det kritiska året 1914 hölls det första konventet i Durban, och 50 personer var närvarande. Avdelningskontoret flyttades till Kapstaden år 1923, och följande år togs en enkel tryckpress i bruk. Avdelningskontoret flyttades till större lokaler år 1933, men det fanns inte något Betelhem.
Nästa viktiga flyttning ägde rum år 1952 — till Elandsfontein, omkring 1.200 kilometer nordöst om Kapstaden och omkring 20 kilometer öster om Johannesburg. Detta var den första byggnaden i Sydafrika som ritats och planlagts av Sällskapet, och därför innehöll den tillräckliga utrymmen för tryckeriverksamhet såväl som ett Betelhem, det vill säga en bostadsdel. Samtidigt kom Rikets verk i gång i flera av de länder som avdelningskontoret i Sydafrika utövade tillsyn över. Avdelningskontoret behövde därför utvidgas år 1959, därefter år 1971 och ännu en gång år 1978. Sedan fanns det inte utrymme för ytterligare utvidgning på den tomten.
De ursprungliga två förkunnarna i Sydafrika hade ökat till omkring 28.000. Det var tid att se sig om efter nya lokaler, vilket förde med sig en lång tids sökande. Till sist fann man en utmärkt lantgård på 87 hektar i Roodekrans, som ligger omkring 60 kilometer från Elandsfontein. Jehovas vägledning och hjälp kändes mycket påtagligt i samband med sökandet efter och köpet av denna vackra egendom.
Man övervinner problem
Man hade emellertid stora problem att övervinna. Startkostnaderna föreföll oerhört höga, och det krävdes specialtillstånd för att få bygga ett tryckeri, kontorsutrymmen och en bostadsdel i denna kommun. Något som ytterligare komplicerade saken var att man önskade att svarta vittnen som var översättare skulle bo där. Det föreföll som ett under att dessa hinder övervanns, vilket gav bevis på att det var Jehova som byggde huset. Ett annat problem var bristen på hantverkare. Men frivilliga arbetare lärde sig snabbt de olika hantverksyrkena. Detta gällde också systrar. En arbetsledare påpekade: ”Eleganta unga flickor som inte hör hemma på en byggplats blev experter på att sätta upp kakelplattor. Jag har aldrig sett något bättre.”
Byggnadsarbetet gick långsamt i början. Sedan kom frivilliga arbetare i skaror till Roodekrans — svarta, vita, färgade och indier. Bröder kom till och med från andra länder, till exempel Nya Zeeland och Förenta staterna. Detta var något mycket ovanligt i Sydafrika. ”Det är en vacker syn att se bröder och systrar arbeta tillsammans, olika nationaliteter och raser med olika bakgrund”, sade en frivillig arbetare. Många sade upp sig från goda anställningar eller tog en lång tjänstledighet för att hjälpa till med byggnadsarbetet i Roodekrans. Bland dessa fanns erfarna mekaniker, en arkitekt, en ingenjör, kvalificerade ritare och arbetsledare inom byggbranschen. En hel del dyrbara maskiner skänktes eller lånades ut.
Hur gick det då med de enorma kostnader det rörde sig om? Jehovas vittnens styrande krets ordnade med ett mycket stort lån, och vittnen inom landet av alla raser och alla åldrar gav frikostiga bidrag. En flicka på sex år skrev: ”Jag tänkte spara de här pengarna och köpa en docka, men jag skickar dem till er. Jag hoppas att ni kan få Roodekrans färdigt med de här pengarna. När jag blir stor, vill jag också åka till Roodekrans och arbeta där.” En femårig indisk pojke bidrog med sina fickpengar från de sex föregående månaderna!
Över veckosluten kom ytterligare hundratals vittnen för att delta i detta viktiga projekt. Andra frivilliga kom dit dagligen och gjorde ofta verkliga uppoffringar och stora ansträngningar för att klara detta. Besökare som inte var vittnen skakade på huvudet som om de knappt trodde sina ögon, när de såg de massiva, entusiastiska insatserna. Många människor som bodde i närheten blev djupt imponerade. Lokala firmor konkurrerade med varandra om att få göra affärer i samband med bygget i Roodekrans, och deras representanter kommenterade ofta den atmosfär av frid och endräkt som rådde där.
