År 1652 landsteg holländare, de första vita kolonisterna, i Kaplandet. När de träffade på hottentotter och buschmän, landets ursprungliga invånare som gick klädda i djurhudar, kände sig de vita överlägsna på grund av sin avancerade kultur. Snart uppstod motsättningar.

När de vita kolonisterna började odla upp den inhemska befolkningens jaktmarker, blev buschmännen förbittrade och svarade med att stjäla boskap. Dessa småväxta människor jagades som djur, och skam till sägandes blev de nära nog utrotade under 1800-talet. Hottentotterna, som drastiskt reducerades i antal till följd av smittkoppor, underkuvades, och de få som blev kvar uppgick i andra befolkningsgrupper.

På 1700-talet stötte vita jordbrukare (boer) ihop med xosafolket — en del av en våg av svarta invandrare som kom norrifrån. Åter uppstod motsättningar. Bittra krig utkämpades. Under tiden hade britterna bemäktigat sig Kapkolonin. Men många boer irriterade sig på det brittiska styret och drog på 1830-talet norrut. Efter många svårigheter och konflikter grundade de nya kolonier norr om floderna Oranje och Vaal. Både britterna och boerna praktiserade rassegregation.

Splittringsprocessen fortsatte. I dag finns det separata församlingar av den reformerta kyrkan för vita, svarta, färgade och indier.

Det tjugonde århundradet inleddes med att vita ”kristna”, brittiska imperialister och nationalistiska boer, kämpade om herraväldet i Sydafrika.