Jag har alltid velat hjälpa till, och Jehova har välsignat det

Vi får en skatt av en äldre man

Jag är uppvuxen i Sydafrika, och bara några år efter att vi hade flyttat till Roodepoort dog min pappa. Och 1947, när jag var 16 år, jobbade jag heltid med telefoni på en statlig myndighet för att hjälpa till att försörja familjen. En dag kom det en äldre man och knackade på hemma hos oss och erbjöd en prenumeration på Vakttornet. Vi ville vara snälla, så vi tackade ja.

Så småningom ville vi veta mer om vad Bibeln lärde. Min mamma hade tillhört den nederländska reformerta kyrkan tidigare, och hon märkte att det kyrkan lärde ut inte stämde med Bibeln. Vi började studera Bibeln och började ganska snart gå på mötena. Jag var den första i familjen att döpa mig, år 1949. Jag fortsatte på mitt arbete i några år, men jag ville göra mer för Jehova.

Jag ville hjälpa till där det behövdes

FomaA/stock.adobe.com

Jag började som reguljär pionjär 1954 och frågade då avdelningskontoret i Sydafrika var jag kunde hjälpa till. De rekommenderade Pretoria och bad en annan pionjärsyster att flytta dit med mig. Vi bodde tillsammans i ett ganska bra boende, och jag kan fortfarande minnas koeksisters som man kunde köpa i närheten – ett sorts friterat bakverk som doppas i sirap och smakar underbart gott.

När min pionjärkamrat gifte sig frågade landstjänaren, George Phillips, om jag kunde tänka mig att bli specialpionjär. Jag tackade självklart ja.

Jag började som specialpionjär 1955 i Harrismith. Min nya pionjärkamrat och jag hade svårt att hitta en bra bostad. Ett problem var att kyrkan där fick höra om oss och pressade vår hyresvärd att säga upp vårt kontrakt.

Jag blev senare förordnad att tjäna i Parkhurst, en förort till Johannesburg. Där fick jag sällskap av två missionärssystrar. Efter ett tag gifte sig den ena, och den andra fick ett annat uppdrag och flyttade. Jag fick bo hos en gullig syster som hette Eileen Porter, trots att hon och hennes familj bodde trångt. Men jag fick en liten sovalkov med draperi. Eileen var snäll och uppmuntrande, och jag kände mig trygg hos henne. Jag var så imponerad av att hon brann för sanningen, fastän hon hade fullt upp med att ta hand om sin familj.

Jag blev snart ombedd att flytta till Aliwal North i Östra Kapprovinsen. Där fick jag samarbeta med en syster som hette Merlene Laurens, men som kallades för Merle. Vi var båda ganska unga då och blev så uppmuntrade av en äldre syster som hette Dorothy, men vi brukade kalla henne för tant Dot. När hon var yngre hade hon blivit utsatt för en brutal hundattack i tjänsten, men det hade inte alls påverkat hennes entusiasm.

År 1956 blev Merle inbjuden till Gileadskolans 28:e klass. Jag önskade verkligen att jag hade fått följa med henne. Men tant Dot tog hand om mig, och vi blev nära vänner även om hon var nästan 50 år äldre än mig.

Ni kan nog tänka er hur otroligt glad jag blev när jag, precis som Merle, blev inbjuden till Gileadskolan! Innan jag åkte var jag ungefär åtta månader i ett samhälle som heter Nigel. Där samarbetade jag med Kathy Cooke. Hon hade gått Gileadskolan förut, och allt hon berättade för mig fick mig bara att längta ännu mer. Och i januari 1958 åkte jag till New York.

Sju år efter att Fu-lone hade dött föreslog bröderna i Hongkong att jag skulle flytta till ett större avdelningskontor där jag kunde få den vård jag behövde. Så 2015 flyttade jag till avdelningskontoret i Sydafrika. Det ligger i närheten av den plats där jag först lärde känna sanningen 1947.