En majestätisk byggnad i en vacker omgivning
Framför de klippiga höjderna på södra sidan om byggplatsen ligger en naturskön dal och ett vattendrag. Trots att byggnaden ligger i närheten av en attraktiv förort, finns det ännu djur i omgivningarna, till exempel pärlhöns och harar. Svarta örnar och schakaler hör också till de mer flitiga besökarna. Den 360 meter långa bostadsbyggnaden, som är byggd i rött tegel, ligger utmed nedre delen av en av sluttningarna. Den har tre våningar och erbjuder vacker utsikt åt de boende. I mittendelen finns en serviceavdelning med matsal, kök, tvättinrättning och sjukrum. En bit ifrån ligger kontorsbyggnaden och ett stort tryckeri, som ungefär motsvarar Noas ark i storlek. Det inrymmer en stor offsetpress för fyrfärgstryck av fabrikat TKS.
Väster om bostadsbyggnaden finns en del åkermark och en stor lada, som användes till matsal och kök under byggtiden. Betesmarker med gräs och blålusern ger foder åt mjölkkor. Det finns hundratals proteabuskar på höjderna bakom bostadsbyggnaden. Förutom befintliga höga eukalyptusträd har man planterat många nya träd, gjort i ordning färggranna blomsterrabatter och anlagt stora gräsmattor.
Programmet vid överlämnandet
En skara på omkring 4.000 personer hade samlats på en öppen yta i närheten av bostadsbyggnaden för att vara med vid överlämnandet på lördagseftermiddagen den 21 mars 1987. Ett tillfälligt podium stod riktat mot sluttningen, vilket gav ett intryck av amfiteater. Ordföranden, broder R. F. Stow, läste upp hälsningsbudskap från 17 länder. Det mest rörande av dessa var från Maud Johnston, hustru till den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Durban. Ännu vid 92 års ålder tjänar hon vid Betel i Australien.
P. J. Wentzel, tillsyningsman för avdelningen för tjänst på fältet, var den förste talaren, och han gav en kort sammanfattning av händelseutvecklingen när det gäller Rikets verk i Sydafrika. Han jämförde närvaroantalet på 50 personer vid den första sammankomsten år 1914 med närvaroantalet på 99.000 vid 1986 års konvent. Därefter beskrev J. R. Kikot, tillsyningsman för tryckeriet, arbetet med att trycka litteratur på många språk och den verksamhet som utförs av drygt 50 översättare. Han nämnde också att en stor TKS-press, en gåva från avdelningskontoret i Japan, hade installerats år 1979, men att man kunde trycka enbart två färger med den. För en kort tid sedan försågs tryckpressen med ytterligare två enheter, som också var en gåva från Japan. Tack vare detta trycktes Vakttornet för 1 april 1987 i fyrfärgstryck till allas glädje.
C. F. Muller, samordnaren vid avdelningskontoret, beskrev den hjälp Jehova hade gett i samband med att man skaffade fram tomten, penningmedlen, experterna och yrkesmännen. Guds ande hade också frambringat den fina harmonin mellan de olika raserna. Fastän det i ett skede hade förefallit omöjligt att få bygga tryckeriet på denna plats, som i främsta hand var avsedd som bostadsområde, och att få ha svarta boende där, hade Jehova öppnat vägen, och därför var han den verklige byggmästaren!
Näste talare var Carey Barber, medlem av den styrande kretsen. Hans fina tal var grundat på Jesaja 65:17—19, som är en profetia om hur Jehovas folk kommer att ”fröjdas och jubla till evig tid”. Talaren förklarade att ordet ”fröjdas” här avser att ”hoppa av glädje”, och detta är den högsta formen av lycka. Det var sannerligen en mycket lycklig dag för dem som var närvarande. Talet för överlämnandet hölls av Milton Henschel, även han från den styrande kretsen. Han framförde en speciell bön till Jehova och uttryckte tacksamhet mot honom för att han låtit denna byggnad komma till stånd, som nu hade överlämnats åt honom.
Dagen därpå samlades 28.250 vittnen och intresserade personer på Rand Stadium i Johannesburg, där de fick höra ett kort sammandrag av det program som hållits i Roodekrans. I ett tal som översattes till zulu visade Henschel hur Jehovas vittnen, genom Jehovas och Jesu ledning, är segerrika överallt och sprider ”en Kristi vällukt” och annan biblisk kunskap. (2 Korintierna 2:14—17) Han avslutade med många uppmuntrande erfarenheter som gladde den väldiga åhörarskaran.
Under de närmast följande dagarna hölls liknande sammankomster i Durban och Kapstaden. Dessa händelser kommer aldrig att falla i glömska bland Jehovas vittnen i Sydafrika. Betelfamiljen i Roodekrans kommer säkerligen att länge minnas överlämnandet av deras nya hem. Med tanke på att drygt 40.000 vittnen nu är verksamma i Sydafrika, jämfört med de 28.000 som fanns när arbetet började i Roodekrans, fyller det hus som Jehova har byggt ett angeläget och livsviktigt behov.