På våren 1473 f.v.t. kom två israelitiska spejare till Jeriko och fick husrum i Rahabs hem. (Jos 2:1) Det sägs inte hur länge de stannade där, men eftersom staden Jeriko inte var så stor behövde det inte ta så lång tid att utspeja den.

Rahabs två gäster blev av andra igenkända som israeliter, och saken rapporterades till kungen. Rahab gömde emellertid snabbt männen bland linstjälkar som låg till tork på taket, och när kungens utsända kom för att hämta männen kunde hon utan att väcka misstankar få dem att söka någon annanstans. I allt detta visade Rahab större hängivenhet för Israels Gud än för sitt eget domfällda folk. (Jos 2:2–7)

Det går inte att avgöra exakt när Rahab blev medveten om varför spejarna hade kommit till Jeriko och vad israeliterna hade tänkt göra med staden. Men nu berättade hon för dem att det rådde stor fruktan och skräck bland stadens invånare, eftersom de hade hört vad Jehova under de senaste 40 åren eller mer hade gjort för att bevara och beskydda Israel. Hon bad spejarna lova henne med ed att skona henne och hela hennes familj – far, mor och alla övriga. De samtyckte till detta under förutsättning att hon samlade hela familjen i sitt hus, hängde ut ett scharlakansrött snöre från fönstret och inte sade någonting om deras besök, och allt detta lovade hon att göra. Hon skyddade spejarna ytterligare genom att låta dem ta sig ut genom ett fönster (huset låg på stadsmuren) och tala om för dem hur de skulle undvika förföljarna som redan var på väg mot vadställena vid Jordan. (Jos 2:8–22)