Året därpå pålystes det på Betel att det behövdes frivilliga som kunde hjälpa till vid avdelningskontoret i Sydafrika, där en ny rotationspress skulle installeras. Jag anmälde mig och blev glatt överraskad när jag blev utvald. Tre andra kanadensiska beteliter blev också utvalda – Dennis Leech, Bill McLellan och Ken Nordin. Vi fick veta att vi skulle få var sin enkelbiljett.

Jag ringde upp mamma och sa: ”Du, det är något jag måste berätta. Jag ska flytta till Sydafrika!” Mamma var lite tystlåten av sig, men hon var väldigt andlig och hade stark tro. Hon sa inte så mycket, men jag visste att jag hade hennes fulla stöd. Varken hon eller pappa var emot att jag skulle flytta, men de var såklart ledsna att jag skulle vara så långt borta.

MOT SYDAFRIKA!

Innan vi lämnade Betel i Brooklyn fick vi fyra bröder tre månaders utbildning i blysättning för boktryckning. Sedan gick vi ombord på ett lastfartyg och seglade mot Kapstaden i Sydafrika. Jag hade precis fyllt 20. Det var kväll när vi började den långa tågresan från Kapstaden till Johannesburg. Det första stoppet i gryningen var en liten stad i Karroo, ett halvökenområde. Det var dammigt och hett, och när vi kikade ut genom fönstret undrade vi var vi hade hamnat. Vad hade vi gett oss in på egentligen? Flera år senare skulle vi komma tillbaka till det här området och lära oss att älska de små charmiga städerna och det lugna livet där.

Under några år arbetade jag vid en fantastisk, men komplicerad, sättmaskin av märket Linotype som göt blyrader som sedan användes vid tryckningen av tidskrifterna Vakna! och Vakttornet. Avdelningskontoret tryckte tidskrifter på många afrikanska språk, och inte bara till Sydafrika utan även till många andra länder. Den nya rotationspressen som hade tagit oss till andra sidan jordklotet gick verkligen varm!

Senare fick jag arbeta på tryckerikontoret, som hade hand om olika delar av tryckeri-, transport- och översättningsarbetet. Jag hade fullt upp, och livet kändes verkligen meningsfullt.

ÄKTENSKAP OCH NYTT FÖRORDNANDE

År 1968 gifte jag mig med Laura Bowen, en syster som bodde i närheten av Betel. Hon var pionjär men fick också hjälpa till med en del maskinskrivning åt översättningsavdelningen. På den tiden brukade inte nygifta få stanna på Betel, så vi fick bli specialpionjärer. Om sanningen ska fram var jag nog lite orolig, och jag funderade på hur vi skulle klara oss på det lilla bidraget efter att ha varit på Betel i 10 år och fått tak över huvudet och mat på bordet varenda dag. Varje månad skulle vi få 25 rand var (vilket motsvarade knappt 200 svenska kronor) om vi nådde målet för antal timmar, återbesök och litteraturplaceringar. Pengarna skulle räcka till hyra, mat och transport och även till mediciner och andra personliga utgifter.

Vi blev skickade till en liten grupp i närheten av staden Durban, vid Indiska oceanens kust. Där fanns det en hel del indier, och många av dem var ättlingar till sådana som hade kommit till landet i slutet på 1800-talet för att arbeta inom sockerindustrin. Nu hade de andra sorters yrken, men de hade ändå kvar sin indiska kultur och mat, däribland den underbara curryn. Och så pratade de engelska, vilket underlättade för oss.

Som specialpionjär skulle man göra 150 timmar i tjänsten varje månad, så Laura och jag planerade in sex timmar första dagen. Det var varmt och fuktigt. Vi hade inga återbesök och inga studier, så det skulle bli sex timmar från dörr till dörr. När det hade gått ett tag tittade jag på klockan – det hade bara gått 40 minuter! Hur i hela världen skulle vi klara av det här?

Men ganska snart fick vi till en bra rutin. Varje morgon bredde vi smörgåsar och fyllde en termos med soppa eller kaffe. När vi kände för en paus parkerade vi vår lilla folkvagnsbubbla i skuggan av ett träd, och då kom det ibland söta små indiska barn och tittade nyfiket på oss. Bara efter några dagar insåg vi att om vi bara fick de två, tre första timmarna gjorda, så flög resten av dagen förbi.

Det var fantastiskt att få sprida Bibelns budskap till de gästfria människorna där. Vi tyckte att indierna var väldigt respektfulla, artiga och andliga människor. Många hinduer reagerade positivt på budskapet. De älskade att lära sig om Jehova, Jesus, Bibeln, löftet om den fridfulla nya världen och hoppet för de döda. Efter ett år hade vi 20 bibelstudier, och varje dag åt vi middag ihop med någon av familjerna vi studerade med. Vi var så lyckliga!

