Jag kommer aldrig att glömma en tågresa till Johannesburg i Sydafrika i januari 1941. Min vän från pojkåren, Elias Kunene, och jag var på väg tillbaka till den plats där vi arbetade efter att ha haft semester i Zululand.

MED oss på tåget fanns en ung man som hade lite muti, dvs. medicin som antas äga övernaturliga krafter och som man vanligen får tag i hos en medicinman. Mannen smetade mutin på ögonbrynen i tro att det skulle tillförsäkra honom hans vite arbetsgivares gillande. När vi klev av tåget, sade Elias: ”Den där mutin är hans gud.” De orden skar som en kniv genom hjärtat, för i min väska hade jag själv egen muti, som jag hade gjort i ordning efter en medicinmans recept.

Elias och jag hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och jag insåg nu att han hade gjort mycket större andliga framsteg än jag. Utan dröjsmål slängde jag mutin i en soptunna, och därefter besökte jag regelbundet Jehovas vittnens möten tillsammans med Elias.

Elias och jag var båda gifta. Varför arbetade vi då i en stad som låg omkring 40 mil hemifrån? Hur var stadslivet i jämförelse med livet som lantbrukare i Zululand? Och fick våra familjer där hemma något gagn av att vi umgicks med Jehovas vittnen?

Medan jag och Elias Kunene var i Johannesburg bestämde vi oss för att söka efter den sanna religionen. Vi besökte kyrkor i grannskapet, men vi kände oss inte tillfreds med någon av dem. Då kom Elias i kontakt med Jehovas vittnen. När han försökte förklara för mig vad han fått lära sig av dem, sade jag till honom att han hade blivit vilseledd. Men sedan jag hört honom samtala med kyrkliga ledare och lagt märke till att de inte kunde bevisa att han hade fel, började jag läsa Sällskapet Vakttornets publikationer, sådana som Elias gav mig. Det var vid den tiden jag företog den minnesvärda tågresan då Elias hjälpte mig att inse faran med att sätta tilltro till muti. — 5 Moseboken 18:10—12; Ordspråken 3:5, 6.

Tillsammans med Elias börjde jag då regelbundet komma tillsammans med den första församlingen av Jehovas vittnen för svarta i Johannesburg.

Elias var den förste som lämnade Johannesburg för att aldrig mer skiljas från familjen. Följden blev att hans hustru och deras fem barn blev verksamma vittnen för Jehova. Elias uppfostrade även fyra föräldralösa syskonbarn, vilka blev överlämnade vittnen. Han dog år 1983, efter att på ett föredömligt sätt troget ha fullföljt de anvisningar Jehova ger genom sitt ord och sin jordiska organisation.