Sparven — vän eller fiende?
DET har just flyttat in nya grannar. De tidigare hyresgästerna blev helt enkelt bortkörda. Alla nyfikna åskådare jagas i väg. Nu har de kommit i gång med de dagliga sysslorna: att bilda familj, ge ungarna mat och fostra upp dem.
Deras namn, sparv, används om flera olika grupper av fåglar, till exempel järnsparvar, fältsparvar och sparvfinkar. Sparvar är vanligen små, oansenliga fåglar med grå, brun och svart fjäderdräkt. Många är fulländade sångare.
Sparvar är kanske ändå inte det slags grannar du skulle vilja ha. Det är visserligen många som beundrar de här små fåglarna för deras mod och anpassningsförmåga, men på sina håll har de blivit impopulära.
Varför några tycker han är en drummel
Gråsparven (Passer domesticus), som hör till sparvfinkarna, fördes år 1851 från Europa till Nordamerika i hopp om att den skulle befria träden från de skadegörande frostfjärilslarverna. Men sparvarna lärde sig snart att det var bekvämare att leva i staden än på landet. I stället för att äta insekter började de alltså äta matrester och behärskade snart konsten att plundra avfallstunnor. En fågelbok, North American Birds, konstaterar att ”anpassningsförmågan och aggressiviteten” hos gråsparven ”går i stil med skaplynnet hos sådana pälsbärande invandrare som den bruna råttan, svartråttan och husmusen”.
Sparvar bygger sina smutsiga, slarviga bon i alla möjliga skrymslen och prång. Till de bomaterial de gillar mest hör fjädrar, ull och bitar av bortkastat tyg. Ofta kör de bort redan bosatta fåglar och tar helt fräckt deras bon i besittning och kastar ut de bortkörda hyresgästernas ägg. Dessutom går sparvar illa åt många olika slags frukter. De äter också halvmogna frön och späda, nyuppkomna grönsaker.
Också i Brasilien införde man gråsparven med avsikt. Där gjorde den inte bara skada på grödorna, utan drev också bort den älskade tico-tico (rödbrunhalsade bandsparven). Tico-tico liknar gråsparven till storlek och färg och är en sällskaplig, nyttig liten fågel som tar skadeinsekter.
Försonande drag
Ändå är sparvar fåglar som älskar upptåg, kvittrar och tjattrar, och många människor tycker om att titta på dem när de flaxar från sin upphöjda position ner till marken och tillbaka upp igen. En fågelskådare berättar: ”Vi har ungefär sju sparvbon i husets omedelbara närhet. ... Man kan finna en klunga fåglar leka i vattnet samtidigt, så att de oupphörligen törnar emot varandra. Somliga blir riktigt upphetsade. De dyker och skuttar, de vrider sig från den ena sidan till den andra och burrar upp fjädrarna, tills de är nästan genomdränkta. Sedan hoppar de fram till staketet, torkar näbben och skakar sig som en hund, kikar ner på vattnet och tar ett dopp till. Så där kan de hålla på kanske en timme åt gången. Sedan flyger de i väg bara för att komma tillbaka om ett par timmar.” Ibland kan man också se sparvarna ta ”torrbad” i den lösa jorden eller sanden längs vägen eller i en blomrabatt.
Det har sitt intresse att sparvar är omnämnda i bibeln. Två gånger använde Jesus dessa oansenliga fåglar för att illustrera Guds ömma omsorg. När Jesus sände ut sina tolv apostlar att predika, frågade han dem: ”Säljs inte två sparvar för ett mynt av ringa värde?” Sedan förklarade han: ”Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vetskap. Hys därför ingen fruktan: ni är värda mer än många sparvar.” Längre fram i sin förkunnartjänst upprepade Jesus denna liknelse och betonade därigenom att eftersom Gud inte glömmer ens en enda sparv, så kommer han inte heller att glömma dem som tjänar honom. — Matteus 10:29, 31; Lukas 12:6, 7.
Det är tydligt att Jehova Gud sätter värde på alla sina skapelser, både små och stora. Vissa varelsers egenskaper kanske gör att de inte alltid vinner vår tillgivenhet, men de talrika och mångskiftande formerna av liv återspeglar onekligen vår store Skapares vishet. — Psalm 104:24.