Rymdfärjan — för militära eller fredliga ändamål?

NASA:s historia är en berättelse om ständiga konflikter mellan dem som betraktat detta organ som ett redskap för fredlig utforskning av rymden och dem som främst sett det som en möjlighet att få övertag över Sovjet i det kalla kriget. År 1982 sammanfattades denna intressekonflikt på ett träffande sätt av Harold C. Hollenbeck, medlem av det amerikanska representanthuset, när han riktade följande ord till Kommittén för vetenskap och teknologi: ”Det tragiska är att det amerikanska folket inte är medvetet om den politisering och militarisering som drabbat detta civila rymdorgan. . . . Det var ett civilt forskarlag som förde oss till månen. . . . Jag för min del vill inte ha ett påkostat rymdprogram som ingår i något slags Stjärnornas krig i Pentagons tappning. . . . Jag kan bara hoppas att nästa generation amerikaner inte skall behöva se tillbaka på oss som är församlade här i dag som de ledare som satt tysta, medan Amerika förvandlade ett ädelt projekt till en interstellär krigsmaskin.”

Han övergick sedan till att beskriva hur människan håller på att förstöra sin egen framtid: ”Vi gav oss ut i rymden som nybyggare, och nu släpar vi med oss jordens hat och bitterhet till himlen, som om det vore människans självklara rättighet att kriga överallt.” Storfinansen och politiska och militära intressen försökte överta kontrollen över NASA. Miljarder dollar och tusentals arbetstillfällen (och röster) var nära förbundna med dess framtid.

En logisk fråga är därför: Vad har människan vunnit på utforskningen av rymden, och hur kommer det att bli i framtiden?

Utforskningen av rymden — Vad kommer framtiden att föra med sig?

I OCH med det kommunistiska sovjetimperiets sammanbrott har tävlingsmomentet i stort sett försvunnit från rymdkapplöpningen. Somliga vetenskapsmän saknar nu sin ursprungliga motivation — någon att slå. I stället för att konkurrera talar nu ryska och amerikanska rymdforskare om att samarbeta, att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Men det finns fortfarande en del ouppnådda mål och obesvarade frågor. En fråga som man kan ställa sig är: Vad har människan haft för nytta av de enorma ansträngningar och utgifter som lagts ner på att utforska yttre rymden?

En NASA-publikation förklarar att man under de 30 senaste åren har skjutit upp mer än 300 obemannade rymdfarkoster med olika uppgifter, ”från utforskning av solsystemet till förbättrade väderprognoser, internationella kommunikationer och analyser av jordens naturtillgångar”. Har resultaten rättfärdigat de enorma penningsummor som lagts ner på dessa rymdprogram? NASA försäkrar att de ”mer än väl motsvarar nationens investeringar i fråga om tid, pengar och tekniskt kunnande”. För att ytterligare försvara dessa enorma utgifter tillägger man: ”Omkring 130.000 amerikaner har beretts sysselsättning tack vare att rymdprogrammet bedriver forskning för att få fram eldhärdiga tyger och färger, mindre och hållbarare radio- och TV-apparater, tåligare plaster, starkare limsorter, elektroniska övervakningssystem för sjukhuspatienter och förbättrad datorteknik, och därtill förekommer arbete inom andra forskningsområden.”

En annan, kanske mer marginell, fördel med rymdprogrammet är att man gjort en detaljerad kartläggning av jordens yta, ja man har till och med trängt ner under jordytan. Under den andra färden med rymdfärjan gjorde man ett experiment, där man använde sig av ”en relativt primitiv optisk registreringsapparat”. Projektet ”var avsett att vara en enkel geologisk undersökning med hjälp av radarbilder av jordytan”. (J. J. Trento: Prescription for Disaster) Men helt oväntat fann man något mycket intressant. ”När farkosten återvände och bilderna . . . framkallades, framträdde vägar och gator i en forntida stad som ligger begravd under Saharas sand. En försvunnen civilisation hade upptäckts.” Men rymdforskningen har lett till en annan positiv sak som berör var och en av oss.

Hur blir vädret?

De dagliga väderprognoserna, med kartor och andra visuella hjälpmedel, är något som de flesta TV-tittare numera tar som en självklarhet. Men hur har de inte förändrat våra möjligheter att planera den dagliga verksamheten! Om en storm är på väg eller om det skall bli regn eller snö, vet vi vanligtvis om det många timmar i förväg — tack vare de vädersatelliter som kretsar där uppe i sina omloppsbanor runt jorden.

