ÄKTENSKAP OCH NYTT FÖRORDNANDE

År 1968 gifte jag mig med Laura Bowen, en syster som bodde i närheten av Betel. Hon var pionjär men fick också hjälpa till med en del maskinskrivning åt översättningsavdelningen. På den tiden brukade inte nygifta få stanna på Betel, så vi fick bli specialpionjärer. Om sanningen ska fram var jag nog lite orolig, och jag funderade på hur vi skulle klara oss på det lilla bidraget efter att ha varit på Betel i 10 år och fått tak över huvudet och mat på bordet varenda dag. Varje månad skulle vi få 25 rand var (vilket motsvarade knappt 200 svenska kronor) om vi nådde målet för antal timmar, återbesök och litteraturplaceringar. Pengarna skulle räcka till hyra, mat och transport och även till mediciner och andra personliga utgifter.

Vi blev skickade till en liten grupp i närheten av staden Durban, vid Indiska oceanens kust. Där fanns det en hel del indier, och många av dem var ättlingar till sådana som hade kommit till landet i slutet på 1800-talet för att arbeta inom sockerindustrin. Nu hade de andra sorters yrken, men de hade ändå kvar sin indiska kultur och mat, däribland den underbara curryn. Och så pratade de engelska, vilket underlättade för oss.

Som specialpionjär skulle man göra 150 timmar i tjänsten varje månad, så Laura och jag planerade in sex timmar första dagen. Det var varmt och fuktigt. Vi hade inga återbesök och inga studier, så det skulle bli sex timmar från dörr till dörr. När det hade gått ett tag tittade jag på klockan – det hade bara gått 40 minuter! Hur i hela världen skulle vi klara av det här?

Men ganska snart fick vi till en bra rutin. Varje morgon bredde vi smörgåsar och fyllde en termos med soppa eller kaffe. När vi kände för en paus parkerade vi vår lilla folkvagnsbubbla i skuggan av ett träd, och då kom det ibland söta små indiska barn och tittade nyfiket på oss. Bara efter några dagar insåg vi att om vi bara fick de två, tre första timmarna gjorda, så flög resten av dagen förbi.

Det var fantastiskt att få sprida Bibelns budskap till de gästfria människorna där. Vi tyckte att indierna var väldigt respektfulla, artiga och andliga människor. Många hinduer reagerade positivt på budskapet. De älskade att lära sig om Jehova, Jesus, Bibeln, löftet om den fridfulla nya världen och hoppet för de döda. Efter ett år hade vi 20 bibelstudier, och varje dag åt vi middag ihop med någon av familjerna vi studerade med. Vi var så lyckliga!