Men ganska snart fick vi en ny uppgift. Vi skulle börja i resetjänsten, och vi fick en krets som låg längs med kusten vid den vackra Indiska oceanen. Varje vecka kom vi till en ny församling och bodde hemma hos vänner och samarbetade med förkunnarna där för att uppmuntra dem. Vi blev verkligen en del av familjen och tyckte om att vara med dem, deras barn och deras husdjur. Vi hade två underbara år. Sedan fick vi plötsligt ett samtal från avdelningskontoret. De sa att de ville att vi skulle börja på Betel igen. Jag svarade att vi faktiskt trivdes väldigt bra där vi var. Men såklart tackade vi ja – vi var ju villiga att ta vilken uppgift vi än fick.

TILLBAKA TILL BETEL

På Betel hamnade jag på tjänsteavdelningen, och där hade jag förmånen att få samarbeta med flera mogna och erfarna bröder. På den tiden brukade varje församling få ett brev efter att kretstillsyningsmannen hade varit på besök och skickat in sin rapport. I breven gavs uppmuntran och den vägledning som kanske behövdes. Det här innebar mycket arbete för de bröder som översatte korrespondensen, dels från xhosa, zulu och andra afrikanska språk till engelska, och sedan från engelska tillbaka till de afrikanska språken. Jag uppskattade verkligen de här hårt arbetande bröderna, och de hjälpte mig också att inse hur svårt det var för våra svarta bröder och systrar.

På den tiden levde sydafrikanerna under apartheid. De olika etniska grupperna bodde i olika områden och umgicks i princip aldrig. Våra svarta afrikanska vänner pratade på sina egna språk, predikade på sina egna språk och hade möten på sina egna språk.

Jag hade inte lärt känna så många svarta afrikanska vänner, eftersom jag hela tiden hade tillhört engelsktalande församlingar. Men nu fick jag möjlighet att lära mig mer om de här vännerna och om deras kultur och traditioner. Jag fick veta vilka problem som kunde uppstå på grund av lokala traditioner och religiösa uppfattningar. De var verkligen modiga som vågade ta avstånd från obibliska traditioner. Trots att de mötte motstånd från släktingar och bybor så vägrade de att ta del i ockulta sedvänjor. Ute på landet var många väldigt fattiga. En del hade knappt gått i skolan, men folk hade respekt för Bibeln.

Jag hade förmånen att få hjälpa till med några rättsfall som hade med religionsfrihet och neutralitet att göra. Det var otroligt trosstärkande att se hur modiga och lojala vittnenas barn var när de blev avstängda från skolan för att de vägrade ta del i böner och sjunga med i religiösa sånger.

Vännerna i det lilla afrikanska landet Swaziland ställdes inför en annan utmaning. När kung Sobhuza II dog skulle alla i landet utföra vissa sorgeriter. Männen skulle raka av sig håret och kvinnorna skulle klippa det kort. Många bröder och systrar blev förföljda eftersom de vägrade ta del i de här riterna som hade med förfädersdyrkan att göra. Vi blev verkligen berörda av deras lojalitet. Vi lärde oss mycket om trofasthet, lojalitet och tålamod av de afrikanska vännerna, och det stärkte vår tro.

TILLBAKA TILL TRYCKERIET

År 1981 fick jag hjälpa till när vi skulle ställa om till datoriserade tryckmetoder. Så då hamnade jag i tryckeriet igen. Och vilken spännande period det var! Hela tryckeribranschen var i förändring. En representant för ett lokalt företag lät oss testa en fotosättmaskin utan att vi behövde förbinda oss till något. Det ledde till att vi bytte ut våra nio linotypemaskiner till fem nya fotosättmaskiner. Vi installerade också en ny rulloffsetpress. Ja, tempot skruvades verkligen upp!

Datoriseringen ledde till att vi utvecklade nya fotosättningsmetoder, och vi började använda MEPS (Multilanguage Electronic Publishing System). Vilken utveckling från de långsamma, otympliga linotypemaskinerna och blypressarna som hade fått oss fyra kanadensiska beteliter att komma till Sydafrika. (Jes. 60:17) Vid det här laget hade vi alla gift oss med fina, andliga pionjärsystrar. Bill och jag var kvar på Betel, medan Ken och Dennis och deras fruar hade skaffat barn och bodde i närheten.

Avdelningskontoret fick mer och mer att göra. Det översattes och trycktes biblisk litteratur på fler och fler språk, som sedan skickades iväg till andra avdelningskontor. Vi insåg att vi behövde ett nytt och större betelhem. Så organisationen byggde ett nytt Betel i ett vackert område väster om Johannesburg, och det överlämnades 1987. Det var fantastiskt att få vara med om den utvecklingen och få ingå i avdelningskontorets kommitté i Sydafrika i många år.