Under de 30 senaste åren har meteorologiska satelliter gett information om jordens väderleksförhållanden. En NASA-publikation förklarar: ”Dessa satelliter hjälper oss inte bara att få en bättre förståelse för vår miljö, utan de gör det också möjligt för oss att skydda oss mot dess faror.” Samma källa berättar till exempel om en orkan, som år 1969 drabbade den amerikanska delstaten Mississippis kust och förorsakade skador för 1,4 miljarder dollar, och tillägger: ”Men tack vare vädersatellitrapporterna var det inte mer än 256 personer som förlorade livet, och de flesta av dessa skulle ha kunnat klara sig, om de hade lyssnat till varningarna och gett sig av från området i tid.” Sådana prognoser är naturligtvis också till nytta i andra delar av världen, där man regelbundet får känna av de dödsbringande verkningarna av monsuner och oväder.

Rymdforskarna är emellertid inte bara intresserade av sådant som kan medföra vissa marginella fördelar för jordens invånare. Deras ambitioner sträcker sig mycket längre.

Kan vi befolka planeterna?

En annan ambition som sätter mångas fantasi i rörelse är att befolka och exploatera andra planeter. George Henry Elias skriver i sin bok Breakout Into Space—Mission for a Generation: ”Utvecklandet av en interplanetarisk civilisation är nödvändigt för människosläktets överlevnad. . . . Vi människor bebor nu en hel planet, och det är dags för oss att utvidga vårt revir. Ett folktomt solsystem väntar oss.” Den planet han närmast har siktat in sig på är Mars.

En som definitivt tycker att människan borde befolka Mars är Michael Collins, en före detta astronaut som år 1966 var befälhavare på Gemini 10 och senare även på kommandomodulen till Apollo 11, den rymdfarkost som gjorde den första månlandningen. I sin bok Mission to Mars säger han: ”Planeten Mars verkar tilltalande, tillgänglig, rentav beboelig.”

Bruce Murray, som i många år har varit chef för Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, ivrar för en amerikansk-rysk satsning på Mars. Som en av grundarna till Planetary Society (Planetariska sällskapet) har han nyligen väckt förslag om ett gemensamt projekt betitlat ”Till Mars . . . tillsammans”. Han säger: ”Mars är framtidens planet. Den kommer att bli en tummelplats för äventyrliga medlemmar av de kommande generationerna.”

Marshall Brement, som tidigare var Förenta staternas ambassadör på Island, skriver: ”De två länderna har mycket att lära av varandra inom detta område. Sovjetunionens bemannade rymdprogram står inget annat efter; sovjetiska kosmonauter slår alla rekord när det gäller tid som tillbringats i rymden. . . . En gemensam ansträngning från båda nationernas sida att upprätta en station på månen, att färdas runt Venus och att landa på Mars skulle vara av stort vetenskapligt värde.”

Planetariska sällskapet, vars grundare även inbegriper Carl Sagan, professor i astronomi vid Cornell University, har publicerat något som kallas ”Marsdeklarationen”, där det sägs: ”Mars är vår granne i rymden, den närmaste planet på vilken mänskliga utforskare utan risk skulle kunna landa. . . . Mars är en guldgruva när det gäller vetenskaplig information — betydelsefull i sig själv men också på grund av det ljus som den kan komma att kasta över livets ursprung och bevarandet av jordens miljö.”

Som vi redan har sett är många vetenskapsmän optimistiska när det gäller människans möjligheter att färdas till Mars och kolonisera den planeten. Människans medfödda nyfikenhet och längtan efter kunskap kommer utan tvivel att förmå män och kvinnor att fortsätta att utvidga gränserna för sina upptäcktsfärder. Ett av syftena med Hubbleteleskopet, som kretsar i en omloppsbana runt jorden, är enligt en faktafolder som NASA gett ut att ”söka efter andra världar, andra galaxer och universums själva ursprung”. NASA säger också beträffande framtiden: ”Utsikterna för tjugohundratalets rymdprogram är fascinerande och sporrande. Vi kan tänka oss sådana viktiga landvinningar som industrier som opererar i en omloppsbana i rymden, baser på månen och bemannade expeditioner till Mars. När steget ut i rymden väl har tagits, finns det ingen återvändo.”