Tråkigt nog har denna mångfald av raser fört med sig problem. Sir Laurens van der Post skrev: ”I Sydafrika existerar fler olika slag av spänningar människor emellan än i något annat land i världen: Det råder spänningar mellan vita och asiater, mellan svarta och asiater, mellan vita och färgade, mellan afrikandera och britter och mellan både afrikander och britter och svarta.”

Kampen om landet

Bushmannens levnadssätt lät sig inte förenas med det sätt varpå hottentotterna och de afrikanska stammarna levde. Kampen om landet intensifierades i och med européernas ankomst, eftersom dessa fordrade stora farmer för sin boskap. Trots att den lille bushmanjägaren var otroligt tapper, tvingades han till slut att ge vika för den vite mannens sofistikerade vapen. Några kom så småningom att uppgå i andra folk, till exempel sesutonegrerna, medan andra överlevde i det ogästvänliga Kalahari.

Hottentotterna blev, efter en del krigföring till att börja med, mer villiga att kapitulera och ställa sig i de vita kolonisatörernas tjänst. Med tiden kom de att bli en del av den färgade befolkningen i Kapprovinsen, ett utåtriktat och vänligt folk av blandras — delvis av europeisk börd — som varierar i hudfärg från vitt till mörkbrunt.

Utrotandet av bushmännen och underkuvandet av hottentotterna medförde inte någon fred för Sydafrika. Boken Gold and Workers (Guld och arbetare) förklarar: ”En bitter kamp om landet började, först i östra Kapprovinsen mellan xosafolket och holländarna och senare britterna, sedan i Natalprovinsen mellan zulufolket och holländarna och britterna. ... Vändpunkten kom när britterna sände stora trupper till Sydafrika. I och med det avgjordes utgången. Med sina hästar, sina moderna gevär och sina kanoner lyckades de till slut krossa xosafolket i östra Kapprovinsen och zulufolket i Natalprovinsen.”

År 1899, 20 år senare, inleddes boerkriget, som varade i nästan fyra år. Det var en konflikt mellan vita av engelsk och vita av holländsk härkomst och kostade uppemot 40.000 liv. Tänk hur detta måste ha tett sig för de svarta — här hade ”kristna” människor kommit som förde med sig bibeln till dem, och nu slaktade de varandra.

Svarta och asiater

Hur är det då med de svarta, som utgör majoriteten i Sydafrika? Är de förenade? I början av 1800-talet erövrade en mäktig zulukrigare, Shaka, ett antal kringboende stammar. Hans erövringar medförde en kedjereaktion av stamkrig som har resulterat i miljontals dödsoffer.

Upptäckten av de rika guldfälten och industrialiseringen under de hundra senaste åren har gjort att svarta stamnegrer i allt större antal har flyttat in till vita städer för att söka arbete. En tredjedel av den svarta befolkningen, som består av många olika språkgrupper, lever nu tillsammans i negerstadsdelar i anslutning till vita städer. Ett exempel är Soweto, som med sina cirka en miljon svarta invånare ligger i utkanten av Sydafrikas största stad, Johannesburg. De svarta som bor i dessa stadsdelar har anammat många europeiska seder och bruk men håller ändå fast vid gamla traditionella trosuppfattningar.

Utöver denna mångfald olika raser finns det mer än hundra tusen gästarbetare anställda i gruvorna. De kommer från grannländerna Botswana, Lesotho, Swaziland, Malawi och Moçambique. De här männen kommer för att tjäna pengar åt sina familjer där hemma. De bor i arbetarförläggningar, där det ofta uppstår stridigheter mellan olika nationsgrupper.

Slutligen finns det över en halv miljon asiater i Sydafrika. Hur kom de dit? På 1800-talet styrde britterna över kustområdet i Natalprovinsen. De hade ännu inte lyckats kuva zuluerna, och dessa vägrade arbeta på de vitas sockerplantager. Därför lejde man arbetskraft från Indien från och med år 1860, och de flesta av dessa valde att stanna sedan deras kontrakt hade gått ut. Invandringen från Indien fortsatte fram till år 1911. Vid det laget hade mer än 150.000 män, kvinnor och barn gjort Sydafrika till sitt hem och bidragit till dess mångfald av olika raser. Tråkigt nog råder ingen enhet ens bland dessa. De består av hinduer, muslimer och ett antal som tillhör kristenhetens olika kyrkor, och än i dag råder fientlighet mellan vissa svarta och indier.

Kanske läsaren nu förstår varför den sydafrikanske författare som citerades tidigare sade att det i landet ”existerar fler olika slag av spänningar människor emellan än i något annat land i världen”. Den uteslutande vita regeringen gjorde för någon tid sedan upp nya planer med hopp om att kunna tillmötesgå kraven från indierna och de färgade. Men många vita opponerade sig kraftigt mot detta, vilket ledde till bildandet av ett nytt politiskt parti.

Enligt boken South Africa 1982 beräknar man att över 83 procent av sydafrikanerna, både vita och svarta, bekänner sig vara kristna. Men oenigheten bland dem har gjort att många har vänt sig bort från kristendomen. Betyder det här att det är något fel på bibeln? Nej, för i bibeln fördöms klart och tydligt ”fientligheter, osämja, svartsjuka, ... söndringar”, och det sägs vidare: ”De som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.” (Galaterna 5:20, 21) Bibeln har i själva verket visat sig vara en stark enande kraft i det söndrade Sydafrika.