Klippfågeln — en skönhet i Amazonas

Från Vakna!:s korrespondent i Brasilien

TILL och med sakliga biologer brukar så småningom bli lyriska då de beskriver amazonklippfågeln, en skimrande, föga känd fågel i Amazonas regnskog.a ”Ett hav av lysande lågor”, skrev en biolog. ”En brinnande komet”, sade en annan. ”Den är svår att överträffa i ... ren prakt”, avslutade en tredje. De håller alla med om att anblicken av den är oförglömlig. Vad är det då som gör den här fågeln, som är stor som en duva, så oförglömlig? En orsak är dess färggranna utseende.

Hanen hos amazonklippfågeln ståtar med en orangefärgad hjässtofs som liknar en solfjäder och döljer hela näbben. En kastanjebrun strimma, som löper utmed tofsens ytterkant, framhäver den fulländade halvcirkelformade hjässtofsen. Från tofs till klor är fågeln till större delen täckt av en guldorange fjäderdräkt. Vingarna, som är svarta med inslag av vitt, är täckta med ett burrigt lager av guldorangefärgade fjädrar, vilket får honom att se ut som om han var invirad i en sjal. ”Deras form och utseende”, sammanfattar boken Birds of the Caribbean, ”är så imponerade att det inte går att beskriva i ord.” Men fågeln är inte bara imponerande på grund av sitt utseende. Fjäderdräkten återspeglar också karaktären. På vilket sätt?

Du håller säkert med om att i en mörkgrön regnskog är de skarpt orangefärgade fjädrarna knappast den färg man bör ha, om man vill vara diskret. Denne djungelns snobb önskar emellertid synas. Han använder sitt färggranna utseende för att jaga bort rivaler och locka till sig beundrare.

Gränstvister och arvskäbbel

Tidigt på året, under parningstiden, tar sig amazonklippfågelhanar ner till bestämda platser på marken i skogen, så kallade spelplatser, vilka utgör platserna för framförandet av fåglarnas årliga parningsdanser. På engelska används ordet lek för spelplats, och det anses härröra från det svenska verbet leka. Under flera år trodde biologer att fågelns parningskrumsprång inte var något annat än lek eller spel — en trevlig föreställning på marken i skogen. Först på senare tid har biologer fått kunskap om att en spelplats inte bara är ett dansgolv, utan också en arena för brottning och även ett visningsrum. Varför det?

Sedan en grupp amazonklippfågelhanar invaderat en spelplats, markerar varje fågel ut en plats på marken i skogen som sitt privata område genom att rensa rent det från nerfallna löv. Han inmutar även grenarna i klätterväxterna ovanför området, så att hans revir formar en cylinder som är omkring 1,5 meter i diameter och 2 meter hög. Med omkring 50 fåglar sammanträngda på en spelplats, säger forskaren Pepper W. Trail, är deras område ”bland de mest tätt sammanpackade hos alla spelande fåglar”. Vad leder det till? Gränstvister och arvskäbbel.

Deras gränstvister liknar upphetsade men ofarliga krigsdanser — ett plötsligt knixande med huvudet, knäppande med näbbarna, flaxande med vingarna, åtföljt av skarpa läten och höga hopp upp i luften. Efter en minut eller två, då var och en av fåglarna tycker att han har imponerat på den andre, drar sig båda tillbaka inom sina gränser. Men då två fåglar har fått syn på samma del av en uppskattad spelplats som lämnats vakant genom en annan fågels död, förvandlas tvisten till en typisk arvstvist.

”Fåglarna låser ihop sina kraftiga klor, slår mot varandra med vingarna och låser ibland ihop näbbarna. Sådana kamper”, skriver Trail i tidskriften National Geographic, ”kan pågå ända upp till tre timmar och lämna de stridande flämtande.” Om det blir oavgjort efter den första ronden, tar fåglarna en paus, men därefter återupptas kampen och pågår till dess det visar sig vem som är den dominerande hanen.

Men redan innan dammet i skogen har lagt sig, förvandlas de livliga brottarna till levande statyer, och spelplatsen blir ett visningsrum.

Och vinnare är ...

Medan hanarna strider på marken i skogen, är det några diskret färgade fåglar som tysta lagar sina bon i skyddade nischer på klippor i närheten. Ja, det är amazonklippfågelhonorna. Till skillnad från hanen skulle honan inte vara bland finalisterna i en skönhetstävling för fåglar. Hon är, skriver forskaren David Snow taktfullt, ”en mycket annorlunda fågel”. På hennes huvud finns en liten krona, ”en förkrympt version av hanens praktfulla hjässtofs, som bara ger huvudet ett något löjeväckande utseende”. Hennes korta ben med stora fötter sitter på en brunaktig kropp med en ”ganska bastant, otymplig form”.

