Den andra månaden hade vi samma schema på förmiddagen, men eftermiddagarna var avsatta för predikande från hus till hus. Kan du tänka dig det? Rita och jag tog del i vittnandet från hus till hus på egen hand, trots att vi ännu inte kunde språket och med bara en inledning som vi hade lärt oss utantill nedskriven på ett kort.

Jag minns att jag knackade på en dörr i Vallecas, ett område i Madrid där i huvudsak arbetare bor. För att inte komma av mig hade jag kortet i handen, när jag på spanska sade: ”God morgon. Vi utför ett kristet arbete. I Bibeln sägs det (och så brukade vi läsa någon vers). Vi skulle vilja lämna dig den här broschyren.” Kvinnan sade inget, utan tittade bara och tog sedan broschyren. När vi gjorde återbesök bjöd hon in oss, och hon tittade bara medan vi talade. Vi började studera Bibeln med henne, så gott vi nu kunde med tanke på språket, och under studiet satt hon bara och lyssnade och iakttog oss. Efter en stund berättade hon äntligen att hon inte hade förstått vad vi sade vid första besöket, men hon hörde ordet Dios (Gud), och det var tillräckligt för att hon skulle förstå att det var något bra. Med tiden tillägnade hon sig en hel del biblisk kunskap och blev döpt som ett Jehovas vittne.

Underbara erfarenheter i Madrid

Predikandet från hus till hus utfördes mycket försiktigt. Det dagliga virrvarret i Madrid var en fördel — det gjorde att vi inte var alltför iögonenfallande. För att det inte skulle märkas att vi var utlänningar försökte vi klä oss och bete oss som andra. Vår predikometod i arbetet från dörr till dörr gick ut på att vi gick in i ett hyreshus, knackade på en dörr och talade med personen, och sedan lämnade vi byggnaden, gatan och området. Risken fanns alltid att lägenhetsinnehavaren kunde ringa till polisen, och därför var det inte förståndigt att vara kvar i grannskapet. År 1960 blev faktiskt Paul och Evelyn Hundertmark gripna och utvisade ur landet, trots att de hade varit försiktiga när de använde denna metod. De flyttade till grannlandet Portugal och tjänade där under många år med Paul som ansvarig för det underjordiska avdelningskontoret. I dag är han platstillsyningsman i San Diego i Kalifornien.

Det blev dock snart en utjämning för oss. Bara några månader senare blev sex missionärer, som blivit förordnade till Portugal, beordrade att lämna landet. Det hela utvecklade sig lyckligt eftersom Eric och Hazel Beveridge, som också gick i vår Gileadklass, nu blev anvisade att lämna Portugal och komma till Spanien. I februari 1962 var vi så återigen på hotell Mercador — denna gång för att hälsa Eric och Hazel välkomna när de anlände.

Det var under denna första tid i Madrid som Rita och jag hade en personlig erfarenhet av religiöst hyckleri. Vi studerade Bibeln med Bernardo och Maria, ett par som bodde i ett skjul gjort av diverse kasserat byggnadsmaterial som Bernardo hade hittat. Vi studerade med dem sent på kvällen, och efter studiet bjöd de oss på bröd, vin och lite ost eller vad de än hade hemma. Jag lade märke till att osten liknade amerikansk ost. En kväll efter studiet tog de fram burken som osten låg i. Med stora bokstäver stod det skrivet på engelska: ”Från det amerikanska folket till det spanska folket — ej till försäljning”. Hur hade dessa fattiga människor fått osten? Regeringen använde katolska kyrkan till att distribuera den till de fattiga — men prästerna sålde den!

Fruktbärande tjänst hos militären

Snart hände något underbart som skulle bli till stor välsignelse både för oss och för många andra. I ett meddelande som vi fick från avdelningskontoret bad man oss besöka Walter Kiedaisch, en ung man som var stationerad vid den amerikanska militärflygbasen i Torrejón, belägen några kilometer utanför Madrid. Vi besökte honom och hans hustru och satte i gång ett bibelstudium med dem och ett annat par inom flygvapnet.

Under den tiden ledde jag cirka fem bibelstudier, alla naturligtvis på engelska, med personal inom amerikanska flygvapnet. Sju av dem blev senare döpta, och fyra av männen blev församlingsäldste när de hade återvänt till Förenta staterna.

På grund av att vår verksamhet var förbjuden var det på den tiden få möjligheter att få in böcker, tidskrifter och biblar i landet. En del litteratur fördes emellertid in av turister och genom våra amerikanska kontakter. Avdelningskontoret tilldelade mig uppdraget att sköta en hemlig litteraturdepå. Den fanns i ett bakre förrådsrum i en pappershandel i Vallecas. Ägarens hustru var ett Jehovas vittne. Ägaren respekterade vårt arbete, även om han inte var ett vittne, och trots stor risk för honom själv och hans firma lät han mig använda det bakre utrymmet till att göra i ordning litteraturpaket som skulle sändas till städerna över hela landet. Eftersom rummet alltid måste ge intryck av att vara vad det förutsattes vara — ett dammigt rum, belamrat av kartonger — måste jag bygga en arbetsbänk och bokhyllor som snabbt kunde sättas upp och användas och sedan gömmas på några sekunder. Vid slutet av dagen väntade jag tills det inte fanns någon kvar i butiken, och sedan gick jag snabbt ut med mina paket.

Det var verkligen ett privilegium att få medverka i att sprida andligt material, som tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och annan litteratur, till församlingarna över hela landet. Det var spännande tider!

Rita hade glädjen att leda 16 bibelstudier, varav ungefär hälften blev döpta Jehovas vittnen. Dolores var en ung gift kvinna som på grund av hjärtsjukdom låg till sängs under de kalla vintrarna. Under våren kunde hon gå upp ur sängen och vara ganska aktiv. Dolores hade en stark tro, och när det blev dags för vår områdessammankomst i Toulouse i Frankrike, önskade hon väldigt gärna följa med. Hon hade blivit förmanad av läkaren att det skulle vara oförståndigt med tanke på hennes hjärtbesvär. Iklädd en hemmaklänning och tofflor och utan bagage begav hon sig till järnvägsstationen för att vinka av sin man, sin mamma och andra resenärer. Hon kunde inte stå ut med att se dem åka utan henne, så med tårar i ögonen steg hon på tåget och åkte till Frankrike. Rita kände inte till att detta hade hänt. Men vilken överraskning det blev när hon såg Dolores på sammankomsten, med ett stort leende över hela ansiktet!

Ett ovanligt bibelstudium

Vi kan inte avsluta denna redogörelse om vårt förordnande i Madrid utan att ta med Don Benigno Franco, ”el profesor”. Ett vittne från orten tog med mig för att besöka en äldre gentleman som bodde med sin hustru i ett mycket enkelt hyreshus. Jag satte i gång ett bibelstudium med honom. När vi hade studerat ungefär ett och ett halvt år, bad han att få bli döpt och bli ett Jehovas vittne.

Denne äldre gentleman, Don Benigno Franco, var kusin till Francisco Franco, som var Spaniens diktator vid den tiden. Don Benigno verkade alltid ha varit en frihetsälskande människa. Under spanska inbördeskriget sympatiserade han med den republikanska regeringen och motstod sin kusin — generalen som vann kriget och grundade en katolsk diktatur. Ända sedan år 1939 hade Don Benigno förvägrats rätten till arbete, och han var hänvisad till ett mycket spartanskt liv. Så kom det sig att kusinen till Francisco Franco, Spaniens statschef, blev ett Jehovas vittne.