MOT SYDAFRIKA!

Innan vi lämnade Betel i Brooklyn fick vi fyra bröder tre månaders utbildning i blysättning för boktryckning. Sedan gick vi ombord på ett lastfartyg och seglade mot Kapstaden i Sydafrika. Jag hade precis fyllt 20. Det var kväll när vi började den långa tågresan från Kapstaden till Johannesburg. Det första stoppet i gryningen var en liten stad i Karroo, ett halvökenområde. Det var dammigt och hett, och när vi kikade ut genom fönstret undrade vi var vi hade hamnat. Vad hade vi gett oss in på egentligen? Flera år senare skulle vi komma tillbaka till det här området och lära oss att älska de små charmiga städerna och det lugna livet där.

Under några år arbetade jag vid en fantastisk, men komplicerad, sättmaskin av märket Linotype som göt blyrader som sedan användes vid tryckningen av tidskrifterna Vakna! och Vakttornet. Avdelningskontoret tryckte tidskrifter på många afrikanska språk, och inte bara till Sydafrika utan även till många andra länder. Den nya rotationspressen som hade tagit oss till andra sidan jordklotet gick verkligen varm!

Senare fick jag arbeta på tryckerikontoret, som hade hand om olika delar av tryckeri-, transport- och översättningsarbetet. Jag hade fullt upp, och livet kändes verkligen meningsfullt.

TILLBAKA TILL BETEL

På Betel hamnade jag på tjänsteavdelningen, och där hade jag förmånen att få samarbeta med flera mogna och erfarna bröder. På den tiden brukade varje församling få ett brev efter att kretstillsyningsmannen hade varit på besök och skickat in sin rapport. I breven gavs uppmuntran och den vägledning som kanske behövdes. Det här innebar mycket arbete för de bröder som översatte korrespondensen, dels från xhosa, zulu och andra afrikanska språk till engelska, och sedan från engelska tillbaka till de afrikanska språken. Jag uppskattade verkligen de här hårt arbetande bröderna, och de hjälpte mig också att inse hur svårt det var för våra svarta bröder och systrar.

På den tiden levde sydafrikanerna under apartheid. De olika etniska grupperna bodde i olika områden och umgicks i princip aldrig. Våra svarta afrikanska vänner pratade på sina egna språk, predikade på sina egna språk och hade möten på sina egna språk.

Jag hade inte lärt känna så många svarta afrikanska vänner, eftersom jag hela tiden hade tillhört engelsktalande församlingar. Men nu fick jag möjlighet att lära mig mer om de här vännerna och om deras kultur och traditioner. Jag fick veta vilka problem som kunde uppstå på grund av lokala traditioner och religiösa uppfattningar. De var verkligen modiga som vågade ta avstånd från obibliska traditioner. Trots att de mötte motstånd från släktingar och bybor så vägrade de att ta del i ockulta sedvänjor. Ute på landet var många väldigt fattiga. En del hade knappt gått i skolan, men folk hade respekt för Bibeln.

Jag hade förmånen att få hjälpa till med några rättsfall som hade med religionsfrihet och neutralitet att göra. Det var otroligt trosstärkande att se hur modiga och lojala vittnenas barn var när de blev avstängda från skolan för att de vägrade ta del i böner och sjunga med i religiösa sånger.

Vännerna i det lilla afrikanska landet Swaziland ställdes inför en annan utmaning. När kung Sobhuza II dog skulle alla i landet utföra vissa sorgeriter. Männen skulle raka av sig håret och kvinnorna skulle klippa det kort. Många bröder och systrar blev förföljda eftersom de vägrade ta del i de här riterna som hade med förfädersdyrkan att göra. Vi blev verkligen berörda av deras lojalitet. Vi lärde oss mycket om trofasthet, lojalitet och tålamod av de afrikanska vännerna, och det stärkte vår tro.

TILLBAKA TILL TRYCKERIET

År 1981 fick jag hjälpa till när vi skulle ställa om till datoriserade tryckmetoder. Så då hamnade jag i tryckeriet igen. Och vilken spännande period det var! Hela tryckeribranschen var i förändring. En representant för ett lokalt företag lät oss testa en fotosättmaskin utan att vi behövde förbinda oss till något. Det ledde till att vi bytte ut våra nio linotypemaskiner till fem nya fotosättmaskiner. Vi installerade också en ny rulloffsetpress. Ja, tempot skruvades verkligen upp!

Datoriseringen ledde till att vi utvecklade nya fotosättningsmetoder, och vi började använda MEPS (Multilanguage Electronic Publishing System). Vilken utveckling från de långsamma, otympliga linotypemaskinerna och blypressarna som hade fått oss fyra kanadensiska beteliter att komma till Sydafrika. (Jes. 60:17) Vid det här laget hade vi alla gift oss med fina, andliga pionjärsystrar. Bill och jag var kvar på Betel, medan Ken och Dennis och deras fruar hade skaffat barn och bodde i närheten.

Avdelningskontoret fick mer och mer att göra. Det översattes och trycktes biblisk litteratur på fler och fler språk, som sedan skickades iväg till andra avdelningskontor. Vi insåg att vi behövde ett nytt och större betelhem. Så organisationen byggde ett nytt Betel i ett vackert område väster om Johannesburg, och det överlämnades 1987. Det var fantastiskt att få vara med om den utvecklingen och få ingå i avdelningskontorets kommitté i Sydafrika i många år.