En NASA-publikation förklarar att man under de 30 senaste åren har skjutit upp mer än 300 obemannade rymdfarkoster med olika uppgifter, ”från utforskning av solsystemet till förbättrade väderprognoser, internationella kommunikationer och analyser av jordens naturtillgångar”. Har resultaten rättfärdigat de enorma penningsummor som lagts ner på dessa rymdprogram? NASA försäkrar att de ”mer än väl motsvarar nationens investeringar i fråga om tid, pengar och tekniskt kunnande”. För att ytterligare försvara dessa enorma utgifter tillägger man: ”Omkring 130.000 amerikaner har beretts sysselsättning tack vare att rymdprogrammet bedriver forskning för att få fram eldhärdiga tyger och färger, mindre och hållbarare radio- och TV-apparater, tåligare plaster, starkare limsorter, elektroniska övervakningssystem för sjukhuspatienter och förbättrad datorteknik, och därtill förekommer arbete inom andra forskningsområden.”

En annan, kanske mer marginell, fördel med rymdprogrammet är att man gjort en detaljerad kartläggning av jordens yta, ja man har till och med trängt ner under jordytan. Under den andra färden med rymdfärjan gjorde man ett experiment, där man använde sig av ”en relativt primitiv optisk registreringsapparat”. Projektet ”var avsett att vara en enkel geologisk undersökning med hjälp av radarbilder av jordytan”. (J. J. Trento: Prescription for Disaster) Men helt oväntat fann man något mycket intressant. ”När farkosten återvände och bilderna . . . framkallades, framträdde vägar och gator i en forntida stad som ligger begravd under Saharas sand. En försvunnen civilisation hade upptäckts.” Men rymdforskningen har lett till en annan positiv sak som berör var och en av oss.

Hur blir vädret?

De dagliga väderprognoserna, med kartor och andra visuella hjälpmedel, är något som de flesta TV-tittare numera tar som en självklarhet. Men hur har de inte förändrat våra möjligheter att planera den dagliga verksamheten! Om en storm är på väg eller om det skall bli regn eller snö, vet vi vanligtvis om det många timmar i förväg — tack vare de vädersatelliter som kretsar där uppe i sina omloppsbanor runt jorden.

Under de 30 senaste åren har meteorologiska satelliter gett information om jordens väderleksförhållanden. En NASA-publikation förklarar: ”Dessa satelliter hjälper oss inte bara att få en bättre förståelse för vår miljö, utan de gör det också möjligt för oss att skydda oss mot dess faror.” Samma källa berättar till exempel om en orkan, som år 1969 drabbade den amerikanska delstaten Mississippis kust och förorsakade skador för 1,4 miljarder dollar, och tillägger: ”Men tack vare vädersatellitrapporterna var det inte mer än 256 personer som förlorade livet, och de flesta av dessa skulle ha kunnat klara sig, om de hade lyssnat till varningarna och gett sig av från området i tid.” Sådana prognoser är naturligtvis också till nytta i andra delar av världen, där man regelbundet får känna av de dödsbringande verkningarna av monsuner och oväder.

Kan vi befolka planeterna?

En annan ambition som sätter mångas fantasi i rörelse är att befolka och exploatera andra planeter. George Henry Elias skriver i sin bok Breakout Into Space—Mission for a Generation: ”Utvecklandet av en interplanetarisk civilisation är nödvändigt för människosläktets överlevnad. . . . Vi människor bebor nu en hel planet, och det är dags för oss att utvidga vårt revir. Ett folktomt solsystem väntar oss.” Den planet han närmast har siktat in sig på är Mars.

En som definitivt tycker att människan borde befolka Mars är Michael Collins, en före detta astronaut som år 1966 var befälhavare på Gemini 10 och senare även på kommandomodulen till Apollo 11, den rymdfarkost som gjorde den första månlandningen. I sin bok Mission to Mars säger han: ”Planeten Mars verkar tilltalande, tillgänglig, rentav beboelig.”

Bruce Murray, som i många år har varit chef för Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, ivrar för en amerikansk-rysk satsning på Mars. Som en av grundarna till Planetary Society (Planetariska sällskapet) har han nyligen väckt förslag om ett gemensamt projekt betitlat ”Till Mars . . . tillsammans”. Han säger: ”Mars är framtidens planet. Den kommer att bli en tummelplats för äventyrliga medlemmar av de kommande generationerna.”