Men för våra klädsnobbar i djungeln är hon en vinnare. När hon glider in bland grenarna ovanför spelplatsen, med ett gällt kiuoou, får hon varje orangefärgat huvud att vrida sig och utlöser en uppvisning som klassas ”bland de mest intressanta och imponerande parningsspelen i fågelvärlden”. (The Life and Mysteries of the Jungle) Vad är det som händer? Forskaren Trail beskriver att vid första anblicken av en hona ”exploderar spelplatsen av färger, rörelser och ljud”, då varje hane försöker överglänsa de andra och fånga den besökandes uppmärksamhet. Därefter hoppar hanarna ner från grenarna och landar med en duns och ett skrik på sin spelplats. Deras flaxande vingar gör att de får uppmärksamhet av honan och rensar även spelplatsen från nerfallna löv. Så, helt plötsligt, upphör detta tumult. Den avgörande stunden har kommit.

Varje hane böjer sig stelt, med fjäderdräkten helt utspärrad till beskådande, och stelnar till som om han var i trance. Hans hjässtofs, som är som en utfälld solfjäder, döljer näbben, medan de burriga fjädrarna gör kroppsformen otydlig, så att han liknar en orange blomma som ligger på marken i skogen. ”En spelande amazonklippfågel är så bisarr”, uppger en källa, ”att det vid första anblicken är svårt att tro att det är en fågel.”

Honan kan emellertid skilja på en blomma och en friare och tar sig ner till tre eller fyra tysta hanar, som håller kropparna platta och bakkropparna vända mot honan. Men deras huvuden är vända så att ett öga tittar uppåt, riktat mot priset. Minuterna går medan honan gör sitt val, men till slut väljer hon ut vinnaren. Hon slår sig ner bakom sin favorit, hoppar mot honom, böjer sig framåt och pickar mot de duniga kanterna på hans vingfjädrar. Då kommer hanen till liv. De parar sig på hans spelplats eller på en gren i närheten. Därefter flyger honan i väg. Hon återvänder ofta till samme hane vid nästa parningstid.

Fram till nästa parningstid glömmer denne djungelns snobb sin hona och bryr sig inte heller om att titta till sin avkomma. Bekymmerslös gör han sig redo för nästa uppvisning, medan honan föder upp familjen på egen hand. Det låter som en orättvis fördelning av arbetsbördan, men det är verkligen till fördel för honan och ungarna att hanen håller sig på avstånd. Att ha en orange fågel skyltande kring boet är, när allt kommer omkring, lika oförnuftigt som att ha en neonskylt som pekade ut ens gömställe.

Nästa generation

Honans trista fjäderdräkt är ett perfekt skydd för de två fläckiga, brunaktiga äggen, som hon lägger i ett stadigt bo som är fastlimmat mot en klippvägg med hjälp av fågelns saliv. När honan har ruvat på äggen i fyra veckor, kläcks äggen. Även om ungarna inte är några skönheter när de kryper ur skalen, är de väl utrustade för att klara av tiden i boet. Strax efter det att de har lämnat äggskalen, förklarar forskaren Trail, hakar de fast sina vassa klor i boets beklädnad och hänger stadigt fast med sina starka ben.

Honan matar flitigt ungarna med frukter och en enstaka insekt eller ödla. Efter ett år är fjäderdräkten på en ung hane fortfarande brun, men hans huvud ståtar redan med en liten tofs. Vid två års ålder ger de bruna fjädrarna plats för en guldorange fjäderdräkt som förvandlar honom, som en biolog skrev, till ”en av de vackraste fåglarna i världen”.

Trots förstörelsen av skogen, som är amazonklippfågelns hem, hoppas naturälskare att människan inte skall beröva denne färggranne artist i Amazonas möjligheten att fortsätta med sin fascinerande parningsdans.

Amazonklippfågelns ID-kort

Vetenskapligt namn: Rupicola rupicola — ”klippornas inbyggare”

Familj: Cotingidae

Utbredning: Norra Sydamerika, i och omkring Amazonbäckenet

Längd: Omkring 30 centimeter

Bo: Gjort av lera och växtmaterial som hålls ihop av saliv och väger cirka 4 kilo

Ungar: Vanligtvis två ägg per år; ruvningstiden är 27 eller 28 dagar — ”en av de längsta perioderna som man har observerat för tättingar”